Mariestad i norra Västergötland vid Vänern har en av landets bäst bevarade stadskärnor. Den anlades på 1500-talet av vasasonen Karl som köpstad. Här berättar museichefen Elisabeth Göthberg om stadens historia och planering. Mariestad var i år målet för Svenska föreningen för byggnadsvård vårresa och där hölls även föreningens årsmöte några vackra dagar i maj.

Mariestad anlades 1583 av vasasonen hertig Karl i syfte att ge norra Västergötland en strategiskt placerad handels- och köpstad. Under yngre vasatid hade strävandet att lokalisera handeln till städer skärpts väsentligt. Tillvägagångssättet var i första hand att nyanlägga handelsorter eller städer i sådana trakter där fri köpenskap, s.k. landköp, florerade som mest. Under denna tid företogs uppdelningen i ”stapelstäder” och ”uppstäder” där de förstnämnda fick privilegium att handla med utlandet« medan uppstäderna fick sin handel begränsad till den omgivande landsbygden. Här fick de i gengäld en monopolställning.

I privilegiebrevet för Mariestad 1583, fick befolkningen i hertigdömet en handelsstad med goda förbindelser, strategiskt placerad mellan dåtidens stora köpstäder Örebro, Skara och Lidköping. Den nya handelsstaden lokaliserades på en ås invid den gamla sätesgården Tunaholm, belägen på en ö vid Tidans utlopp i Vänern. Staden namngavs efter hertigens första gemål, Maria av Pfalz. Så även såtesgården, som nu kallades Marieholm, och långa tider beboddes av hertigparet.

Den direkta anknytningen till lantbruket på mönstergården Marieholm återspeglas i stadens vapen. Myten berättar att Karl, då han övervägde vad han skulle ge magistraten till svar på framställningen om ett eget stadsvapen, såg en röd oxe stiga upp ur Tidan. Så kom oxen i ån att få stå som symbol för den rika bygden« det goda jordbruket, och den handelsmässigt viktiga vattenvägen. Oxen omvandlades så småningom till en tjur såsom en mer kraftfull symbol.

Ytterligare handelsstäder anlades i rask takt. Förutom Mariestad tillkom Karlstad, det nya Göteborg på Hisingssidan och Filipstad. Även Örebro erhöll efter öppnandet av Eskilstuna kanal, Hertig Karls grav, sjö- och stapelstadsrättigheter.

Det första av 1600-talets decennier rymmer större delen av Karls regeringstid. Sverige kunde kanske under denna tid uppfattas något kargt och provinsiellt« men ändå finns exempel på egna bidrag till de europeiska kulturskapelserna i t.ex. vår första tryckta upplaga av Landslagen från år 1608, vilken ännu ligger till grund för den svenska rättstraditionen, och som i många stycken är en förebild i Europa än idag. Hertig Karls levnadsbana som god hushållare, stadsgrundare och så småningom även härskare och regent, kunde kanske ha givit Shakespeare ett något grövre stoff, om denne haft tanken att skriva ett nordiskt drama med en mer handlingskraftig hjälte än Hamlet!

Det egentliga Mariestad hade från början en mycket begränsad utbredning. Staden växte enligt tidigare medeltida mönster fram efter sina individuella förutsättningar i geografiskt läge och terrängförhållanden på den sluttande åsen. Det förefaller som om Mariestad snart antagit karaktären av stad efter dåtidens förhållanden. Ett årtionde efter privilegiernas utfärdande hade staden namngivna gator, avgränsande de utstakade tomterna. Gatunätet var ännu oregelbundet och kvarteren av varierande yta och utseende. Antalet tomter uppgick i början av 1600-talet till ett åttiotal.

I norr begränsades staden av vatten, i söder av den till Marieholm hörande kungliga trädgården och öster respektive väster om stadstullarna vidtog landsbygden. Byggnaderna var övervägande låga och kompakta, uppförda i liggtimmer och med taken täckta med torv eller halm. Till boningshusen hörde en mängd ekonomibyggnader och uthus. Det stora flertalet fähus, lador och logar som krävdes för den i stort självförsörjande stadsbefolkningen låg strax utanför stadens hank och stör. Näringslivet blomstrade under hertigens tid. Borgarna i staden hade förutom boskapsskötseln och fisket även sin sysselsättning med handel och hantverk. Stadsbilden dominerades av tre långsträckta gator, lagda utefter åsens konturer, varav den bredaste, Kyrkogatan, ledde upp till Domkyrkan på åsens högsta punkt.

Förutom handels- och köpstad blev Mariestad under en tid stiftstad i hertigdömet, dock utan något egentligt domkapitel. Istället hölls här årligen ett allmänt prästmöte till vilket stiftets samtliga präster skulle infinna sig. Domkyrkan uppfördes mellan åren 1593 och 1625 till följd av religiösa motsättningar mellan hertig Karl och brodern Johan III. Redan 1580 hade Värmland och den nordligaste delen av Västergötland brutits ut ur Skara stift och bildat ett eget stift med säte i Mariestad.

Det nya stiftet, eller superintendentian, blev officiellt 1605 och fick fullständig biskoplig myndighet år 1612. Karl lät uppföra den nya Domkyrkan i huvudsak efter nederländaren Willelm Boys ritningar till S:ta Clara kyrka i Stockholm, varvid han ogenerat kopierade broderns viktigaste kyrkobygge i huvudstaden. År 1647 splittrades det gamla hertigdömet och biskopsätet flyttades till Karlstad, varefter Vadsbo och Valle härader återgick till Skara stift år 1658.

