Det är viktigt att fortsätta med att fråga. Det tycker Göran Andersson i Ås utanför Östersund, som gett sig i kast med den gamla konsten att bygga timmerhus.

– Ta frågorna till seminarieborden, som Sten Rentzhog sa redan för 15 år sedan! Men när det gäller landsbygdens byggnader kan man ju fråga sig: vilka seminariebord?

– Byggnadsvård kan inte bara vara information om linoljefärg och andra vettiga eller vackra produkter. Man måste undersöka och gå vidare, annars går både kunskapsområdet och den antikvariska professionen i stå!

Hur kommer det sig då att en Göteborgsgrabb, som kom till Jämtland för många år sedan för att åka skidor, står här vid ett halvfärdigt timmerhus på Åsbygdens gymnasium strax utanför Östersund och talar så engagerat om hur viktigt det är att forska om gamla hantverk?

Jo, Göran blev kvar och arbetade på fjällhotell och lärde sig älska landskapet. Sedan jobbade han på byggen en tid och hoppade småningom på juridikstudier. Och så en dag, då han läste om utbildningen till byggnadsantikvarie i Göteborg, tyckte han att de tidigare erfarenheterna föll på plats. Han hade hittat hem och kände sig otroligt motiverad.

Men hemma – det var ju Östersund numera, och där fick han sin anställning. I mer än tio år jobbade Göran som antikvarie på länsmuseet och länsstyrelsen.
– De senaste 10-12 åren har byggnadsvården expanderat enormt och varit framgångsrik. Verksamheten har fått mångdubblade statliga anslag sedan jag började 1988. Då var byggnadsvård närmast liktydigt med Ams-jobb. Nu fördelas årligen 150-60 miljoner kronor till s. k. antikvariska överkostnader.
– Men nu är jag litet trött på byggnadsvård, säger Göran. Kunskapsfrågorna är satta på undantag. Jag vill hellre forska om bygghantverk.

Göran jämför med arkeologerna som oavbrutet sysslar med dokumentation och forskning, men kanske inte så mycket med vård.

– När det gäller våra byggnader är det tvärtom, i varje län arbetar fem-sex antikvarier med byggnadsvård, men få gör undersökningar eller forskar.
– Vart ska man då vända sig med sina frågor? Vilka sysslar med timmerbebyggelsen till exempel? Är det inte konstigt att det inte pågår forskning om det sätt vi byggde, levde och bodde på över hela landet under kanske 900 år!
– Det är så länge sedan man slutade bygga i liggtimmer att det är svårt att tala om en levande hantverkstradition. Men den måste hållas levande för att vi ska kunna tolka de källor som finns: dels bevarade byggnader, dels arkivens och museernas uppteckningar, uppmätningar och redovisade inventeringar.
De snickare som ändå arbetar med traditionell timring och kan mycket har lärt sig mest genom att riva i gamla hus. Det är ingen dålig metod. Men alla kan inte lära sig hantverket på det viset. Det måste till en bredare utbildning.
– Byggnadsvård är dyrt; 200 000 kronor är inte mycket då ett tak skall läggas om, men räcker långt i undersökande sammanhang, säger Göran. Det är här jag vill verka nu.
– Här finns en lucka att fylla. Timmerdraget har förutom sina uppdrag hittills fått stöd av Riksantikvarieämbetet, landstinget, länsstyrelsen och Etour. Förutom mig är det Staffan på IT-sidan och Jerker och Lasse som timmermän.

Ambitionen är att samla kunskaper om timmerbebyggelsen och göra dem tillgängliga för forskare och byggnadsvårdare, både antikvarier och hantverkare.

Uppgifter saknas inte Den riksomfattande byggnadsinventering som företogs på 1970- och 80-talen resulterade i ett stort material, som inte tillräckligt bearbetats vetenskapligt, menar Göran.
– Det stora arkivmaterial som ligger i Nordiska museet väntar också på systematisering och digitalisering. Det har vi i Timmerdragit erbjudit oss att göra, men ännu har vi inte fått något positivt besked.

Den bidragsstödda byggnadsvården har i så hög grad blivit ett administrativt problem och ett informationsproblem. Man har glömt bort den viktiga glädjen i och nyttan av att utforska. Han talar lätt och mycket. Flera gånger under intervjun när han hittar en ny tråd, ursäktar han sig för att det blir mycket prat. Han har mycket han vill berätta.

Hur bor en timmerhusexpert? När jag frågar vad han själv bor i för slags hus, ser han ett kort ögonblick ut som han inte väntat frågan, men svaret kommer snabbt.
– Jag flyttade för ett år sedan in i ett nybyggt regelstommehus, en villa utanför Östersund. Det är ett ekologiskt hus som är hermetiskt tillslutet, med ett grönt rum som skall syrsätta luften och med en fläkt att fördela den. Systemet fungerar inte, förstås. För mycket teknologi och för litet bondförnuft och beprövad erfarenhet.

Och spisen rykte in. Tillfrågade experter kunde inte hitta felet. Bara det inte var så enkelt att luften som släpptes ut med rökgaserna måste ersättas?

Innan vi skiljs har han fått visa sitt hus och presentera sin fru Ingrid och de båda barnen. Vad en husexpert gör på fritiden behövde jag inte fråga; jag fick se eleganta tillbyggnader på tomten och konstfärdigt snickrade möbler, som hunnit bli till den korta tid han bott i huset.

Är då timmer ett lämpligt material för moderna bostäder? Vad tycker Göran om Sörby, huset som med stöd av Stadshypotek byggdes upp utanför Nationalmuseum och som skulle ha en så rejäl stomme att den var värd att lägga ner dyra byggkostnader på? Och går det att skapa timmerhus med moderna uttryck och former som i Vistet?

– Jo, det är intressanta försök. Bygghantverkare som är förtrogna med sin tradition ser kvaliteter i dessa hus och är inte främmande för det moderna formspråket.

Själv säger Göran inte vad han tycker, utan leder in samtalet på Vistets åttatumstimmer som skall vara tillräckligt tjockt och energisnålt för att tåla jämförelser med modernare väggkonstruktioner. Försök genomförs att i hus jämföra olika väggkonstruktioners egenskaper. Ett fullskaleförsök genomförs nu vid Åsbygdens Naturbruksgymnasium i samarbete med Mitthögskolan och Timmerdraget, som har byggt det första huset.

Kanske är det betecknande att han inte tar ställning för eller emot. Det gäller i stället att ta reda på, att fråga, att forska.
Så är vi tillbaka där vi började.

Ulf Lindahl

3/2000