fbpx

Gilla läget – att arbeta utifrån givna förutsättningar

Bostadsrättsföreningen Kronobergsgården huserar i detta hus, uppfört 1942 men förändrat flera gånger efter det. FOTO: GÖRAN LAGER

Hösten 2017 tilldelades bostadsrättsföreningen Kronobergsgården utmärkelsen »Årets byggnadsvårdare« av Svenska byggnadsvårdsföreningen. Kronobergsgården arbetar med berättelsen om byggnaden som ett sätt att skapa intresse och engagemang hos de boende. Göran Lager beskriver upprinnelsen, tankarna bakom och tillvägagångssättet för att hitta och förmedla kunskap på ett lustfyllt sätt.

Nästan mitt på Kungsholmen i centrala Stockholm ligger ett ockragult flerbostadshus med adressen S:t Göransgatan 64. Huset ägs av bostadsrättsföreningen Kronobergsgården, som hösten 2017 tilldelades utmärkelsen »Årets Byggnadsvårdare«.

Det är Svenska byggnadsvårdsföreningen som på så sätt valt att premiera föreningens »byggnadsvårdande insatser« – men om man ställer sig utanför på gatan, och tittar på huset kan man fråga sig om Byggnadsvårdsföreningen har en skruv lös.

Många ombyggnader

I grunden är det en funkiskåk som stod klar mitt under brinnande världskrig. Huset ritades av arkitekten Björn Hedvall som väl först på senare år, trots sin häpnadsväckande produktivitet, blivit lite mer allmänt känd.

I den stora källarvåningen inreddes direkt en bowlinghall. Den arkitektritade originalinredningen åkte all världens väg redan vid första ombyggnaden i slutet av 50-talet. Den ersattes då med en annan, som till stora delar ritats av Henry Dreyfuss – en industridesigner som ensam svarade för en stor del av det amerikanska designundret i mitten av 1900-talet.

Tidningarna beskrev hösten 1959 den nya inredningen som »särskilt raffig« – berömde den som »strömlinjeformad« och »typiskt amerikansk«. I början av det här årtusendet hamnade bowlinghallens möbler, armaturer, inredning och konstnärliga utsmyckning i en byggcontainer – till förmån för en ny standardiserad inredning.

Information med mervärde är föreningens signum. I samband med en ombyggnation, passar man på att berätta vad som fanns i lokalerna tidigare. FOTO: GÖRAN LAGER

Årsredovisningen spreds tydligen snabbt utanför föreningen, för hösten 2015 var den en av fem i final till Svenska Publishingpriset.

Men i alla fall, huset där på S:t Göransgatan. Balkongfronterna är bytta från småsinus i målad plåt till enkla aluminiumfronter och samma sak med smidet där handledarens målade plattjärn ersattes till något förfärligt i aluminium (inte i något universum är det »lika befintligt«). Alla fönster byttes i samma veva (jorå, aluminiumklädda) och då hade redan den smäckra ekporten med stora glaspartier, något dussin år tidigare ersatts av en »underhållsfri« i svart anodiserad aluminium.

Att den stora renoveringen (stambyte, fasad och gårdsbjälklag) under de första åren på 1990-talet inte förstörde husets ursprungliga arkitektoniska värden mer, är egentligen bara en slump. Bostadsrättsföreningen hade helt enkelt inte råd att riva balkongerna och ersätta dem med nya större. Går man igenom handlingarna i stadsbyggnadsnämndens arkiv så ser man också att det bara är en vresig bygglovshandläggare som i sista stund hindrar ny »modern« färgsättning på fasad och tak.

Utgå från givna förutsättningar

– Man får helt enkelt gilla läget, säger Ingrid George som tog över som ordförande i bostadsrättsföreningen Kronobergsgården för drygt fem år sedan. Det är ju ganska slumpartat vilken bostadsrättsförening man hamnar i och vill man göra något bra så får man utgå från de spelkort som man får i given. Inte sitta och tjata om att det vore roligare med andra bättre kort eller ett mer välbevarat hus.

En styrelse som hade hängt sig kvar i föreningen sedan stamrenoveringen var efter dryga tjugo år av naturliga skäl ganska trött. Ett synnerligen okunnigt externt förvaltningsföretag hade också ställt till med en mycket stor oreda, så när hela styrelsen byttes ut hösten 2013 fanns en hel del att ta tag i.

Föreningen var underfinansierad och gigantiska förluster hade gömts i bokföringen. Parallellt med juristernas och revisorernas arbete, satsade styrelsen lite otippat på att bygga föreningens »varumärke«.

– Vi skulle kommunicera en del trista saker till dem som bor i huset. Inte minst en avgiftshöjning på 50 procent bara för att få ihop budgeten. Det fanns en risk för att den ekonomiska röran skulle påverka priserna och göra lägenheter svårsålda. Därför satsade vi omedelbart på att bygga den kunskapsbas som behövdes för att förmedla en medvetenhet om huset, dess historia, arkitekten, husen som stod här innan vårt hus och markens historia.

