Precis som andra byggnadsdelar utsätts skorstenar för ett naturligt material­ slitage över tid. Men så länge du använ­der dina skorstenskanaler, och gör det på rätt sätt, går denna process ganska långsamt. Det är viktigt att se till att ha funktion i alla kanaler. Med funktion menar jag att en kanal används antingen som rökkanal eller som ventilations­ kanal. De skorstenskanaler i vilka det finns en luftgenomströmning blir kanske fuktiga någon decimeter ner från skorstenstoppen efter ett kraf­ tigt regn, men är helt torra någon timme senare. Då behövs heller inget regnskydd på kronan.

Meterhöga fågelbon
Skorstenar är populära och mycket vanliga bo­ platser för kajor. Att en kanal med ett fågelbo inte längre fungerar är en självklar följd. Minst lika allvarligt är dock att det ovanför boet blir så fuktigt och blött att fogbruket vittrar, stenar lossnar och skorstenen löper risk att frysa sön­ der. Ett kraftigt nät eller galler, fast förankrat vid kanalmynningen, utgör ett tillräckligt skydd mot bobyggande.
För att rensa ett större kajbo är det säkrast att angripa det underifrån. Ett utmärkt hjälpmedel utgör en rensvajer som monteras på en borr­ maskin. I änden på vajern monteras korta bitar av kätting. Med denna metod lyckas man oftast avlägsna även meterhöga bon på några minuter. Om man är säker på att boet inte är så stort och att rökkanalen är rak, kan man ofta stöta ner det uppifrån. Av hänsyn till fåglarna bör man naturligtvis inte ta bort bon när det finns ungar.

Glidgjutning för invändig omfogning
En skorsten med kraftigt vittrade fogar bör åt­ gärdas omgående. Det är ju bruket som håller fast teglet, och om inget görs kommer tegelste­ nar att lossna. Detta kan få stora konsekvenser, speciellt om skorstenen är murad med så kallade stående skiljeväggar, då ibland långa sektioner av dessa skiljeväggar kan rasa. Eftersom skorste­ nen nästan undantagslöst är som sämst högst upp, så är ommurning av skorstenen ovan ytter­ tak ofta en befogad åtgärd. Om fogbruk saknas även längre ner i murstocken, kan detta åtgärdas med en metod som oftast benämns glidgjutning.
Längre tillbaks i tiden underhölls rökkanaler genom att en blöt säck med bruk på drogs genom kanalen.
Principen för hur glidgjutningar utförs idag är densamma som vid säckdragning, men en rad hjälpmedel underlättar utförandet. Istället för en säck används idag oftast en trycksatt expande­ rande bälg. Ett konstant tryck säkerställs med hjälp av en regulator. Det innebär att luft lämnar bälgen vid en förträngning i kanalen, och luft trycks in i bälgen vid en vidgning av kanalen. Bruket, som hälls i kanalen i lämplig mängd, lägger sig ovanpå den uppblåsta bälgen i botten av skorstenen. Bälgen dras upp genom kanalen med hjälp av en liten vinsch och ett vajerspel.
Resultatet efter en korrekt utförd glidgjutning Säckdragning och glidgjutning är oftast imponerande gott, med fyllda fogar och stabiliserade skiljeväggar. Metoden medför att de ofta dåliga kanalväggarna utsätts för en viss belastning. För att förhindra att väggarna rasar under arbetet monteras stödballonger i intillig­ gande kanaler.

