Några tips om hur man söker information om landsbygdens byggnader i arkiven av Göran Ulväng.

Gård i byn Göntorp, Finspångs kommun i Östergötland. Fotograf/Illustratör: Ulf Lindahl

Många som äger en fastighet på landsbygden brukar också ha ett stort intresse för fastighetens historia. I synnerhet de som någon gång renoverat sitt hus och sett spåren av om- och tillbyggnader kan inte ha undgått att fråga sig: hur gammalt är huset, och hur har det sett ut tidigare? Till viss del kan man få svar på sådana frågor genom litteraturstudier, undersökningar av husets konstruktion och utseende, och genom jämförelser med andra byggnader. För den som vill veta mer kan det dock vara idé att även försöka utnyttja äldre arkivmaterial.

Hur går man då tillväga om man vill veta mer om torpet, bondgården eller herrgården? En början kan vara att se efter vad som finns i museernas arkiv. Både Nordiska museet och länsmuseerna har gjort omfattande bebyggelseinventeringar och har inte sällan både uppmätningar och fotografier i sina arkiv. En fördel med museiarkiven är att de ofta är välordnade och därför lätta att hitta i. Vid sidan av dessa kan man ha turen att finna material även i andra museer.

Fastighetshistoria

Den stora utmaningen är emellertid att tränga in i det äldre arkivmaterialet från 1600-, 1700- och 1800-talen. En förutsättning för att man skall finna arkivalier om sitt hus är att man känner till fastighetens historia. Ta därför redan från början reda på vilken typ av gård eller torp du bebor och vilka som ägt eller brukat den. De flesta arkiv saknar nämligen ortsregister, varför sökningen måste ske efter händelser i fastighetens historia (t. ex. skatteköp eller jordskiften) eller hos dess innehavare (t. ex. konkurs eller dödsfall).

Första steget bör vara att besöka lantmäteriet, som har kartor över nästan alla byar och gårdar i Sverige, för att på så sätt få reda på fastighetens äldre namn och beteckning. I kartmaterialet kan man identifiera sin fastighet och kanske till och med sitt hus. I synnerhet 1800-talskartorna är mycket detaljerade. När man känner till fastighetsbeteckningen kan man genom husförhörslängder, mantalslängder och jordeböcker, som alla förvaras på landsarkiven, få grepp om ägare och brukare av fastigheten.
Efter kartläggningen av fastighetens historia kan man gå vidare med sökningen i arkiven. Jag har gjort en sammanställning av de vanligaste källmaterialen och arkiven (se översikten s. 14). Generellt sett gäller att ju större gården varit, desto mer material kommer man att finna. Men mängden arkivalier styrs också av fastighetens bakgrund. Statliga boställen är de mest väldokumenterade – de synades regelbundet – medan de fastigheter som har varit i privat ägo kan vara svårare att spåra. Sämst dokumenterade är torpen.

Syneprotokoll

Den vanligaste formen av källmaterial är de s. k. syneprotokollen. Dessa upprättades i samband med ekonomiska transaktioner: vid övertagande av arrende, vid upprättande av en brandförsäkring, eller vid flyttning av hus i samband med jordskifte. De innehåller vanligen en beskrivning av fastighetens byggnader, deras längd, bredd och höjd, vägg- och takmaterial, och ibland även husens byggnadsår, deras fasta inredning, byggnadernas lägen i förhållande till varandra och deras värde.
Hur detaljerad beskrivningen är varierar emellertid beroende på i vilket syfte handlingen har upprättats. Syneprotokollen från boställen är mycket detaljerade medan exempelvis brandförsäkringar bara har med det väsentligaste. En annan källa som är användbar är bouppteckningarna som tar upp husets lösa inredning.

Arkivpussel

Genom att systematiskt gå igenom olika arkiv och lägga pussel med den information man kan få genom att undersöka huset som det står idag, litteraturstudier m. m. kan man förhoppningsvis skaffa sig en god bild av fastighetens och byggnadens historia.

Det är ett ganska mödosamt arbete att forska i arkivmaterial. Förutom själva letandet kan det vara svårt att läsa handstilarna och det kan uppstå problem med att tolka vad som står. Protokollförarna använde sig ofta av lokala benämningar på företeelser och de var ibland väldigt slarviga vilket kan innebära felaktiga väderstreck och mått.

Sammantaget är dock källvärdet i det äldre källmaterialet mycket högt, och det ger stora möjligheter att komma åt information om vår äldre byggnadskultur, som inte står att finna på något annat sätt. I min egen forskning har jag med hjälp av arkivalier inte bara lyckats datera byggnader mer exakt, utan också fått ingående kännedom om husens utseende, rumsdisposition, konstruktion, fasta inredning, färgsättning och när om- och tillbyggnader skett. Ja, man kan till och med i vissa detaljerade protokoll få en uppfattning om hur människorna själva uppfattade sina byggnader!

Att ta sig tid att forska i äldre arkivmaterial kan därför inte bara bidra med ny kunskap om den egna fastigheten, det kan även öka förståelsen för – och väcka nya frågor om – vårt byggda kulturarv.

LITTERATURTIPS

Om forskning, arkivmaterial och terminologi
Andersson, K. & Clemensson, P. 1990: Hembygdsforska! Steg för steg.
Aurelius, T. 1981-84: Gårdens och hembygdens historia. Praktisk vägledning för självstudier och egen forskning.
Bedoire, F. & Stavenow Hidemark, E. 1974: »Arkivguide för byggnadsforskare.« I årsboken Fataburen 1974.
Bringéus, N.-A. 1974: Bouppteckningar som etnologisk källa.
Dravnieks, G. 1988: Byggandets ord. Byggförlaget.
Franzén, A. 1999: »Laga skifteshandlingarna som källa för byggnadsforskning.« I Bebyggelsehistorisk tidskrift .
Klingnéus, S. 2000: »Att forska om byggnader i det historiska källmaterialet.« I årsboken Från Bergslag till Bondebygd 2000.
Ulväng, G. 1999: »Syneprotokoll, mantalslängd och brandförsäkringar.« I årsboken Uppland 1999.
Anderö, Henrik. 1997: Läsebok för släktforskare. Ica bokförlag. (Om handstilsläsning och gamla ord.)

Landsarkivet i Uppsala har också en bra hemsida med tips: www.ra.se/ula/Torp.html

Forskning där man använt sig av syneprotokoll:
Arvastson, G. 1977: Skånska prästgårdar. En etnologisk studie av byggnadsskickets förändring 1680-1824.
Minnhagen, M. 1973: Bondens bostad. En studie rörande boningslängans form, funktion och förändring i sydöstra Skåne.
Raihle, J. 1996: »Fähuset före landsbygdsmejerierna. En etnologisk studie av byggnadsskickets förändring och kvinnans arbetsplats i Jämtland och Härjedalen ca 1750-1880. I: Bebyggelsehistorisk tidskrift 29.
Ulväng, G. 2001: Böndernas hus. Den agrara bebyggelsen i sydvästra Uppland under 1700- och 1800-talen. Licentiatuppsats i ekonomisk historia, Uppsala universitet.
Ulväng, G. 2001: »Majorsbostället Gryta. Ett militärhistoriskt byggnadsminne sett genom syneprotokollen 1698-1881.« I årsboken Uppland 2001.

Göran Ulväng

Fil. lic. och doktorand vid ekonomisk-historiska institutionen, Uppsala universitet, där han forskar om landsbygdens byggnadskultur under 1700- och 1800-talen.

1/2002

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.