Banverket ska under de närmaste åren avveckla mer än 1 000 byggnader som tillhört järnvägen men som idag inte fyller någon funktion. Flera har redan rivits och ännu fler har beviljats rivningslov. Rasmus Axelsson vill väcka debatt om utarmningen av ett viktigt kulturarv.

Järnvägarna i Sverige firar 150 år i år. Längs de statliga och privata järnvägarna uppfördes tiotusentals byggnader från 1850-talet och nästan 100 år framåt – allt från stationshus, godsmagasin och lokstall till banvaktstugor, uthus samt otaliga skjul och bodar. Inte sällan medverkade kända arkitekter i formgivningen av såväl enskilda objekt som större serier av typhus. Främst stationerna fick stor påverkan på närområdet och många samhällen växte upp runt stationshusen. Behovet av byggnader följde sedan järnvägens utveckling. Många hus har sålts och rivits. Nedläggningar av bansträckor, förändrade resandemönster, fjärrstyrning av tågtrafiken och ändrat banunderhåll har bl a orsakat en tidvis omfattande avveckling av järnvägens byggnadsbestånd.

Banverket ska avveckla

År 2001 delades Statens järnvägar upp i sex fristående bolag och fastigheterna överläts på Jernhusen AB. Efter bara några år fördes de olönsamma objekten över till Banverket – som har som huvuduppgift att förvalta majoriteten av landets järnvägar. Regeringen uppmanade Banverket att avveckla de byggnader som inte behövdes för järnvägsdriften. I början av 2006 publicerade jag på internet en lista på mer än 200 byggnader som Banverket av-såg att göra sig av med den närmaste tiden. Mitt mål var att väcka uppmärksamhet kring byggnadernas framtida öde och jag lyckades delvis. Efter en viss medial uppmärksamhet presenterade Banverket senare under våren drygt 1 000 objekt som ska avvecklas de kommande åren. Det handlar i princip om alla typer av byggnader och objekten är utspridda över hela landet. De flesta ligger nära trafikerade spår.

Rivning hellre än bullerskydd

Tåg och järnvägar alstrar buller i närmiljön och Banverket är som spårinnehavare ansvarig för bullret. Om Banverket i framtiden riskerar kostnader för bullerskydd har man förklarat att man hellre vill riva än sälja byggnader – ett 100 meter långt bullerplank kan vara dyrare än rivningskostnaden för en banvaktstuga. Tidigare kunde järnvägen vid försäljning av byggnader friskriva sig från buller i köpeavtalet men det är nu inte möjligt enligt gällande lagstiftning. Järnvägen anses i de flesta fall vara av riksintresse men det krävs enligt uppgift byggnadsminnesnivå för att ett objekt ska kunna bevaras av kulturmiljöskäl. Banverket och Riksantikvarieämbetet håller på att ta fram skyddsvärda byggnader och särskilt intressanta järnvägssträckor där bevarande ska prioriteras – en första del ska vara klar i höst.

Järnvägsmiljön – en helhet

Järnvägen är såväl som all annan kulturmiljö beroende av autenticiteten. En stationsmiljö är lika beroende av sina stationshus, godsmagasin och uthus som bondgården av sin mangårdsbyggnad, lada och sitt härbre för att miljön ska upplevas som »äkta«. Järnvägens kulturlandskap är en helhet som består av och görs levande genom spåren, tågen och byggnaderna. Man bör därför inte bara fokusera på stationshusen som man tidigare gjort, utan även lyfta fram järnvägens enklare byggnader.
Själv har jag och två andra byggnadsvårdsstudenter förgäves försökt rädda en välbevarad, karaktärsfull och enligt vår mening kulturhistoriskt värdefull järnvägsbyggnad ritad av Folke Zettervall undan rivning. Iskarboda banvaktstuga utanför Lindesberg rivs med största sannolikhet senare i år, trots stöd av kommunens antikvarie och ett idogt lobbyarbete. Se www.kallek.se/iskarboda/ för att läsa vår dokumentation.

Historiska symboler

Under mina år som lokförare har jag förstått hur styvmoderligt järnvägens bebyggelse tidigare har behandlats. Mellan Järna och Mölnbo står två oansenliga arbetsbodar av trä som långsamt förfaller år för år – de är representanter för en i idag i princip utrotad byggnadstyp längs Västra stambanan. På sätt och vis är de symboler för järnvägens kulturhistoria, undanträngda av ekonomisk utveckling och krav på en modern och fungerande järnväg. Idag står vi inför ytterligare en utarmning av denna kulturmiljö som är lika naturlig som de tidigare.
Flera av Banverkets avvecklingsobjekt har redan rivits och för många fler har beviljats rivningslov. Jag anser inte att alla byggnader bör bevaras men att antikvariska instanser – både lokalt och regionalt – ska ges möjlighet att dokumentera och i större utsträckning påverka urvalet av vad som ska bevaras mer än ur ett nationellt perspektiv. Det måste skapas ett samlat grepp om järnvägens byggnadsbestånd och dess kulturvärden. Vi måste på något sätt försöka förena kulturmiljö och en rationell järnvägsdrift.

Rasmus Axelsson

Byggnadsvårdsstudent och lokförare

rasmus@typ.nu

3/2006

Byggnadsvårdsföreningen

Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.