Den vanligaste grundkonstruktionen för bostadshus på landet är en ytligt lagd stengrund. Liggtimmerhus stödjer från början endast på knutarna, de övriga stenarna är i princip utfyllnad. Varefter tiden gått och husen satt sig vilar timran hårt på många av stenarna. För kontroll och reparationer går det bra att avlägsna erforderliga stenar ur grunden, förutsatt att knutarna är intakta.

Korsvirkeshus står på liknande grund, det räcker med en bärande grundsten för varje stödjepunkt i ramkonstruktionen. Stenhus kräver en kraftigare och djupare grund som kallmuras, dvs. man använder inte bruk, detta för att motverka kapillärsugning.

Fuktigheten i grunden beror dels på tillförseln av fukt, dels av borttransporten. En viss markfukt stiger alltid upp från djupet. Den kan man inte hindra utan den måste föras bort både med luftväxling och med diffusion, vatten i ångfas som transporteras genom grundisoleringen och golvvirket.

Torp har sällan torpargrund

En luftad grund har ett mellanrum mellan marknivån under huset och golvkonstruktionen. Denna princip används även allmänt för modernt villabyggande, ofta kallad »torpargrund«. Grunden avfuktas genom luftväxling, ett antal ventiler i alla grundmurarna måste hållas öppna under den varma årstiden annars blir fuktigheten farligt hög.

Enligt min erfarenhet har de flesta gamla »torp« oluftad grund. Här ligger någon form av organiskt material, inte sällan vanlig matjord och torv, ända upp mot golvplanken. Golvbjälkarna ligger inbäddade i dessa jordmassor. Uttorkningen sker genom att fukten vandrar upp genom jorden och golvplankorna. Hela golvytan släpper långsamt igenom och vädrar bort fukt.
Det är vanligt att konstruktionen i gamla hus är något mellanting mellan de två principerna, en luftad grund med några få »kattgluggar«. I dessa hus är luftväxlingen otillräcklig för att säkerställa fukttransporten, diffusionen genom golvet måste också fungera.

Skisserna visar principerna för de två grundläggningsformerna. I den luftade grunden kan bjälklaget antingen vara inlaxat i syllen, som på skissen, eller också vara friliggande så som i skissen för den oluftade grunden. Vid underhållsåtgärder måste man veta vilken konstruktion man har att göra med och vara bekant med hur de klassiska materialen fungerar.

För den gamla luftade grunden med begränsad luftväxling är det viktigt att alla skikt klarar fukttransporten upp genom golvet. Blindbotten bör vara av bräder (inte masonite), isoleringsmaterialet kalkblandad spån, lecakulor eller cellulosafiber (inte mineralull). Golvmaterialet bör vara gediget trägolv, ytbehandlat med såpskurning, vax eller olja (inte laminat eller lack). Blindbotten tätas gärna med mager lerblandning som är en mycket bra tätning mot både drag och möss. Även insidan av grundmuren tätas gärna med lerbruk eller kalkbruk. Lerbruk kan med fördel också användas som tätning mellan golvplank och vägg eller murstock.

Oluftad grund

Den oluftade grunden har goda egenskaper, värmen från jorden ventileras inte bort utan sprider sig upp mot golvet. Å andra sidan finns inget isoleringsmaterial vilket gör att kylan utifrån ger kalla golv nära ytterväggarna. Ofta får husägaren rådet att ersätta den oluftade grunden med en luftad. Detta kräver ett omfattande schaktarbete för att få utrymme för god luftväxling och isolering. Vid svårare rötskador på det inbäddade bjälklaget föreslår jag en begränsad urschaktning av jord, som ersätts av ett lager makadam och omkring 25 cm lecakulor. Grundmuren ska vara vindtät med hjälp av ler- eller kalkbruk från insidan, kalkbruksfogad utifrån.
Någon praktiskt mätning av golvtemperaturer eller energibehov beroende av grundkonstruktion känner jag inte till, det skulle vara intressant att göra. Enligt mina förenklade temperaturmätningar står en murstock omgiven av en oluftad grund alltid frostfritt, detta kan nog förklara att ett hus nästan alltid lutar ner från murstocken mot ytterväggarna som påverkas av markens froströrelser.

Dränering

Fukten under huset beror också av vatten som rinner in, antingen på eller strax under ytan.
Äldre hus ligger ofta på en bergssluttning, grunden vilar delvis på berget, delvis på jorden. Ytvatten har alltid kunnat rinna in under huset. Grundläggningen på det knuttimrade huset består på ovansidan (mot berget) av en relativt låg naturstenssockel, knutstenar och fyllnadsstenar. På nersidan är sockeln meterhög. Grunden är oluftad, fylld med matjord.
I den övre delen av huset är golvet ofta lappat och ostadigt, vid kontroll visar det sig att golvbjälkarna är helt ruttna upp mot ytterväggen, helt intakta mot mitten av huset. Huset kan vara 100 år eller mer, golvbjälkarna sannolikt ursprungliga, frånsett sekundära reglar.

När det gäller att bedöma och värdera den befintliga konstruktionen måste man, som alltid, komma ihåg tidsaspekten. Hundra år är kanske en rimlig livslängd för ett bjälklag. Om bjälklaget är rötskadat betyder det inte automatiskt att konstruktionen är dålig. Det är kanske i stället så att det är svårt att hitta en bättre lösning. Tänk bara på att risken för rötskador begränsas av konstruktioner som tillåter fuktvandringen genom golvet.

Ofta kan dock fuktbelastningen radikalt minskas med dränering, som innebär att vattnet leds runt huset och bort från det till ett avlopp, en stenkista eller motsvarande. Dräneringen skall som högst ligga någon decimeter under grundläggningen och med en lutning på omkring en centimeter per meter.
Här fungerar moderna material och metoder väl så det är enkelt att ta råd från bygghandeln eller markentreprenör.

Det är inte ovanligt att de hus som har problem med att ytvatten rinner in under huset ligger helt eller delvis på berg, som i exemplet ovan. Det är då besvärligare att lägga dräneringen eftersom det i allmänhet är fall åt fel håll. Mitt förslag är att såga rännor i berget där så behövs och gjuta med betong i svackorna för att få fall för dräneringen utmed huset och från huset ner mot dräneringen. Dränering kan aldrig helt hindra vatten att komma in under huset men väl kraftigt begränsa flödet.

Per Zachrisson

Byggnadsvårdare i Aneby i Småland samt föreningens länsombud i Jönköpings län.

2/2001