Under ett par decennier, ungefär från 1930 till 1960, hände mycket inom byggnadsmåleriet. Vill man uppnå ett lyckat resultat vid restaureringen av hus från denna period gäller det därför att ta reda på vad som var typiskt för just det huset och för den aktuella tidsperioden. Måleriet är en betydelsefull del av arkitekturen och det är ju dessutom de målade ytorna vi ser när arbetet är färdigställt.

Inte mycket av det byggnadsmåleri som utfördes under 1900-talet finns längre att beskåda. På sätt och vis hör det till sakens natur. När en målad yta blir sliten eller omodern målas den över, och så har vi gjort så länge vi haft råd att måla. Det problematiska nu är att vi nästan glömt bort hur det faktiskt såg ut.

Många menar att det hantverksmässiga måleriet dog ut med funktionalismen på 1930-talet, men det menar jag är en förenkling av vad som hände. Däremot kom den förändrade synen på vad som var vackert, tillsammans med introduktionen av nya målningsmaterial och ökande krav på rationalisering att förändra yrkesmålarens vardag.

Synen på vad som var vackert flyttades från det mönstrade avbildande måleriet till (oftast) enfärgade ytor, ibland med olika kulörer på väggarna i samma rum. Byggnadsmåleriet blev nu en del av den arkitektoniska formen. Tidigare hade måleriet »satts in« i det för övrigt färdiga rummen och måleriets utformning berodde snarare på rummets funktion än på dess form, men nu blev måleriet en del av det unika rummets form. Det färgschema och den ytbehandling som arkitekten gav rummet var speciell för just det rummet, och kunde inte hur som helst överföras till ett annat rum. Detta synsätt på färg och måleri gällde, som alltid, först de byggnader som ritats av utbildade arkitekter, men kom efter hand att påverka även privatpersoner i deras val.

Under 1930-talet påbörjades den introduktion av flera nya målningsmaterial och appliceringsmetoder, som sedan dess fortfarande pågår. Detta krävde ett annat, men för den skull inte sämre måleri och yrkesmålaren tvingades ständigt inhämta nya kunskaper om stilideal, materialmöjligheter och målningstekniker, samtidigt som han inte fick glömma bort det sedan länge vedertagna måleriet, som fortfarande efterfrågades av många. Målaren skulle till exempel både kunna blanda sin egen färg, vilket fortfarande var det vanligaste, men också känna till de nya, färdigtillverkade färgernas egenskaper.

Det krävdes alltså enorma kunskaper av den målarmästare som var verksam under decennierna strax före 1900-talets mitt.
Under trettio år, ungefär från 1930 till 1960, hände alltså mycket inom byggnadsmåleriet. Vill man uppnå ett lyckat resultat vid restaureringen av hus från denna period gäller det därför att ta reda på vad som var typiskt för just det huset och för den aktuella tidsperioden. Måleriet är en betydelsefull del av arkitekturen och det är ju dessutom de målade ytorna vi ser när arbetet är färdigställt.

Traditionen

Under 1900-talets första decennier använde målarna ungefär samma material och tekniker som man gjort sedan 1800-talets senare del. Då hade spackelfärgen introducerats och den släta, »industriella« ytan var idealet. Den linoljefärgsmålade ytan skulle vara täckande, utan skavanker och underliggande material fick inte synas genom färgen. Om underlaget var av gips, trä eller puts spelade ingen roll, det skulle ändå inte synas när målningen var färdig. Detta krävde många målningsbehandlingar med mellanliggande spackling och slipning.

Färgtyperna som fanns att tillgå för invändigt byggnadsmåleri var i princip bara limfärg, kalkfärg och linoljefärg. Under 1920-talet började dock färdigtillverkade alkydlacker att saluföras, men dessa användes bara i den linoljebaserade färdigstrykningsfärgen när man vill få en extra blank yta.
Målarna använde pensel till så gott som all målning, men de hade en stor uppsättning penslar för olika ändamål. Det var bara vid dekormåleri som andra redskap, som svampar och trasor, kom till användning. Karaktäristiskt för allt måleri från denna tid är därför synliga penseldrag i nästan alla målade ytor.

Snickerier i bostäder målades i början av seklet i ljusa, men inte rent vita kulörer. De var snarare beigetonade, men bland annat pärlspontspanel målades också i till exempel ljust gröna och gula kulörer. De flesta kulörer var milda och lite smutsade i tonen. Det berodde på att pigmenten man använde sig av ofta var de billiga jordpigmenten, som ockror och umbror.

Först framåt 1920-talet blev snickerierna mer regelmässigt vita. Det berodde dels på nya stilideal, men också på att flera nya vita pigment, som titandioxid, kom ut på marknaden. På väggarna satt oftast tapeter, men när väggarna målades med till exempel kalkfärg kunde starkt kulörta pigment användas. Bostadstaken däremot, målades vita med limfärg. Kritan i limfärgen gav automatiskt en vit kulör, men den var mer varmvit än den som dagens moderna vita takfärger ofta har.

