Större tomter i Norrbotten, mindre i Skåne. Låga hus i Skåne, högre i Kronoberg. Olikheterna finns och skapar karaktär, men tendensen är att bebyggelsen i Sverige är på väg att bli allt mer likartad. De regionala skillnaderna blir allt mindre och miljön utarmas på sikt.

Daniel Nilsson har för Riksantikvarieämbetets räkning provat en metod för att studera regionala skillnader när det gäller karaktär och bebyggelsemönster.

För den som reser genom den svenska landsbygden är det tydligt att landskap och bebyggelse skiljer sig åt i olika delar av landet. Landskapskaraktärerna har växt fram och formats utifrån historiska omständigheter och naturgivna förutsättningar. Markanvändningen kan domineras av skog eller åker eller upplevas som en mosaik av olika markslag. Husen kan ligga samlade i byar eller utspridda som ensamgårdar. Fasaderna kan till exempel vara i trä eller putsade. Färgsättningen skiftar, även om det röda dominerar. Frågan är om det kvantitativt går att fånga och beskriva olika regioners karaktärsdrag och bebyggelsemönster?

Likriktning av bebyggelsen

Faran finns att bebyggelsen generellt blir allt mer likriktad – från södra till norra Sverige. Riksantikvarieämbetet slutförde 2004 pilotstudien Karaktärsdrag och bebyggelsemönster som syftade till att ta fram en metod för att kunna följa denna i många avseenden smygande process. Genom att ta tillvara och bygga vidare på de karaktärsdrag och bebyggelsemönster som fortfarande präglar landets olika delar kan en långsiktig utarmning av miljön motverkas. Varför uppförs i många fall likadana kataloghus både i Skåne och i Norrbotten?

Stor betydelse för skilda landskapskaraktärer har lantbrukets ekonomibyggnader, ladugårdar, hönshus, logar med mera. Strukturomvandlingar inom jordbruket har inneburit att många ekonomibyggnader som inte används förfaller eller rivs. Samtidigt avviker ofta nya ekonomibyggnader för djurhållning och maskiner i både skala, form och material.

Olikheter skapar identitet

Att kunna uppleva landskap med olika karaktärer är viktigt av flera anledningar. Inte minst är de regionala uttrycken en viktig identitetsskapande faktor. Begreppet hembygd återspeglar exempelvis känsla av att känna tillhörighet till ett speciellt område som människan på olika sätt varit med om att forma. Befintliga landskaps- och bebyggelsekvaliteter är också tillgångar för kommuners och regioners utveckling och attraktivitet när det gäller boende och företagande.

I marknadsföring av ett visst område används också landskapets karaktärsdrag för att sälja området som ett besöksmål. Vem har inte läst turistbroschyrer med beskrivningar av exempelvis Smålands röda stugor, Gotlands vitkalkade hus eller Skånes kringbyggda gårdar?

Hur uppkommer regionala skillnader?

Bland annat kulturgeografer och etnologer har ägnat myckt forskning åt åt att förklara skillnader i historiskt framvuxna bebyggelseuttryck och bebyggelsestrukturer över landet. Varför det ser ut som det gör är en mycket sammansatt fråga där flera olika faktorer samspelar. Vilken eller vilka omständigheter/förhållanden som väger tyngst varierar också över landet.

Exempel på viktiga förklaringsgrunder är sociala- och ägorättsliga förhållanden, näringsinriktning, stilinfluenser, klimat och naturgeografiska förutsättningar som bland annat styr odlingsförutsättningar och tillgång till byggnadsmaterial.

Riksantikvarieämbetet har testat om uppföljning av karaktärsdrag och bebyggelsemönster kan ske i NILS (Nationell Inventering av Landskapet i Sverige) referensrutor. Detta system bygger på strax över 600, 25 km2 stora, rutor fördelade över landet. Avsikten var att finna det som är kännetecknar området – det allmänna mönstret och inte det exklusiva eller unika.

Studien omfattade all bebyggelse på landsbygden inom studerade referensrutor. En fortsatt kulturhistorisk mångfald i bebyggelsen är beroende av att människors känner till och efterfrågar det som är kännetecknande för deras hus i deras del av landet. En annan förutsättning är att kommuner tar fasta på regionala bebyggelsemönster i sina planprocesser.

Viktiga faktorer som bygger upp landskapets karaktär är bland annat topografi, vegetation, markanvändning, bebyggelsens läge, struktur och utseende. Data samlades in för tre referensrutor i vardera Skåne, Kronoberg och Norrbotten. Information kom från tolkning av flygbilder, inventeringar i fält och genom analyser i GIS (GeografiskaInformationSystem). Tanken är att genom förnyad dokumentation av rutorna följa förändringar av karaktärsdrag och bebyggelsemönster.