Årsredovisning med spökhistorier

Årsredovisningen blev ett viktigt verktyg där fastighetens historia berättades med utgångspunkt från två personer som kunde tänkas spöka här. Den förste var en snusfabrikör som under en period ägde ett flerfamiljshus som stod på samma tomt i slutet av 1880-talet, hamnade i olycka, gick i konkurs och sedan försvann spårlöst från jordens yta.

Den andre var en man som förblindad av svartsjuka försökte spränga sin hustru i luften i slutet av 1930-talet, men bara lyckades med att sprida ut sig själv över husen omkring. Den »olyckan« är också ett skäl till att det tidigare huset (notabelt nog ritat av Kasper Sahlin) revs 1941.

– Jag förstår att det är som att svära i kyrkan, man jag är väldig glad för att man rev det där huset från 1885. Jag saknar det inte och är otroligt nöjd med vårt funkishus. Samtidigt är den tidigare kåken, som inte ens finns kvar på fotografi, i dag en del av vår historia, en del av vår berättelse. Så där i fastigheternas himmel hjälper Kaspers hus oss än idag.

Nära Publishingpriset

Den årsredovisning som den nya styrelsen producerade spreds tydligen snabbt utanför föreningen, för hösten 2015 var den en av fem i final till Svenska Publishingpriset. Det är egentligen en tävling för inbördes beundran där kommunikationsbranschen delar ut pris till sig själva – och det händer inte att små bostadsrättsföreningar publicerar årsredovisningar som kan mäta sig med de reklambyråproducerade som Svenska Kyrkans och Konkurrensverkets.

När jag kontaktar Anna Axelson, som är produktionsledare för Publishingpriset, så berättar hon att bostadsrättsföreningen bara var en poäng från att vinna.

Vill man göra något bra så får man utgå från de spelkort som man får i given. Inte sitta och tjata om att det vore roligare med andra bättre kort eller ett mer välbevarat hus.

Medvetenhet skapar intresse

I trapphuset på S:t Göransgatan 64 möter jag Carin Lindgren, som är på tillfälligt besök för att lämna nycklar till en tidigare granne som ska passa hennes katt ett par veckor.

– Jag bodde här i huset under 14 år, eller om det var 15, och trivdes mycket bra, men flyttade till större när jag träffade min man. Det är snart tio år sedan nu, och jag tycker det är otroligt häftigt hur de har blåst liv i något som jag inte visste fanns. Jag är intresserad av kultur och arkitektur och följer genom min kompis det som föreningen gör. Då jag bodde här fanns ingen medvetenhet alls om huset eller dess historia, tänk om jag bara vetat då.

Carin försvinner ut genom porten, men pekar först på lampan som hänger i trapphusets tak. Den är ritad av arkitekten Carl Westman berättar hon:

– Du vet han som ritade rådhuset och som överlevde fallet i Katarinahissen när linan gick av och hissen rasade ner – det visste jag inte heller när jag bodde här.

Poängen med kunskap

Föreningen har – noterar man direkt – arbetat mycket med information på papper. Det kommer sig nog ganska självklart när man har 70 personer i »målgruppen« som alla har postfack i samma hus.

Jag läser och bläddrar. Yrkeshedern tvingar mig att kontrollera det citat ur boken »Den äldre folkliga bebyggelsen i Stockholmstrakten« (utgiven 1941) som föreningen ofta återkommit till i sina trycksaker.

»Erfarenhet har visat, att kunskap om minnesmärkena och deras historia hos stadens styresmän och hos den stora allmän- heten utgör deras säkraste skydd«. Så står det i förordet av blivande riksantikvarien Martin Olsson.

Hur hinner de?

Så här långt kommet inställer sig en uppenbar fråga. För att förmedla kunskap om ett hus – för att skapa den här beramade »byggnadsmedvetenheten« – så måste man ju veta något själv. Någon måste ta reda på vem som formgivit lampor, vilka gubbar som ägt huset och vilka märkvärdiga händelser som skett där.

Det måste vara väldigt arbetskrävande att genomföra den källforskningen, och har man inte någon mossig snubbe i styrelsen som på ålderns höst forskar i hembygdshistoria, så blir det väl också ganska dyrt.

Atilla Zeyghami, som precis har fyllt 30 och sitter i styrelsen för bostadsrättsföreningen Kronobergsgården, avfärdar närmast frågan.

– Vi lever i den bästa av alla tider, för visst är det så att det arkivarbete som genomförts här i föreningen skulle varit i princip omöjligt för bara ett par år sedan. Alltså omöjligt på riktigt. Det skulle behövts en armé av personer som arbetade heltid för att hitta tidningsklippen som vi byggt vår historia kring. Men nu för tiden behövs det bara ett par timmar i källaren på Kungliga biblioteket så har man rotat fram precis alla gånger som ett hus nämnts i en tidning.

Hundratusentals sökbara tidningssidor

En vänlig bibliotekarie på Kungliga biblioteket visar mig runt. Hon berättar att de hittills har digitaliserat över 400 olika dagstidningar och att nya titlar hela tiden tillkommer. Det handlar om hundratusentals tidningssidor från hela landet, där man enkelt kan söka i fritext. Man hittar alltså snabbt alla tillfällen där någon tidning skrivit om S:t Göransgatan 64.

