Borgar, befästningar, slott kyrkor, soldattorp och kaserner har alla spelat en historisk roll. Runt dessa har städer och samhällen vuxit upp. Årets tema för Kulturhusens Dag den 14 september är försvarsbyggnader genom tiderna.
Här berättar Eva Selling om svenska gränsland och den uråldriga gränsen mellan Småland och Halland, Skåne och Blekinge.

Under tidigare århundraden har Sveriges gränser och därmed dess försvarslinjer ändrats många gånger. En av de äldsta gränslinjerna frän tiden för svearnas rike finner man mellan Ålands skärgård och den åboländska övärlden, det så kallade Skiftet. Längs detta löper ett vaktbergsystem.

Längs kusterna hade svearnas ledungsorganisation att hålla vakt mot fientliga flottor österifrån. Det blivande Finlands gräns flyttades allt längre österut. Omkring 1323 fastställdes gränsen mellan Sverige och storfurstendömet Novgorod med fredsfördraget i Göteborg.

Längst österut nådde man med 1617 års fred i Stolbova då Sverige tillerkändes Keksholms län, Göteborg med Ingermanland och då Ryssland frånsade sig alla anspråk på Estland och Livland. Viborg hade sedan 1200-talet och fram till 1710 varit det svenska väldets starkaste fäste Österut. Sedan 1809 års fred, då Sverige förlorade Finland till Ryssland, har riksgränsen löpt längs Torne och Muonio älvar.

Gränsen mot Norge låg i äldre tid längre in på nuvarande svenskt område, men i och med freden i Brömsebro 1645 tillföll Jämtland och Härjedalen samt Halland slutgiltigt Sverige. Bohuslän blev svenskt med freden i Roskilde år 1658, då Danmark även lämnade Skåne och Blekinge. De svenska försvarslinjerna flyttades därmed ut mot Skagerack, Kattegatt och Öresund.

I år när 600-årsminnet av Kalmarunionens bildande firas, kan det vara av speciellt intresse att påpeka att gränsen mellan Småland och de skånska landskapen, Halland, Skåne och Blekinge, ansågs ha uråldrig hävd redan 1397. I gränsområdet mellan de gamla svenska och danska rikena är terrängen mestadels oländig. Enligt dels en dansk rimkrönika dels den äldre västgötalagen sattes vid en gränsläggning på 1000-talet sex stenar som markering mellan rikena, där färdvägar sedan gammalt passerade gränsen. Enligt uppgifter i kung Valdemars jordebok från 1200-talet ökades antalet gränsmarkeringar till 101 stycken. Tvister och strider förekom längs gränsen liksom gränsfred och bondefred slöts fram till dess de skånska landskapen blev svenska.

Merparten av enkla försvarsanordningar, som nyttjats i detta gränsområde är nu knappast skönjbara. Ett stycke norr om gränsen finner man emellertid flera ruiner av befästningsanläggningar strategiskt belägna längs Mörrumsån och vidare upp över Asnen. En av dem är Bosholme, ursprungligen anlagd på 1200-talet, och en annan är Hönshylte skans en befästning av liknande slag från 1300-talet. Bosholme har borgkulle med grav och vall av typ motte enligt idé utformad i 900-talets Normandie. Bosholme utökades och blev till ”en skön fyrkant”, fick form av kastell, vilket blir allt vanligare under 1300-talet.

Piksborg vid södra delen av Bohnen, som även den är en motteanläggning, tjänade som ett fäste inte minst i samband med strider och konflikter under 1360-talet. Omkring 1400 hörde Piksborg till den av drottning Margareta betrodde stormannen Abraham Broderssons länsvälde på båda sidor om den gamla riksgränsen mot Halland. 1434 brändes Piksborg ner under Engelbrekts folkuppror mot unionskungen Erik av Pommern.

Löneboställen

Av största betydelse för den svenska krigs och försvarsorganisationen blev det av Karl XI genomförda indelningsverket med noggrant utformat regelverk för den indelta armén och med löneboställen avpassade för olika grad av befattningshavare alltifrån soldattorp till officersboställen. Typritningar för dessa byggnader utfördes av Eric Dahlbergh. Flottan rekryterades genom båtsmanshåll, vilka även omfattade områden i inlandet. Också flottans folk försågs med likartade boställen. Indelningsverket bestod fram till 1901 då det successivt ersattes av allmän värnplikt.

Efter att sedan 1600-talet ha haft mönstrings- och övningsplats på någon hed medförde nyordningen att regementena kasernerades och fick nya moderna lokaler under perioden 1910-20. Sverige har inte varit i krig sedan 1814. Dessförinnan hade krigen varit många« med stor mansspillan och ofta tämligen långvariga. Utbildningen har under denna fredstid sedan 1800-talets början alltmer kommit att inriktas på försvar istället för anfall.

Som komplement till den reguljära krigsmakten och försvaret uppkom efter 1940 års krigshändelser i vår omvärld tanken på att i hembygden organisera ett eget försvar eller hemvärn med över 500 hemvärnsområden över hela landet.

På flera håll i landet sker nu återigen en förändring då vissa regementen dras in. I stället för värnpliktiga rycker nu företag in i logement och korridorer, som rustats till kontor. Ett exempel på detta är Kronobergs regementes byggnader i Växjö.

Eva Selling

Antikvarie och länsombud för Svenska föreningen för byggnadsvård i Kronobergs län

2/1997