fbpx
Storslaget i all sin rostiga obegriplighet är kokarhusets utrustning med det som en gång var världens första kontinuerliga massakokare.

Det människan byggt upp bryter naturen förr eller senare ned. Sällan blir det så tydligt som på det gamla pappersbruket i Fengersfors i Dalsland. Bengt Spade presenterar en oväntad lösning på frågan hur maskiner som stått still i nära 50 år ska kunna bevaras för framtiden.

När man närmar sig bruksbyggnaderna i Fengersfors slås man av vilken tilltalande bild entrén till bruksområdet utgör. Hela bruket öppnar sig för besökaren i ett väl sammanhållet bestånd av byggnader i rött tegel och rödfärgat trä, allt krönt av en hög tegelskorsten. Från bruksentrén, som markeras av två armaturförsedda pelare, leder en gata upp mot översta komplexet och bakom byggnaderna reser sig en fond av höga lövträd. Som industriminne lockar Fengersfors Bruk både den som är teknikhistoriskt intresserad och den som vill ha en annorlunda upplevelse i en spännande miljö. Den teknikintresserade kan studera allt från en äldre pappersmaskins hastighetsvariator av trä och gjutjärn till snillrika Källeregulatorer. Här kan man förvånas över en kollergångs grova vinkelväxlar med pilgjuten kugg eller stiga in i en av maskiner välfylld kraftcentral som berättar om företagets tilltagande kraftbehov. Här kan man också, om man lyfter blicken en aning, se gjutna järnpelare med kapitäl, finlemmade Polonceauspännverk eller övergrova och komplexa takstolskonstruktioner av trä, vilka möjliggör rummens spännvidder.

Kanske mest imponerande av brukets alla maskiner är den stora pappersmaskinen från 1906. På bilden syns ett parti av maskinens torkcylindrar.

Men också den som inte är teknikintresserad kan få sitt lystmäte av upplevelser. Här kan man med blick för det stora i det lilla se undersköna färgkombinationer i rostande maskiner, organiska former i väggarnas oljefläckar eller nedfallna puts eller förtrollas av den späda björken som slagit rot i fogen till ett tegelmurverk. Man kan uppleva den sakrala storheten i mörka och väldiga hallar där ljuset, som silar in långt borta genom småspröjsade fönster, skapar märkliga kontraster. Man kan få titta in i – men inte mer – formidabla skräckkabinett i form av lokaler som inte säkrats mot nedfallande byggnads delar eller städats på många, många år. Här finns plats för alla, från tekniknördar till ruinromantiker!

Bevara – men hur?

På bruket finns en kraftcentral fylld av maskiner som söker sin like – som t ex en 500 hk de Lavals ångturbin.

I diskussionerna om hur brukets maskinella utrustningar skulle kunna bevaras har jag fört fram en aspekt som kanske inte är så vanlig i samband med industriminnen: Låt det vara som det är! Brukets produktionsdel måste ju anses ha fått ytterligare en årsring utöver de som vuxit fram under dess drygt 60-åriga, aktiva verksamhet. Till dags dato har bruksdriften varit nedlagd nästan lika länge som den var i gång och dessa år har satt sådana spår i byggnader och maskinella utrustningar att de inte kan eller bör förbises. Här finns således utmärkta möjligheter att på gott och ont visa hur naturen med rost och röta, väder och vind, växtlighet och frostsprängningar under närmare ett halvt sekel strävat att bryta ner det som människan i sin konstruktiva iver ägnat lika lång tid åt att bygga upp. Ett musealt bevarande av maskinella utrustningar i Fengersfors skulle förutom att visa deras traditionella teknik- och industrihistoriska värden även exponera kraftiga kontraster. Kontraster som skapas av skillnaderna mellan lokaler och utrustningar som stått skyddade sedan nedläggningen 1968 och lokaler där nedbrytningen framskridit i mer eller mindre hög grad. Min tanke är att maskiner och lokaler inte ska röras mer än vad som är nödvändigt för att de utan risk ska kunna studeras och beträdas av besökare. I praktiken skulle det innebära att berörda byggnadsdelar säkras med täta tak och hela fönster, att löst sittande byggmaterial tas bort liksom skräp av alla de slag samt att maskinerna försiktigt rengörs. Viss lämplig utrustning skulle kunna återställas eller specialskyddas där det är möjligt, men i övrigt skulle maskineriet tills vidare lämnas därhän.

Rostiga, egendomligt formade maskiner möter besökaren på Fengersfors Bruk. Här en urgammal typ av malmaskin.

Eftersom bruksbyggnaderna tack vare ägarnas nyligen gjorda byggnadsvårdsinsatser nu är på väg att åter bli det goda väderskydd för utrustningen som de en gång varit, kommer det fortsatta förfallet att bromsas. I dag är kulturturister många gånger mätta på anpassade miljöer där det mesta, särskilt bland industriminnen, är tillrättalagt och där själen inte sällan försvunnit. I Fengersfors tror jag att man skulle kunna arbeta efter en annan inriktning och skapa en unik besöksmiljö med kontraster som skulle kunna förstärkas med t ex skickligt gjorda ljussättningar.

Bengt Spade är ingenjör och teknikhistoriker bengt.spade@telia.com

1/2015

keyboard_arrow_up