Jotun har dömts att betala 2,5 miljoner norska kronor till ägaren av Holmenkollen Park Hotell. Den direkta orsaken till den fällande domen är att Jotun rekommenderat sin färg Demidekk Dekkbeis vid ommålning av det hundraåriga hotellet.
Byggnaden uppfördes 1894 och tjänade som sanatorium fram till 1914 då det övergick till att bli hotell. Genom åren har många idrottsmän och idrottskvinnor bott på hotellet, bland annat under världsmästerskap och olympiska spel.
Den timrade byggnaden (gran), uppförd i schweizerstil med drakornament och frilagd stomme var ursprungligen (troligen) målad med oljefärg. I slutet av 1970-talet och början av 1980-talet genomgick byggnaden en in- och utvändig restaurering och 1981 målades den, på Jotuns inrådan, med Demidekk Dekkbeis.
Väggarna våtsandblästrades, för att därefter grundas med benarolja med förtunningsmedel och xylamon (svampdödare) och slutligen sprutmålas med Demidekk, allt enligt Demidekks »handbok«.
1992 upptäcktes rötskador i både timmerstomme och utsmyckningar. Enligt ägaren fanns det efter restaureringen 1981, då byggnaden målades med Demidekk, inga rötskador kvar på byggnaden. Samtliga rötskador hade åtgärdats före målningen. De professionella målare som utförde måleriarbetet påtalade inte heller några rötskador.
Sedan rötskadorna upptäckts genomfördes en utredning som konstaterade att virket hade en onormalt hög fukthalt.
Flera experter inom området påtalade att ytskiktet var för tätt, det vill säga att fukt kan tränga in men inte ut. När man med kniv gjorde snitt i det intakta färgskiktet var virket vått därunder.
Jotun har under rättegången menat att orsaken är byggteknisk: att det fanns fukt inne i timret, att delar av byggnaden isolerats invändigt, att byggnaden är ovanligt hög för att var en timmerstomme, att takutsprånget är för litet för att skydda mot regn och att den fukt som våtsandsblästringen innebar, »målats in« i väggarna.
Detta tillbakavisas av domstolen, som menar att byggnaden är vältimrad och uppförd i beprövade tekniker och material. Vad gäller den eventuellt inmålade fukten menar domstolen att eftersom färgskiktet 1992 var intakt och hade god vidhäftning kan fukt från blästringen inte ha funnits kvar i virket vid målningstillfället.
Vittnen under rättegången var bland andra timmermannen Tor Haugen, som utfört lagningsarbetena under 1990-talet, målerikonservatorn Jon Braenne, och specialisten på biologisk nedbrytning av trä Kolbjörn Mohn Jenssen. Den senare anlitades av hotellets ägare, Höegh Invest, redan när rötskadorna upptäcktes för att utreda deras omfattning.
Oslo byrett fastslår i sin dom att det kan finnas fler orsaker till rötskadorna men att det täta färgskiktet, oavsett andra omständigheter, varit en »nödvändig medverkande orsak«. Man skriver att »…förhållandet att vatten kommer in i en gammal timmervägg, inte kan betecknas som någon svaghet…hotellet har inte klarat att torka ut tillräckligt eftersom målningen som blev påförd har varit för tät.« Man påtalar också att Demidekk har »inneboende egenskaper som är ohälsosamma«.
Däremot vill man inte gå så långt att man dömer ut Demidekk på alla träytor. Man skriver »Rätten har inte grund för att säga annat än att på de flesta underlag och under de flesta förhållanden är det svårt för rötskador att uppstå till följd av att färgfilmen är för tät«.
Jotun har överklagat domen till lagmansrätten, så fortsättning följer. Uppgifterna här ovan står att läsa i Oslo byretts dom av den 10 mars 2000.
Vicki Wenander
Bebyggelseantikvarie och byggnadsingenjör, anställd vid Restaurator i Stockholm.
2/2000
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
