Trädgårdsgångens roll i trädgården är inte bara att göra det möjligt för oss att komma fram på ett enkelt sätt. Trädgårdsgången skapar trädgårdens struktur och bildar dess stomme. När vi betraktar en plan över en äldre trädgård (t.ex. en barockträdgård) är det ofta bara trädgårdsgångarna vi ser – gångvägarnas dragning ger oss en god uppfattning om hur anläggningen är disponerad och hur den skall upplevas.

1800-talets senare del, då den s.k. tyska stilen var förhärskande, var guldåldern för trädgårdsgångarna, som svepte i stora, böljande rörelser genom parker och trädgårdar. Trädgårdsarkitekter som Knut Forsberg (Berzelii park i Stockholm) eller F.L.Olmsted (Central Park i New York) planerade gångarnas vertikal- och horisontalgeometri med samma omsorg som man idag planerar motorvägar. Vägen var målet.

Även i den lilla trädgården är trädgårdsgången viktig för att skapa struktur. Man flyttar inte gärna läget på en gammal trädgårdsgång eftersom man då även ändrar trädgårdens disposition.
Vad kan då vara bra att tänka på när man underhåller en gammal trädgårdsgång eller anlägger en ny?

Dränering

Uppbyggnad av alla vägar, oavsett om det är trädgårdsgångar eller motorvägar, syftar till att hålla undan vattnet. Kan bara gångytan och de underliggande lagren hållas fria från vatten är allt frid och fröjd. Landsvägen löser detta genom en vägbank som höjer sig över omgivande mark. Så vill man inte ha det i trädgården. Trädgårdsgången bör ligga i nivå med omgivande mark eller rent av något försänkt. Detta ställer lite högre krav på dräneringen. Oftast räcker det dock att materialet i trädgårdsgången är så dränerande att vattnet försvinner rakt ned. Genom att ge trädgårdsgången en svag välvning kan vattnet ledas ut åt sidorna varvid gången snabbare torkar upp.

Vad kan man göra åt en gammal, dåligt dränerad trädgårdsgång där det ofta blir stående vatten? Om man vill slippa att byta ut allt material i gången mot nytt, dränerande material kan man överväga att nöja sig med att skapa ett svagt sidofall. Om inte den anslutande gräs- eller jord-ytan kan absorbera vattnet kan en dräneringsslang grävas ned strax under mark-ytan utmed gångvägens lägst liggande sida. Dräneringsslangen skall ha kontinuerligt fall och mynna där vattnet kan ledas vidare på ett lämpligt sätt.

Uppbyggnad

Uppbyggnaden med olika lager syftar till att öka gångens bärighet när det är blött. Om trädgårdsgången bara nyttjas för gående behövs i regel ingen märkvärdig uppbyggnad. Består marken av väldränerad moränjord kan det räcka med lite -avjämning och ett tunt grusslitlager. Är undergrunden i stället lös lera kan man behöva gräva ut upp till 3-4 decimeters djup och återfylla med dränerande krossmaterial. Med tiden kan jord tränga in i det dränerade materialet som då kan tätna och förlora sin dränerande verkan. För att förhindra detta läggs ofta en fiberduk som skiljer det dränerande materialet från jorden. Fiberduken försvårar även för växter att slå rot i gångvägen.

I äldre grusgångar i parker och trädgårdar kan man ibland hitta omfattande konstruktioner för att ge gångvägen en stabil, jämn och torr yta. Gunnebos gångvägar från 1700-talet har en underbyggnad bestående av en väldränerad, svagt välvd kullerstensyta. Över denna har sedan grus-lagret lagts ut. I andra anläggningar har packad torrlera använts som underlag för det översta grusskiktet.

Dräneringar kan ha formen av stensatta ränndalar eller till och med omfattande, dolda rörledningssystem som i Ryfors landskapspark från 1880-talet.

Ytskik

Det klassiska beläggningsmaterialet på grus-gången är naturligtvis naturgrus som är svallat och rundat av isälvarna. Detta grus har många fördelar: det håller sig rent, ogräs har svårt att få fäste, det kan krattas i vackra mönster, det följer inte med skorna in i huset och inte minst, det ger ifrån sig ett hemtrevligt krasande när man går över det. Naturgruset har bara två nackdelar: det är svårt att rulla en barnvagn eller rullstol över grusytan eftersom hjulen gräver ned sig. Naturgrus är också en naturresurs med begränsad tillgång. I en gammal trädgård med naturgrus på gångarna bör man dock helst komplettera med samma material när gångvägarna behöver bättras på.

Idag används oftast krossmaterial i olika fraktioner. Vid användning av krossgrus bör en viss mängd stenmjöl ingå för att binda materialet. Det allra översta skiktet kan dock gärna bestå av en ren fraktion, t.ex. 6-8 mm, vilket ger en vackrare färg åt gången eftersom stenmjölsinslaget gör färgen mattare. Krossgrus kan fås i olika färger beroende på bergets färg: rött, grått, gult eller svart. För att undvika stora transportkostnader är det dock oftast bergmaterialet i den närmaste stenkrossen som får bestämma grusgångens färg.

Kantstöd

Frågan om grusgångens kantstöd är inte oviktig. När dragning av grusgångar utvecklades till en konstart under 1800-talet var den distinkta gränsen mellan grus och gräs synnerligen viktig. Grusgången låg i regel något försänkt i förhållande till gräsytan och gräskanten klipptes ofta och noggrant. Som hjälp att bibehålla gränsen mellan gräs och grus kan man sätta en låg sarg av trä, sten eller plåt. Genom att sargen når ned en bit i jordlagret försvårar den även för gräset att skicka utlöpare in i grusytan. Sargen bör vara så låg att gräsklipparen kan köra över den utan att skadas. Ofta behövs dock inga kantstöd. I en mer naturbetonad trädgård kan det vara trevligt att gränsen mellan grusgång och gräsyta är lite diffus.

Skötsel

Förr eller senare kommer det alltid in ogräs i grusytan. En omsorgsfullt uppbyggd och väldränerad grusgång med mycket grovt material försvårar för ogräset att komma in och underlättar ogräsbekämpning med skyffeljärnet.

Om grusgången ändå blivit bemängd med svårbemästrat rotogräs bör den helst grävas ur i sin helhet och ersättas med nytt, ogräsfritt material. Lite enklare är att endast gräva ur det översta skiktet, lägga ut en fiberduk som viks ned ordentligt vid kanterna, samt att återfylla med ett ogräsfritt grusmaterial.

Men det är inte alltid som grusgången behöver vara fri från ogräs. Om gräsklipparen kommer åt att klippa det ogräs som tittar upp i grusgången behöver det inte skämma den mer naturpräglade trädgården.

Kolbjörn Wærn

Landskapsarkitekt LAR, verksam i Göteborg, och har lång erfarenhet av bl.a. trädgårdsrestaureringar.

2/2001