Bland idrottens otaliga miljöer finns byggnadshistoriska skatter som är anlagda för en annan tid. Nu står de inför förändringar. Det blir en tuff match för byggnadsvården att få med kulturvärdena när så mycket annat står på spel. Johannes Kruusi vill väcka engagemang för idrottens miljöer och tar oss med till Gävleborgs län.

I Gävleborgs län, Sandvikens kommun, kommer rivningen av Norra Idrottsplatsen (IP) i Sandviken att påbörjas när som helst. Efter ett omdiskuterat och omfattande markägarbyte mellan kommunen och ett fastighetsbolag byggs ett nytt bostadsområde på platsen. Trots massiva protester med namnlistor, skrivelser och diskussionsmöten samt konstruktiva förslag på andra lösningar, både från Sandvikenbor och från kulturmiljövården, har rivningslov beviljats.

Läktaren på den år 1924 färdigställda idrottsplatsen ritades av Lars Israel Wahlman. Norra IP i Sandviken har ett obestridligt högt kulturhistoriskt värde lokalt, regionalt och nationellt. Den är också ett identitetsskapande byggnadsverk genom sin placering mitt i samhället och en symbol för Sandviken som bruksort. Idrottsplatsen anlades nämligen som ett samarbetsprojekt mellan järnverket och kommunen.

Gammal detaljplan
Men Sandvikens kommun har inget kultur-miljöprogram och idrottsplatsen är inte med i den, nu föråldrade, byggnadsinventering som gjordes 1976. För idrottsplatsen gällde en gammal detaljplan som inte tog hänsyn till de kulturhistoriska värdena.

Planändringen har formellt skett enligt regelboken, men inga kulturhistoriska synpunkter har beaktats mer än att en kulturmiljöutredning gjordes enligt länsmuseets rekommendationer. Den fick dock ingen verkan på planförslaget. Norra IP har i somras ersatts av BJ Arena, döpt efter fastig-hetsbolaget och lokaliserad en bra bit utanför stadens centrum.

Fotboll i stället för friidrott
Norra IP var ända till slutet något av en multi-sportsanläggning, en arena för både fotboll och friidrott. Så var också Strömvallen i grannstaden Gävle till en början. Friidrotten har dock flyttat från Strömvallen och nu är det fotboll som gäller.

Strömvallen, som är uppförd efter ritningar av Erik Westergren och invigd 1923, står idag inför ett förslag att totalt förvandlas. Strömvallen är hemmaarena för Gefle IF som sedan 2005 är åter i allsvenskan. Kommunen som äger området har av ett fastighetsbolag fått ett erbjudande de har svårt att motstå: Rivning och nybyggnad (alternativt total ombyggnad) av Strömvallen till ny multiarena med tillhörande hotell i 22 våningar och kongresshall samt utbyggnad av repetitionslokaler i det närliggande konserthuset.

Mycket i Strömvallen-ärendet är oklart. Projektägarna har presenterat ett antal idéer som redovisats på tidningarnas förstasidor, men fortfarande, efter flera månaders diskussioner, finns inget konkret förslag att ta ställning till och kommunen har flyttat fram datumet för planprogrammet flera gånger. Debatten har stundtals spårat ur, som när kommunalrådet (på skoj) föreslog att flytta Strömvallens läktare till stadsdelen Sätra, där det redan finns flera andra idrottsanläggningar, och oväntat fick medhåll från en av stadens kulturredaktörer… Utredningar vad gäller trafik, buller med mer pågår men kommunen skyndar på och vill inte invänta den nya översiktsplan som de samtidigt arbetar fram, och har föredömliga samråd kring. I översiktsplanen har man lyft ut området som ett särskilt utredningsområde.

Opinion i två läger
Strömvallen ligger inom riksintresseområde men är inte med i det kommunala kulturmiljöprogrammet. Oron över att kulturvärden kan gå förlorade har lett till att frågan väckts om byggnads minnesförklaring. Den skyndsamt utförda utredningen visar att anläggningen uppfyller kraven på byggnadsminne. Bevarandefrågan har delat upp lokaltidningarna i varsitt läger med en kulturredaktör för byggnadsminnesförklaring, och den andra samt sportchefen mot.

Utövarna, Gefle IF, argumenterar att man vill vara på denna plats med tanke på de historiska värdena. Men samtidigt vill man riva de ursprungliga läktarna, vilket för en kulturmiljövårdare kan tyckas märkligt. Men frågan är tänkvärd: Är det läktarna, det vill säga publikens och allmänhetens rum, eller själva banorna och planen, alltså idrottsutövarnas rum som är mest intressant ur kulturhistorisk synvinkel?

Små möjligheter att påverka
Sedan början av 1990-talet har förhandlingsplanering varit ett ord på modet. Ett antal spektakulära byggprojekt, där några få kommunala politiker utan tydliga mandat kommer överens med privata exploateringsintressen om projekten och deras finansiering, har väckt debatt runt om i landet. Möjligheterna till att allmänheten eller de allmänna intressena ska kunna påverka sådana projekt är små, i praktiken blir planeringsprocessen ett bekräftande av de redan fattade överenskommelserna. Fallet Norra IP avslöjar tydligt att förhandlingsplaneringen inte är död – dessvärre. När det gäller Strömvallen vet vi inget ännu.

Norra IP och Strömvallen har alltså självklara byggnadshistoriska värden. Men vid sidan av detta berättar de om det samhällsliv och den tidsanda som rådde i landet på 1920-talet. Vid denna tid hade idrotten på allvar börjat växa till en folkrörelse och när grosshandlare Isaac Westergren valdes till ordförande i idrottsplatsstyrelsen började Strömvallen omvandlas till en för tiden hypermodern idrottsanläggning. Projektet finansierades genom donationer från stadens borgare, insamlingar och lån för vilka staden gick i borgen. Fabrikör Ahlgren (känd för Läkerol) donerade mark, idrottsmännen och skolbarnen bidrog med så kallad tegelstensförsäljning. Staten ställde upp genom arbetslöshetskommissionen.

Norra IP:s saga är snart slut, men när det gäller Strömvallen är bevarandefrågan i allra högsta grad aktuell. Alla vill vi förstås att Strömvallen ska brukas som idrottsarena även i framtiden. För de drivande krafterna bakom omdaningsprojektet gäller det att respektera den anrika läktaren och anpassa den nya anläggningen till platsens kulturhistoriska värden. Det låter som en spännande utmaning för en kreativ arkitekt!

Johannes Kruusi

är byggnadsantikvarie på Länsmuseet Gävleborg.

johannes.kruusi@xlm.se

3/2008