Gärdesgårdar och andra hägnader har i alla tider hört ihop med djurhållning av något slag. Ursprungligen för att skydda åker och äng från betesdjuren. Givetvis kunde man ha hägnader som skydd mot vilda djur och som gränsmarkeringar också.

I det fossila odlingslandskapet i mellersta och södra Sverige finns spår av hägnader mellan in- och utägor och för lägator. Dessa spår utgöres av långa – emellanåt flera hundra meter – stensträngar. Dessa stensträngar har sannolikt mestadels varit försedda med gärdesgårdar ovanpå. Undersökningar har visat att strängarna tillhör äldre järnåldern (500 f Kr – 500 e Kr).

Utgångspunkten har varit att åker och äng skulle skyddas från betesdjuren. Därför måste man stängsla. Stängselskyldigheten finns med i de forna landskapslagarna. I den ur etnologisk synpunkt mycket intressanta 1734 års lag finns noggranna anvisningar och mått hur en riktig gärdesgård skulle vara för att bli godkänd. Under 1800-talet började dock synen på vem som borde ha stängselskyldigheten att förändras. Man ansåg att djurhållarna skulle ha skyldigheten, dvs att betesmarken i stället skulle hägnas. 1857 kom så en förordning som fångade in detta