När jag närmade mig 30 år hade jag en oerhörd längtan efter att skapa mig ett hem. Efter att ha flyttat runt mellan olika orter och testat olika typer av boenden, som singel i studentbostäder, sambo i kollektiv och särbo i husvagn, var längtan efter ett eget hus så stark att det brände i bröstet. Jag ville landa i en bostad där alla flyttkartonger var urplockade, där jag kunde få lugn och ro och bo så länge jag ville.
Rent praktiskt kan ett hem utgöras av några kubikmeters utrymme avgränsat av golv, väggar och tak – ett klimatskal som skyddar våra kroppar från naturens kyla, hetta och vindar. Men de flesta av oss lägger in fler aspekter i vad som skiljer ett funktionellt väderskydd från en hemtrevlig bostad. Ett hem kan i bästa fall vara en plats för återhämtning, kreativitet, minnen och framtidsutsikter.
Bostadens minnen kan vara personliga eller kollektiva. Personliga som arvegods vi möblerar med, porträtten av familj och släkt som hängs på väggarna, saker vi själva har skapat eller föremål vi har valt med omsorg. Bostaden är ett ställe där vi förvarar objekt som betyder något för oss. Hur viktigt det är blir kanske tydligast vid någon typ av kris. För den vars bostad översvämmas, brinner upp eller för den som tvingas lämna sitt hem på grund av krig, är förlusten traumatisk. Hemmet är en del av oss själva, en del av vår identitet.
För den som älskar gamla hus är byggnaden intressant som budbärare av kollektiva minnen. Det upplever jag inte minst genom arbetet med Det sitter i väggarna. I och med tv-serien har jag och teamet besökt över femtio familjer som alla har varit nyfikna på sitt hus historia. Vilka har bott här tidigare? Hur såg det ut förr? Hur levde de?
Ett gammalt hus skapar nyfikenhet på hur människor har haft det längre tillbaka i tiden. Kanske bottnar det i en vilja att försöka förstå hur samhället har utvecklats. Därför upplever många det intressant att till exempel se gamla kartor. På de gulnade gamla kartbladen kan vi förflytta oss hundratals år tillbaka i tiden och med samma vy som en drönare, se hur byar, vägar, vatten, skog och åkrar har förändrats – eller i sällsynta fall bevarats.
I källor som husförhörslängder finns, om vi har tur, namn, yrke och ålder på de som levde i bostaden förr i tiden. Genom fotografier kan vi ibland till och med se ansiktena på de forna ägarna. Är huset välbevarat finns också tecken på att de som byggde det såg byggnadskroppen som något mer än bara en sköld mot naturens krafter. Tidstypiska detaljer som svarvade dörrtrycken, profilerade fönsterspröjs och dörrfoder visar en omsorg, en ambition om att hemmet ska vara behagligt att vidröra och vackert att se på.
Det är fantastiskt att få följa de nyfikna familjernas känslomässiga resa från första inspelningsdagen då de bubblar av frågor, till sista dagen då de har fått många svar. Deras blick på bostaden förändras. Jag tror det är historien som har fått hemkänslan att rota sig ännu djupare.
Erika Åberg, byggnadsantikvarie, Instagram: @erikashus