Sammanställningar visar att enkla variabler räcker för att kunna påvisa skillnader mellan de undersökta områdena. Tydligast är detta när det gäller byggnadernas utformning och bebyggelsens sammansättning. Nedan presenteras några data från referensrutorna i ett jämförande perspektiv.

Bebyggelsetäthet och tomtstorlek

Ett enkelt mått som ändå säger mycket om landskapets karaktär är hur många byggnader som är belägna i området. Bebyggelsetätheten är störst i Skånerutan med 642 byggnader. I Kronoberg är antalet byggnader utanför tätbebyggelsen 367 stycken och motsvarande siffra för Norrbotten är 80 byggnader.
Tomterna är en betydelsefull del av bebyggelsemönstret, då varje typ av tomt äger sina generella drag och utseende. Tomten kan sammanfalla med fastigheten om det är fråga om bostads- eller fritidstomter. På jordbruksfastigheter är däremot tomten endast en del av fastigheten.
Jordbruksfastighetens tomt rymmer i allmänhet både en trädgård och en ekonomigård. Tomtstorleken varierar över landet. Studien visar att jordbrukstomterna i Skåne är generellt mindre (ca 4 160 m2) i jämförelse med t ex Kronoberg (ca 4 650 m2). Norrbotten utmärker sig genom sina stora bostadstomter (ca 4 700 m2).

Skillnaderna kan bland annat förklaras med olika tillgång till och värdering av jordbruksmark.Hur många byggnader som finns på varje tomt skiljer sig åt mellan undersökningsområdena. Antalet byggnader är färre på jordbrukstomter med förändrad funktion än på aktiva jordbrukstomter. Det speglar den process som innebär att inte längre använda ekonomibyggnader rivs när tomterna ändrar funktion till bostad- eller fritidstomt.

I somliga delar av landet är det vanligare att vissa typer av byggnader, t ex lador, smedjor eller kvarnar, är belägna utanför gårdscentrum i åker, betesmark, skog eller i anslutning till vattendrag. I Norrbotten utgör denna andel 41 procent av byggnadsbeståndet, i Kronoberg 20 procent och i Skåne endast 12 procent.

Husens ålder

I Skånerutan är en tredjedel av bostadshusen uppförda före 1930. Cirka 4 procent av byggnaderna är uppförda före 1870. Den mest omfattande expansionen efter 1930 inträffade mellan 1955 och 1979, då 29 procent av husen byggdes. Den traditionella skånska bostadslängan utgör 22 procent av bostadshusen. I området i Kronoberg är strax över 40 procent av alla byggnaderna uppförda före 1930. Under perioden 1955 till 1979 uppfördes knappt 20 procent av hela beståndet.

I Norrbottensrutan har endast drygt 10 procent av byggnadsbeståndet ett äldre byggnadsår än 1930. Byggnadsbeståndet är här relativt ungt. Merparten av byggnaderna (47 procent) är från perioden 1955 till 1979.

Höjd och fasadmaterial

När det gäller antal våningar på bostadshusen utmärker sig Skåne med sina många envåningshus. Endast tre procent av husen har två våningar. I Kronoberg dominerar 1,5-planshusen stort. Sammanställningen över alla byggnaders fasadmaterial i de tre områdena pekar på den dominans som panelade byggnader har över hela landet.

Slamfärgen med sin faluröda kulör är vanlig i alla tre områdena. Dominansen är dock mest påtaglig i Kronoberg. Färgsättningen i Skåne karaktäriseras snarast av sin brokighet.

Tak

Sadeltak är den vanligaste takformen på landsbygden – det gäller framförallt bostadshusen och de större ekonomibyggnaderna. Detaljutformningen på sadeltaken växlar dels med valmade spetsar, dels med olika takvinklar. Bostadshusen i Skåne har som regel spetsig takvinkel, Norrbotten flack, medan Kronoberg ligger mittemellan.

Vilka material som används för taktäckning beror till viss del på husets funktion. Lokala material och traditioner avspeglas, även om vissa material kan ha fått ett starkt genomslag under en begränsad period.

I Skåne dominerar eternit eller plåt sett till samtliga byggnader. Taktäckning genom skiffer, vass och halm förekommer men är ovanliga. I Kronoberg är de vanligast förekommande taktäckningsmaterialen betongpannor och plåt. Exempel finns på torv-, bräd- och trätak. I Norrbotten dominerar plåt stort.

Att hävda skillnaderna

Statistiken skisserar att skillnader finns mellan områdena. Den stora utmaningen ligger i att hävda skillnadernas betydelse i praktiken och bygga vidare på detta kulturarv in i framtiden. Kulturmiljövården och NILS fortsätter att samarbeta kring metodutveckling för att bland annat kunna följa utvecklingen av lantbrukets bebyggelse och kulturbärande landskapselement genom stickprov.

Daniel Nilsson, kulturgeograf på Riksantikvarieämbetet.

2/2007