Residensstad

Redan i början av 1660-talet hade kungsgården Marieholm blivit antagen som säte för landshövdingen i Skaraborgs län. Detta var en konsekvens av de danska härjningarna som 1612 hade nått Skara och ödelagt det tidigare sätet Skaraborg. Det statligt förvaltade Marieholm, beläget i länets norra del och dessutom vattenomflutet, ansågs vara en säker placering. Mariestad blev därmed residensort för länet under de kommande drygt 330 åren.

Något mer än hundra år efter grundan det ödelades handelsstaden Mariestad av en omfattande stadsbrand i augusti 1693. Förstörelsen var i det närmaste total. Endast bebyggelse i stadens norra del, det s.k. Näset, och till viss del kyrkan skonades. Vid återuppbyggandet ersattes den spontant framvuxna stadsbilden med sin myckenhet av byggnader, sina långsträckta norr-söder gående gator och vindlande vattugator i väster, av ett rätvinkligt system, rutnätssystem, med parallella långgator och mindre tvärgator avgränsande kvarteren. Detta nya stadsplaneideal med antika anor, hade kommit flitigt i bruk på kontinenten under 1500- och 1600-talen, och blev allmänt även i Sverige under 1700-talet. Stadens mark utökades vid återuppbyggandet med den gamla kungliga trädgården, som nu blev ett värdefullt tillskott av tomtmark för den alltmer växande stadsbefolkningen.

1700-talet

Den begynnande frihetstiden i riket förde med sig en stark kommersiell expansion. En viktig bidragande faktor var bildandet av Ostindiska Companiet i Göteborg 1731, vars handelsflottor på Kanton, Kinas södra hamnstad, medförde betydande import av porslin, kryddor och teer. Också siden och tobak var viktiga artiklar. Vid 1700-talets mitt utfärdade Kungl. Maj:t en rad s.k. Överflödsförordningar för att begränsa införseln. Ett förordnande gällde tobaksodling på städernas egen mark. En ökning av odlingen inom landet skulle göra den omfattande importen överflödig.

För Mariestads del kom odling av tobak i större skala igång på 1750-talet. Även tobaksspinnerier anbefalldes. Ett sådant fanns t. ex. i Skara, men främst i Västergötland var i detta hänseende Alingsås. Även ett sidenväveri med statliga subventioner förlades till Mariestad. Tidans vattenflöde utnyttjades förutom till kvarnrörelse också till pappersframställning. Vid Harinnarsmedsströmmen grundades 1761 Katrinefors Pappersbruk med tillstånd att framställa post-, skriv- och omslagspapper.

Ny stadsbrand

Vid 1700-talets slut hade den omfattande handeln och industrin väsentligt bidragit till att öka Mariestads folkmängd. Någon större utvidgning av stadens gränser hade dock inte kommit till stånd på de hundra år som gått efter branden varför vi kan anta att man istället bodde allt tätare. Vid sekelskiftet 1800 var Mariestad med sina 1049 invånare länets andra stad efter Lidköping. Mycket av länets administration var genom landshövdingesätet förlagt hit. Dessutom hade länshäktet 1749 flyttats från Lidköping till Marieholms ägor, och länets primära lasarettsvård var sedan 1760 förlagt till en tomt mitt emot Domkyrkan. Den växande administrationen gjorde staden till ett kraftcentrum i länet.

I december månad 1895 drabbades Mariestad åter av en omfattande stadsbrand, men vars konsekvenser kanske ändå får betraktas som gynnsamma för staden. De trettiosex avbrända tomterna till trots, medförde återuppbyggandet en modernisering av stadsplanen mellan Gamla Torget och Kungsgatan. Nu föreskrevs stenhus, och samtidigt utlades som brandgata den breda och trädplanerade Esplanaden i Nya Torgets förlängning. Denna är idag en värdefull grönyta i hjärtat av staden.

1900-talet medförde ny expansion, rivningshysteri och medvetet bevarande. En rad områden för bostadsbebyggelse har under vårt sekel tagits i anspråk utanför stadens egentliga kärna. För att bereda plats för nybyggnation i innerstaden har en stor del äldre byggnader måst skatta åt förgängelsen. Påtagligt är detta runt Nya Torget, där en tidigare stenhusbebyggelse, i huvudsak från sekelskiftet, fatt ge vika för nya centrumfunktioner baserade på handel och service. Planeringen handlar idag om lokalbilismen. Återkommande är parkeringsfrågan. Generellt sett utnyttjas all ledig yta, inklusive Gamla Torget, för bilparkering.

Ett medvetet ställningstagande i bevarandefrågor har ändå i hög grad bidragit till att framförallt Gamla Stan kunnat behålla sin tidiga karaktär. Såsom riksintresseområde räknas den till landets bäst bevarade äldre stadskärnor.

Det är inte ofta man finner tidigare skeenden så levande och tydliga som i Mariestad. Dess drygt 400-åriga historia finns alldeles framför oss, och bakom knuten finns ännu mer att upptäcka. Visst instämmer man gärna i Almqvists ord:

Vem minns icke detta allt? Minnet beror likväl på om man varit i Mariestad, ty att blott höra talas därom, Oänarföga. Man måste med egna ögon se Tidans milda, inbjudande lopp.

Elisabeth Göthberg

Museichef och arkitekt.

2/1997