Villakatalogerna har betytt mycket för bebyggelseutvecklingen under de senaste 80 åren, på gott och ont. Ofta sedda över axeln av arkitekter och och konstvetare har de ändå blivit stilbildare för de villaförorter och småhusområden som vuxit upp i folkhemmets beskydd under hela det moderna skedet. Britt-Marie Börjesgård kan berätta historien.

Det monteringsfärdiga huset är ingen modern konstruktion. Redan 1820 uppfördes det första flyttbara, prefabricerade huset i Sverige (undantaget de timmerhus som byggdes i skogrika trakter för försäljning till t.ex. Öland och Bohuslän). Det var arkitekten Fredrik Blom, tillika överste i flottans mekaniska kår, som förstod att översätta tältets mobilitet till träbyggnader. I hans fabrik tillverkades flyttbara baracker, bostadshus och lusthus, även för en exportmarknad. Flera av hans hus finns bevarade, bland andra ett lusthus på Skansen.

I Bloms efterföljd kom flera fabriker att etableras, framförallt i Stockholm, under 1800-talets andra hälft. Det var villor och utställningspaviljonger i tidens schweizerstil som tillverkades för välbeställda kunder i Sverige och utomlands.

Småhus i katalog

De första katalogerna som presenterade monteringsfärdiga småhus för avsalu till gemene man kom i slutet av 1910-talet. Det var Forssjö Trävaru ab utanför Katrineholm och Träkol ab i Vansbro som tillverkade hus enligt ett patenterat system, “System ibo” – konstruerat av ingenjörsfirman ab Industribostäder i Stockholm. ibo-systemet och Forssjö visade bland annat hus och modeller på Göteborgsutställningen 1923.

I Småland var det Landsbro trävarubolag som kom först med en medveten marknadsföring genom kataloger. Företaget startade hustillverkningen 1923 under varunamnet Boro-hus och presenterade sin första katalog påföljande år. Landsbro trävarubolag hade som de flesta andra aktörer i branschen ett äldre sågverk i grunden. I slutet av 1920-talet kom sedan flera fabriker igång, bland andra Myresjöhus och Standardhus i Hultsfred.

Antal fabriker

Det finns ingen samlad statistik över antalet trähusindustrier. K.-G. Gunnarsson skriver i boken Skogen & Sverige att det har funnits totalt 140 trähusindustrier i Sverige. I denna siffra ingår inte de snickerifabriker som har tillverkat vissa huskomponenter, men inte hela hus.

Länsmuseerna i Småland genomförde 2003-2004 en inventering av husindustrier i respektive län och denna omfattar 77 företag. Vissa av dessa är små eller har funnits under en kort period. De är därmed svåra att fånga upp eftersom de inte har varit anslutna till branschorganisationer, den främsta källan för Gunnarsson. Detta innebär att man kan anta att det totala antalet industrier är ännu högre.

Företagens storlek har varierat kraftigt från de största, som under perioder har producerat flera tusen enheter om året, till företag med en årsproduktion på 10-15 hus. Hultsfredshus levererade t.ex. drygt 3 200 hus år 1970 och Boro-hus omkring 3 000 hus 1988. Mångfalden är stor – vissa företag kan ha gått från tillverkning av borstträämnen till fabrikation av hus, andra kan ha slutat med hus och istället börjat tillverka lastpallar eller förvaringslådor för sand.

Småland – ett centrum

Man kan slå fast att Småland är och har varit ett viktigt centrum för trähusindustrin. Pionjärerna fanns i Kalmar län, där de första industrierna i Småland etablerades med Fogelfors bruk som första hustillverkare år 1886. Numerärt är dock Jönköpings län ledande. Där har funnits 48 industrier och 21 av dem är fortfarande verksamma. Myresjöhus, som grundades 1927 och som varit i kontinuerlig drift sedan dess, är det idag äldsta aktiva husföretaget i Sverige .

Husstilar över tiden

Kataloghusen har sett olika ut i olika tider, beroende på stilmässiga modeväxlingar. De skiljer sig inte i detta avseende från bebyggelsen i övrigt.