Modernismen

Under 1930-talet påbörjas förändringen från det som vi brukar kalla traditionellt måleri till det moderna måleri vi har idag. Hittills hade målaren själv blandat sina färger utifrån råvaror som linolja, krita, balsamterpentin, vatten, kalk och olika torrpigment. Nu började färgindustrin efter en trevande start att komma igång på allvar, speciellt i våra större städer.

Linoljefärg såldes i »halvfabrikat« som färgpastor, bestående av färdigrivna torrpigment i linolja. Målaren blandade sedan till färdigfärgen genom att tillsätta mer linolja, balsamterpentin och andra tillsatser till pastan. Dessa andra tillsatser kunde vara kopalharts eller den nya produkten alkydlack, som gjorde sista strykningen lite blankare och mer slitstark. Efter hand kom mängden alkydlack att bli allt större i linoljefärgen.

Andra nya produkter var cellulosan, en produkt från första världskrigets krigsindustri, som möjliggjorde produkter som cellulosalim och cellulosalack. 1926 introducerade Beckers »Beckolack« och cellulosalacken blev snart ett vanligt arbetsmaterial för målaren. Även emulsionsfärger och patentfärg började användas allt mer. De hade ungefär samma utseende som den sammetsmatta limfärgen, men hade bättre fläcktålighet och var mer slitstarka.

När de moderna köken och badrummen introducerades under 1920- och 1930-talen efterfrågades fukttåliga och avtorkningsbara vägg- och takytor. En lösning var slätspacklade och blanka, linoljefärgsmålade ytor. Ytan bygges upp i många lager med noggrann slipning emellan. Även väggar i vanliga bostadsrum kunde nu målas.

Under andra världskriget uppstod brist på råvarorna linolja och balsamterpentin. Båda användes i linoljefärg och båda var importprodukter. För att ändå kunna fortsätta måla utvecklades nya linoljefria produkter, till exempel kallvattenfärg, som har kasein som bindemedel. Nackdelen med kallvattenfärgen var att den måste användas så fort den blandats till, och den var inte lika slitstark som linoljefärgen.

Efter krigets slut vågade man, efter två världskrig, inte riktigt lita på att linoljetillförseln var tryggad i framtiden. Det var en av anledningarna till att utvecklingen av nya färgtyper fortsatte. En annan anledning var att krigsindustrin utvecklat många nya produkter, bland annat olika plaster. Efter krigsslutet letade man efter nya avsättningsområden, men mer om det längre fram i artikel.

Släta ytor och struktur

Med tidsandans allt starkare längtan efter industriellt tillverkade produkter höjdes kraven nu ytterligare på den målade ytans perfektion. Nu skulle det helst inte synas alls att den var målad för hand, speciellt inte på emulsionsfärgsmålade väggar och skåpsnickerier. Med hjälp av färgsprutor kunde målarna applicera väggfärgen utan synliga penseldrag. För applicering av färg på oljefärgsmålade ytor användes fortfarande penslar, vilket ännu innebar att penseldragen var synliga i färgen, men med alkyd i färgen flöt den ut bättre och penseldragen blev mindre synliga.

En annan väggbehandling som också introducerades på 1930-talet var strukturfärger. Ett exempel var Alcros »Brokett«, som kom 1939. Färgen var ganska tjock i konsistensen och för att få till mönstret kunde man använda antingen penslar eller mallar med hål i, som man lade mot väggen och sedan ströks den trögflytande färgen över så att strukturen byggdes upp i hålrummen.

Färgtoner

Kulörerna i 1930-talets bostäder var ljusa, men sällan vita. Putsade väggar, som nu ibland målades istället för att tapetseras, fick i bostadsrummen ljusa pastellfärger, dock dovare än dagens klara toner. Anledningen till detta var att man fortfarande inte kunde tillverka lika många klara pigment som idag. Blanka köks- och badrumsväggar kunde däremot målas vita. Taken i bostadsrum var liksom tidigare vita men i offentliga lokaler och mer påkostade sällskapsrum kunde de få en annan kulör. Även snickerierna var nu oftast vita, men fortfarande inte fullt så vita som vi idag är vana vid. Nu berodde det inte längre på pigmenten utan snarare på bindemedlen, den tidens alkyder hade en tendens att gulna.