Typgodkända bruk hårdare än tegel
Idag är det få entreprenörer som erbjuder annat bruk för glidgjutning än så kallade keramiska typgodkända bruk. Dessa moderna bruk är spe­ ciellt framtagna för detta ändamål och är också i många avseenden väl lämpade. De har god vid­ häftning mot underlaget, är slitstarka, ger släta kanalväggar och tål höga temperaturer. I ett av­ seende står däremot egenskaperna i konflikt med grundläggande murningsteori. Hårdheten är nämligen större än teglets, vilket innebär att rörelser i murstocken kan leda till sprickor och bom i bruket. En utvärdering i form av en regel­ rätt studie av hur kanaler som glidgöts för 20–30 år sedan, ser ut idag, vore intressant att ta del av.
I brandskyddslagstiftningen finns inga krav på att det vid tätning av en skorsten måste använ­ das bruk som är typgodkänt. Såväl ler­ som kalkbruk uppvisar beprövade egenskaper som gör dem väl lämpade att användas vid glidgjut­ ning. Dessa traditionella bruk har emellertid inte alls samma goda vidhäftning mot underlaget varför kanalerna måste rengöras noggrant och dessutom förvattnas, för att bruket skall fästa bra. Den största fördelen med att välja ett tradi­tionellt bruk är att dessa är svagare än teglet och kan ta upp rörelser i underlaget.

Kraftigt vittrat fogbruk i oljeeldade kanaler
När en rökkanal i skorstenen är för stor i förhål­ lande till den mängd och temperatur på de rök­ gaser som eldstaden producerar, finns risk för att vattenångan i rökgaserna kondenserar på sin väg upp genom murstocken. Det vatten som då bildas kan orsaka frysskador på skorstenen vin­ tertid. Vattnet är dessutom surt och fräter på fogbruket.
Vid oljeeldning består detta kondensat i prin­ cip av utspädd svavelsyra. Då kan det bildas fle­ ra centimeter djupa urgröpningar i fogarna efter bara ett par eldningssäsonger. Detta skedde i stor omfattning när oljebrännare monterades på gamla vedpannor under andra halvan av förra seklet. Dessa pannor var ju anslutna till en rik­ tigt stor skorstenskanal, anpassad för att ta hand om en stor mängd heta rökgaser. Bytet till oljeeldning medförde betydligt svalare rökgaser och lägre rökgashastighet. Följden blev att drif­ ten ofta blev kraftigt kondenserande. Dessutom hade oljan förr mycket högre svavelhalt, och fogbruket vittrade på kort tid.

När insatsrör är lämpligt, och olämpligt
Om det finns behov av att krympa arean i en rökkanal, och därigenom förebygga en konden­ serande miljö, är det lämpligt att montera ett rostfritt och syrafast insatsrör. För en ordinär olje­ eller pelletsbrännare brukar 100–120 mm i diameter vara en lämplig dimension. En annan situation när det kan vara lämpligt att montera ett insatsrör är när brandskyddet mot intillig­ gande byggnadsdelar är svårt att tillgodose på annat sätt.
Tyvärr installeras massor av insatsrör i kana­ ler med urgröpta fogar och dåliga skiljeväggar, istället för att glidgjuta. Ett montage av insatsrör innebär ju inte att kanalen blir renoverad. Fog­ bruket som saknas i en otät kanal ersätts inte och de ofta sköra kanalväggarna stadgas inte upp. Skorstenens förutsättning för upptorkning efter regn försämras också efter ett montage av insatsrör, eftersom fukten i teglet inte kan vandra in till den uppåtgående luftströmmen i kanalen. Därför är det troligt att skorstenens förfall sna­ rare accelererar än avstannar, efter monteringen av ett insatsrör.

Det teoretiska måttet på en så kallad halvsten­ halvstens­kanal är cirka 14 x 14 centimeter. På grund av att någon tegelsten ofta sticker in lite längre, och att många skorstenskanaler har dragningar (»svänger«), så finns det vanligtvis bara plats för ett insatsrör med måtten 100–120 millimeters invändig diameter. Grovt skattat innebär det en halvering av kanalarean och ett sämre skorstensdrag. En annan följd är att mur­ stocken inte längre blir varm utvändigt de isole­ rade insatsrören. Med andra ord, tänk dig för innan du låter montera insatsrör i din gamla skorsten och se till att konsultera en murare som inte bara säljer snabba lösningar.

Jan-Erik ’Janne’ Mattiasson är kakelugnsmakare,
Mattiassons Kakelugnsmakeri, Ängelholm

4/2012