Någon minut senare läser jag en nyhetsartikel om en brand 1924 hos »Kifa, Kirurgiska instrumentaktiebolaget« som tydligen hade lokaler på våning två i gamla huset; berättelsen om hur den »28 årige sadelmakaren Karl Andersson« försöker fly från polisen genom att i decemberkylan 1938 simma ut i Karlbergssjön; och en radannons från 1956 där någon på adressen vill sälja en »vacker antik kommod med spegel i ett stycke«.

Jag trollbinds vid datamaskinens skärm och när väktaren timmar senare försynt viskar att biblioteket stänger för dagen, så funderar jag på hur det egentligen var våren 1980 när jag tydligen skrev under en protestannons med det oavvisliga kravet: »Vietnam ut ur Kampuchea«.

Vaxholms Byggnadsaktiebolag (en av föreningens fasta entrepre nörer) gratulerade med en apparat för ljusprojektion efter utmärkelsen »Årets byggnadsvårdare«. Tekniken är ganska enkel, kostar visserligen en slant, men effekten i trapphuset blir slående. FOTO: GÖRAN LAGER

Enkelt att söka i arkiven

Det är uppenbart att Atilla har rätt. Den här typen av arkivforskning hade tidigare varit helt omöjlig, oavsett hur mycket man ansträngt sig. Så radar han snabbt upp några andra källor:

Stadsbyggnadskontoret (i Stockholm) som digitaliserat alla bygglovshandlingar från slutet av 1800-talet och framåt. Företaget Arkiv Digital som genomför en kulturgärning genom att digitalisera bland annat husförhörslängder, fastighetsöverlåtelser och bouppteckningar (hittills 80 miljoner sidor, säger deras hemsida). Riksarkivet som löpande skannar in massor av historiska dokument, som numera också är tillgängliga helt gratis. Både Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet har sina gigantiska arkiv sökbara för prenumeranter.

Vi satsade på att förmedla en medvetenhet om huset, dess historia, arkitekten, husen som stod här innan vårt hus och markens historia.

Husens historia en del i marknadsföring

Armatur med historia. De som bor i huset vet inte bara att den som ritade lampan var Carl Westman, utan även att han överlevde en fallolycka när Katarinahissens lina brast. FOTO: GÖRAN LAGER

Jag ringer upp fastighetsmäklaren Mattias Öhman på »Historiska hem«. Det är ett företag som vuxit väldigt snabbt, blivit en aktör att räkna med på Stockholmsmarknaden och som på inte ens tre år gått från två personer på ett fik, till över två dussin anställda.

– I grunden verkar det som om vi och bostadsrättsföreningen Kronobergsgården gjort exakt samma marknadsanalys. Det finns ett intresse för arkitektur, design och lokalhistoria där ute, som vi båda bygger vår affärsidé på. Att köpa designmöbler är i dag en självklarhet för många och en tydlig livsstilsmarkör. Då vore det ju konstigt om inte samma argument som säljer en Y-stol också säljer en bostadsrättslägenhet. Men ändå är det otroligt sällan man hittar namnet på arkitekten i en mäklarannons. För oss är arkitektens och husens historia en naturlig del av marknadsföringen.

Mattias beskriver de senaste åren på bostadsmarknaden som »att sälja blodig biff till hungriga lejon«. Det har inte behövts några argument, utan budgivningen har dragit igång på det faktum att lägenheten har fyra väggar, golv och i bästa fall tak. När marknaden stannar upp – när utbudet är klart större än efterfrågan – då kommer det att bli intressant med usp:ar (unika fördelar på reklamfolkets språk). I dag kan man inte köpa en mugg för 5 spänn på IKEA utan att få reda på vem som »designat« den. Samtidigt köper de flesta en lägenhet för fem miljoner kronor utan att ha en aning om vem som ritat den.

Gemensamt intresse för förvaltning

På väg ut ur huset på Kungsholmen fastnar man lätt i en illgrön korridor. Att en fastighetsägare målar om i en ursprunglig kulör är väl i sig inte så ovanligt, men här tar föreningen också hem poängen genom att skapa »medvetenhet«. Ett tekniskt enkelt anslag berättar medryckande om färgsättning i funkisens tid, arkitektens arbete och Björn Hedvalls inflytande på detaljer i huset.

Det sista jag ser av huset ger alltså ett bra svar på den ursprungliga frågan; varför »Årets byggnadsvårdare«? Byggnadsvårdsföreningen skriver också – uppenbarligen helt korrekt – i sin motivering att bostadsrättsföreningen Kronobergsgården »skapar delaktighet och ett engagemang kring berättelsen om huset« och det genererar »ett gemensamt intresse för långsiktig förvaltning«.

Göran Lager, Göran Lager är journalist med inriktning på mat och kultur. Han bloggar på www.tabberaset.se och nås på lager@tabberaset.se.

[/um_loggedin]