Under 1920-talet är nationalromantik och klassicism rådande. Det är valmade tak, förstukvistar och fönsterluckor. De flesta hus är uppförda i 11/2-plan. “Herrgårdsvillan” med helvalmat tak introduceras. Det är enfamiljshus men även tvåfamiljshus som säljs. Det första huset i funkisstil presenteras redan 1929, men det dröjer innan stilen får fullt genomslag. Det är Boro-hus som i 1929 års katalog visar “Hollywood”, en villa i två våningar och platt tak och med en utskjutande matsal och därpå överliggande altan.

Under 1930-talet blir taken plattare, och det finns fler hus i två fulla våningar i katalogerna. Husen blir mer orgelbundna med utskjutande byggnadskroppar och överliggande altaner. Rundade burspråk förekommer hos vissa företag. Det generella är dock att de spröjsade fönstren försvinner liksom de brutna taken. Vidare blir förstukvistar och verandor stramare utformade.

Under följande decennium blir villorna i ett plan vanligare. Men även hus i 11/2 plan och två plan förekommer. Nästan samtliga hus har sadeltak, förutom de fortfarande populära herrgårdsvillorna. Den mångfald som fanns i 1930-talets kataloger, ofta fantasifulla skapelser, har rensats bort.
1950-talets villor blir lägre, två huskroppar lagda till varandra blir vanliga. Tvåfamiljshusen försvinner helt. Fasadtegel blir allmänt. Oregelbundna fönster ger fasaden liv. Garaget finns fortfarande i källaren. Under 1960-talet kommer de platta taken stort och husen börjar byggas i vinkel. Sluttningshusen blir vanliga. Mexiteglet introduceras. Fasadtegel och träpanel kombineras i fasaderna. Fönstren sätts i band. Källaren blir ett utrymme för umgänge – gillestugorna blir ett begrepp. Garaget/carporten byggs fristående men i nära anslutning till villan.

Under 1970-talet blir de källarlösa husen dominerande. Träpanelen blir ånyo det allmänna fasadmaterialet och fasaderna målas i mörkare färger. Landskapshusen introduceras. Taken blir större och “joddlarbalkongerna” börjar dyka upp. Umgänget flyttar upp på vinden.

Under 1980-talet blir tillbakablickandet vanligt, fönstren får spröjs och förstukvistarna återkommer. Vid sidan av de “traditionella” husen finns de låga husen med mycket stora tak, hus som ger associationer till “Dallas”, den då så populära tv-serien.

Under 1990-talet blir villorna större och stilarna blandas. Det kan vara burspråk och stora fönster. De stora, tunga taken finns fortfarande kvar. Garaget är ofta sammanbyggt med huset. Framme i 2000-talet, går trenderna åt olika håll. Det är nyfunkis med renare och stramare ytor men de traditionella husen med sina stilmässiga rötter i allmogens och Löwenskiölds lantmannabyggnader finns kvar. Ambitionen “att ha allt” finns också.

Statlig styrning

Det som dock är utmärkande för 1990- och 2000-talen är att den statliga styrningen över byggandet har upphört. Med avskaffandet av egnahemslånen och de statliga räntesubventionerna försvann också den statliga påverkansmöjligheten. Lånen var nämligen inte bara ett sätt att finansiera människors boende utan också ett viktigt statligt styrmedel vad gällde bostadsyta, standard och utformning. Lånen nyttjades för att höja bostadsstandarden, förbättra planlösningar, hygienutrymmen och styra energiförbrukningen, men också för att skapa ett jämlikt boende. Man fick inga lån om husen var för stora, vilket gjorde att de flesta höll sig inom låneramarna. Reglerna kunde periodvis vara mycket detaljerade – under en period fick t.ex. bidéer belånas, när det upphörde försvann också bidéerna.

En del av historien

1900-talets monteringsfärdiga hus har sällan behandlats i bebyggelsehistorien, trots att de utgör en betydande del av vår bebyggda miljö och är typiska för den tid då de är uppförda. Kataloghusen har en historia som rymmer många berättelser, från industrihistoria, teknikutveckling och låneregler, till människors drömmar om boende. En historia som nu går att ta del av genom den vandringsutställning som visas i Småland och boken Kataloghuset. Det egna hemmet i byggsats.

Britt-Marie Börjesgård

Antikvarie vid Jönköpings läns museum.

3/2004