Klarlackat trä

På 1940-talet blev omålade ädelträslag populära, till exempel i plywoodpaneler och dörrblad. Träet var dock inte obehandlat, utan klarlackat med till exempel cellulosalack. Liksom på 30-talet målades köks- och badrumsväggar vita, men även bostadsrum kunde nu ha vita eller ljust grå väggar, speciellt i kombination med träslag i varma kulörtoner. Också kökssnickerier kunde till vita väggar målas grå. Målade dörrar, foder och socklar var oftast vita. I slutet av 40-talet kunde rum med målade väggar förses med en fondvägg i avvikande kulör. Ljust gula väggar matchades till exempel med en milt grågrön fondvägg. Strukturmålade väggar kunde antingen vara en- eller tvåfärgade, då med underlaget i en kulör och själva strukturen i en annan.

Eftersom färgindustrin nu började förse målarna med färdigblandad färg, tog man fram standardkulörer för respektive produkt. Målarna kunde sedan blanda standardkulörerna med varandra för att få fram fler kombinationer. När kunden inte var nöjd med de alternativ som gavs, tog målaren fram sina gamla kunskaper och bröt om färgen med torrpigment till önskad kulör.

Roller och plastfärger

Under pågående krig förevisades 1943 en ny »apparat« på Statens Hantverksinstitut i Stockholm. Uppfinningen bestod av »en metallrulle med ett mjukt överdrag av plysch« och rullen var »fästad på ett skaft«. Uppfinnaren var finländare och hade redan 1939 tagit svenskt patent på sin rulle, men på grund av kriget inte kunnat marknadsföra den. »Färgen tillförs rullen genom att denna förs fram och tillbaka på en plåtbricka varå färgen töms ut«, skrev man i tidningen Målaren. Detta var alltså en av de första gånger rollern användes i Sverige, men det skulle ta ytterligare knappt tio år innan den blev vanlig.
På 1950-talet introducerades plastfärgerna, som utvecklats i USA. Bland de första i Sverige var »Spred«, som Beckers sålde på licens. 1952 kontrade Alcro med »Bell«, som enligt marknadsföringen skulle appliceras med roller. Det var alltså först då som ett av våra idag vanligaste målningsverktyg gjorde sitt intåg på allvar. I början användes den av många målare bara för att jämna ut färgen efter att den först strukits upp med pensel.

Gör det själv eller fabrikslackning

Färgindustrin kom nu att bredda sin marknadsföringen till att inte bara gälla yrkesmålarna utan man riktade sig direkt till konsumenterna. Man ansåg att de nya färgerna var så enkla att måla med att man uppmanade privatpersoner att själva fatta penseln.

Reklamkampanjerna användes också för att informera yrkesmålarna om det ständigt växande produktutbudet eftersom 1950-talet innebar en strid ström av nya färgtyper, baserade på nya plasttyper allt eftersom kemiindustrin uppfann dem. Spred bestod av styrenbutaden, en plast som senare ersattes av den mindre gulnande akrylaten.

En annan revolutionerande och ny produkt var sandspacklet. Tidigare hade man varit hänvisad till linoljespackel, som kräver längre torktider och som inte kunde appliceras i lika tjocka lager.
Det blev också vanligare att använda färgsprutor för att applicera väggfärgen och många produkter, som köksskåp och dörrar sprutmålades nu på fabrik och levererades färdigmålade till byggarbetsplatsen. Ytan på dessa produkter blev förstås helt annorlunda än på de byggplatsmålade snickerierna. Äntligen hade man uppnått helt släta ytor utan synliga penseldrag, något man strävat efter så länge.

Även på 1950-talet målades fondväggar i avvikande kulör. Man kunde också måla två av rummets väggar i en kulör och de övriga två i en annan. Man valde då två kulörer som gick ton-i-ton. En variant på detta var att ställa mönstrat mot omönstrat genom att tapetsera två väggar och måla de resterande. I början av 50-talet var väggkulörerna ljusa och relativt milda. Det var den lösa inredningen som skulle stå för färgklickarna.

Standardkulörer och brytmaskiner

När man närmar sig 60-talet blev kulörerna något kraftigare. Taken var fortfarande vita och snickerierna var så gott som genomgående vita. Valde man en annan kulör var det för att matcha övriga kulörställningar i rummet. Köksluckor målades dock ofta i avvikande kulör och skåpsstommen kunde då få en annan kulör än luckorna. Däremot kunde garderobsdörrar och andra byggnadsdetaljer, som man inte ville framhäva målas i samma kulör som omgivande vägg.

De flesta färger var nu färdigblandade på fabrik och vissa byggnadsdelar var alltså redan fabriksmålade. Det innebar att kulörvalet inte längre var lika fritt för kunden. Man hänvisades istället till tillverkarens standardkulörer. I början av 1960-talet introducerades dock brytmaskinerna, som återigen möjliggjorde ett friare kulörval, även om möjligheten att bryta om färgerna på byggarbetsplatserna, av flera skäl, minskade allt mer.

Vicki Wenander

Styrelseledamot och doktorand på Arkitektursektionen på Chalmers. Forskningsämnet är invändigt byggnadsmåleri under tidig svensk modernism.

4/2003