En nedlagd industri berättar en annan historia om människors vardag och samhällets utveckling än ett gammalt hus eller kyrka. Här sitter historien inte så mycket i väggarna som i spåren efter produktionen. För att bevara industriarvet krävs en kunskap och nyfikenhet som alltför ofta saknas, menar industriantikvarie Ida Dicksson.

 

Året var 2003 och jag hade nyss börjat på den tvååriga utbildningen i Byggnads- och industriminnesvård. Jag gick där för att jag var intresserad av hur man byggde hus förr i tiden, teknikhistoria var inget jag funderat särskilt mycket över.

– Varför ska man intressera sig för det här, var min första fråga till föreläsaren Bengt Spade när han introducerade ämnet industrihistoria. Men Bengt visste hur han skulle väcka nyfikenheten hos oss elever. Han körde oss runt till några av industrianläggningarna i trakten; Västerås Ångkraftverk och Ramnäs valsverk, och fick oss att fascineras av deras skönhet, väldiga storlek och märkliga produktionsutrustningar.

Vårt första grupparbete bestod i att försöka förstå oss på mystiska kanaler, gropar och dammar runt en gammal järnmalmsgruva i Slotterberget i Bergslagen. Vi hittade rester av trätuber och i botten av djupa gropar låg delar av gamla turbiner. Utan några egentliga förkunskaper lyckades vi lista ut hur man innan gruvan elektrifierades använt vattnets kraft för att driva linspel, stånggångar och andra mekaniska anordningar. Vår nästa utmaning blev Trångsfors kraftstation från 1899. Hur gick det till när vatten togs in och omvandlades till elektricitet? Efter dessa och ytterligare två grupparbeten hade hela klassen blivit inbitna industriarvsnördar. Sedan vi tog vår examen 2005 har vi träffats två gånger om året för att besöka industrihistoriska anläggningar runt om i landet och vi upphör aldrig av fascineras av mystiken och skönheten, av produktionen och tekniken. Vad tillverkade man här? Hur gick det till?

Anläggningar i drift väcker intresse

Faktum är att jag inte på allvar varit intresserad av historia innan jag började utbildningen i Byggnads- och industriminnesvård. Jag började fundera över hur saker egentligen fungerat och hur tekniker utvecklats. Så ofta jag kan besöker jag något av landets 1400 arbetslivsmuseer, vilket fått mig att inse att det framförallt är anläggningarna som kan visas i drift, som bullrar, skvätter, luktar eller pyser, som förmår väcka intresse och därigenom bevara såväl det materiella som det immateriella kulturarvet. Detta har man sedan länge förstått i Nederländerna, där kulturvårdsbidrag fördelas till landets väderkvarnar baserat på hur många varv väderkvarnsvingen snurrat på ett år – ju fler varv, desto mer pengar.

Utbildning saknas

Mer än de flesta andra kulturarv handlar det industriella kulturarvet om människors vardag, om samhällets utveckling och därmed vem som haft makten över historien och framtiden. I Statens offentliga utredningar, SOU 1992:18, betonas att just detta är centralt för att det industriella kulturarvet ska uppfattas som väsentligt och värt att värna om. Institutioner, museer och myndigheter runt om i landet börjar ta detta kulturarv på allt större allvar och allt oftare efterfrågas industrihistorisk expertis. Samtidigt saknas i princip utbildningsmöjligheter på området i Sverige i dag. Den utbildning jag gick är nedlagd, medan länder som Frankrike, Tyskland, Ungern, Portugal, Belgien, Tjeckien, Storbritannien och USA har utbildningar på universitetsnivå i Industrial archaeology och Industrial heritage. Bristen på utbildningar i Sverige leder till att kunskapen hos dem som hanterar det industriella kulturarvet ofta är bristfällig. Alltför ofta stöter jag som industriarkivarie på industriarv som med god vilja men brist på kunskap missbedömts, restaurerats sönder eller glömts bort, trots att de har ett nationellt – ibland till och med internationellt – värde.

Skilda synsätt

Kunskapsbristen har medfört att det industriella kulturarvet allt för länge begränsats till att gälla byggnader, arkitektur eller enstaka teknikhistoriska monument. Det som egentligen var det viktiga försvinner; berättelsen om människors vardag och hur samhället utvecklats. Jag menar att det sätt som vi industriantikvarier ser på industriminnen skiljer sig från den traditionella byggnadsvårdens synsätt på fyra avgörande punkter: Vi tänker inte byggnad – vi tänker verksamhet. På en industrihistorisk anläggning är byggnaderna bara mer eller mindre påkostade väderskydd, hårt anpassade efter den egentliga kärnan: produktionen och produktionsutrustningen. Det är nödvändigt att förstå arbetsplatsen, tekniken och processerna innan man kan bedöma en anläggnings kulturhistoriska värde och/eller vårdbehov. Årsringar är viktigare än autencitet. En industri förändras så länge den är i drift, det ligger i industrins natur. Därför blir ny- och tillbyggnader nästan alltid viktigare än hur anläggningen ursprungligen såg ut. Kulturarvet är inte alltid vackert. Även något som är fult, smutsigt eller hemskt kan vara så historiskt väsentligt att det inte får glömmas bort. Vi prioriterar med nationellt perspektiv. Industriella anläggningar är ofta så mycket större och dyrare att bevara att endast ett fåtal kan bevaras intakta. Ett nationellt, eller till och med internationellt, perspektiv på urvalet är därför extra viktigt.

Jämför med medeltidskyrkor

Det slår mig ofta att förstklassiga industriarv bedöms, dokumenteras och restaureras på en nivå som aldrig skulle ha godkänts om det gällt en medeltidskyrka eller 1700-talsherrgård. På samma sätt som en medeltidskyrka måste bedömas av någon som har kunskap om kyrkobyggandets historia och restaureras av någon som kan medeltidens material och tekniker, måste ett vattenhjul bedömas av någon som kan skilja överfallshjul från underfallshjul och restaureras av någon med kunskap om vilka skovelvinklar som krävs för en störningsfri funktion och vilka träslag som använts i hjulets olika delar. Dessutom måste de som bedömer det industriella kulturarvet ha bättre kunskap, vara insatta i produktionsmetoder, transport- och kraftsystem och deras historia samt kunna läsa, förstå och upprätta ritningar. De måste kunna lämna förslag på hur defekta eller sedan länge oanvända maskiner och tekniska system åter skulle kunna visas i drift och kunna bedöma och hantera konstruktionsmaterial som exempelvis stål och betong.

Höj kraven på kunskap

Den höga förändringstakten inom industrin leder till att industrier rivs och saneras allt snabbare efter en nedläggning. Samtidigt är industriminnesvård ofta dyrare och mer omfattande än traditionell byggnadsvård, vilket leder till att prioriteringarna blir hårdare och måste göras snabbare. Om vi i framtiden ska ha ett representativt industriarv i Sverige som kan förmedla den viktiga kopplingen mellan vardag, historia och framtid, måste vi göra mer kvalificerade bedömningar, prioriteringar och restaureringar än vad vi gör i dag. Jag menar att det är dags att ställa samma höga kunskapskrav på dem som bedömer, hanterar och restaurerar det industriella kulturarvet som vi ställer på alla som arbetar med det byggda kulturarvet i övrigt.

Frilansande industriantikvarie och teknikhistoriker.
industriantikvarie@gmail.com