Nästan häften av de svenska städernas äldsta bostäder revs mellan 1960 och 1970. Det var en katastrof utan motstycke för svensk byggnadsvård. Vad kan vi nu lära oss av dessa misstag och hur kan vi undvika liknande kulturmord i framtiden?
Den frågan ställdes av Kulturdepartementet och regeringen gav Bengt 0. H. Johansson i uppdrag att utreda den. Här redogör han för sin undersökning och sina slutsatser.

För många är händelseförloppet i grova drag välkänt. 1960- och 70-talens stora stadsomvandling, det som med ett propagandistiskt ordval kallades för stadssanering. Sanering betyder ju att rätta till något osunt och så ville man se de gamla svenska stadskärnorna. Av dem som någorlunda klarade sig undan förödelsen vet vi att de i själva verket kunde vara mycket utvecklingsdugliga. Opinionen mot rivningarna kom sent igång. Den professionella kulturmiljövården -förhöll sig länge passiv och godtog argumenten att det var framstegsfientligt att slå vakt om annat än ett fåtal miljöer och byggnadsverk. Ändå försvann mer än 40 procent av de svenska städernas äldsta bostadsbestånd mellan 1960 och 1970 – en katastrof utan motstycke för svensk byggnadsvård.

Kulturdepartementet ställde sig för något år sedan frågan: Vad kan vi lära oss av det förgångnas misstag för att undvika att upprepa liknande kulturmord i fortsättningen? Om detta har jag på regeringens uppdrag gjort en studie som kom i våras som en rapport från regeringskansliets nybildade arbetsgrupp för arkitektur och formgivning. Det kan kanske verka som om bevarandetanken nu är djupt rotad i samhället men 1980-talets byggboom visade hur tunn kulturfernissan var när det gällde för kommunerna att profilera sig med uppseendeväckande nybyggnader i attraktiva kulturmiljöer.

Det finns också skäl att besinna vilka värderingar som växer fram på en bredare front i ungdomsgenerationen. I en undersökning av denna grupps värderingar som utfördes omkring 1990 ställdes frågan om synen på värdet av att bevara bebyggelse. En majoritet var visserligen för bevarande men skillnaden mellan pojkar och flickor var betydande. 13 procent av de unga männen men bara knappt 4 procent av kvinnorna tyckte att de flesta gamla husen i deras hemort borde rivas och ersättas med nya. Över 16 procent av männen var emot renovering och ombyggnad av gamla hus och bara 40 procent av dem ville bo i en bevarad äldre stadsmiljö. Modernismen har inte släppt greppet om de unga männen. Blir det som författarna till rapporten från Institutet för framtidsstudier tror kommer de nu unga att bära med sig sina värderingar in i vuxenlivet där de kommer att sitta med och fålla avgöranden om kulturmiljöns framtid. Blir det som idag är det just männen som fortsatt dominerar i beslutsförsamlingarna.

En första lärdom av mina studier var att det var utomordentligt besvärligt att skapa en överblick över vad som faktiskt försvann i stadsomvandlingarna. Vår berömda statistikproduktion räckte helt enkelt inte till. Någon allmän byggnadsstatistik finns inte. Vi har att hålla oss till bostadsstatistiken. Men den ändras ständigt i sina sammanställningar. Uppdelningen i ålderskategorier ändras.

Den äldre statistiken skiljer ut bostäder i hus byggda före år 1901, den yngre nöjer sig med 1920 som äldsta redovisningsår. Statistikområdenas gränser förskjuts också och blir i regel vidare och vidare. Vidstående karta över hur innerstäderna påverkades av omvandlingarna har därför endast kunna upprättas med redovisning av förändringar mellan 1960 och 1970 med utgångspunkt från avgången av bostäder i hus uppförda under 1800-talet och tidigare. Vi kan alltså inte idag göra oss en bra föreställning om vilket byggnadsbestånd som idag försvinner – vilken kulturhistoria gör vi oss just nu av med utan att veta konsekvenserna? Är det 20-talshus eller 60-talshus som drabbas?

Förslag

Mitt första förslag blev därför att:

– i bostadsräkningarna återupptas åldersklassen bostäder i hus uppförda före 1901.

– redovisning av bostäder i olika stads delar och församlingar införs.

– rivningsstatistiken publiceras kommun- och kommundelsvis med uppgifter om byggnadsår.

Mitt andra förslag rör frågan om stimulans till ägare av kulturhus – ett instrument som spelar stor roll i bevarandearbetet i andra Eu-länder. I Sverige finns en dogm som säger att skattelättnader för ägare till kulturhus är inte att tänka på. Den senaste kulturarvsutredningen 1991 fann det inte meningsfullt att lägga fram annat än ett begränsat förslag som rörde hur arvs- och gåvoskatt skulle kunna omvandlas till ekonomiskt stöd för underhåll av kulturhus. För egen del föreslog jag som en minimiåtgärd att byggnader som skyddas genom detaljplan eller byggnadsminnesförklaring skall medföra möjligheter till avdrag för underhåll.

Kulturarvsutredningen invändning mot en sådan tanke, att det skulle upplevas som orättvist av ägare till lika fina men oskyddade hus, är svårförståelig. Ett byggnadsminnes- eller detaljplaneskydd är ju en restriktion som de andra inte belastas av. Märk att spärrgränser under vilka avdrag ej beviljas ej bör komma ifråga. Sådana regler leder, som andra länders erfarenheter visar, lätt till att underhållsåtgärder skjuts upp till förmån för senare och då mer genomgripande insatser.

Bevarandesamverkan

Ett annat förslag handlar om bevarandesamverkan mellan fastighetsägare, kommun och stat efter mönster av Storbritanniens Conservation Areas. I Danmark övervägs nu ett liknande system som skulle innebära att lokala bevaringsfonder upprättas som s.k. revolving fonds. Även i Sverige borde vi pröva detta. Från statens sida finns möjlighet att via bl.a. byggnadsvårdsmedel medverka till att skapa sådana fonder.

Jag föreslår vidare bl.a. att rivningsansökningar utan befintligt lagstöd endast får beviljas av enig byggnadsnämnd, att kulturhistorisk registrering av bebyggelse i dagsläget koncentreras till områden med störst förändringstryck och att det danska Save-systemet för upprättande av bebyggelsehistoriska kommunatlasar prövas, att den obligatoriska kvalitetskontroll som byggherrar i dag måste utöva vid ombyggnad konsekvent kompletteras med krav på antikvarisk kvalitetskontroll. Det är också nödvändigt att staten konsekvensbedömer reform- och lagförslag inom bebyggelseområdet med hänsyn till eventuell påverkan på kulturmiljön.

Lagen om offentlig upphandling ses över eftersom bestämmelserna om att särskilda material och arbetsmetoder inte får föreskrivas vid upphandling strider mot grundläggande krav på autenticitet i restaureringsarbetet.

Ett handlingsprogram för bevarande av 1960-talets bebyggelsemiljöer upprättas. Hyresgästernas rätt att motsätta sig ovarsam ombyggnad bevakas, länsstyrelsernas överprövning av kommunala planbeslut bör ej få ske genom kommunala företrädare. Bygglovsansökningar anslås tydligt på platsen – i likhet med vad som idag sker i många europeiska länder – så att var och en kan se vad som planeras.

Förslagen som här återgivits i stark förkortning grundas på övertygelsen att en fungerande kulturmiljövård måste grundas på ett aktivt kunskapssökande om vad som sker« en kunskap som kan leda till tidiga varningar. Den måste också grundas på fungerande samverkan mellan alla intressenter och på ett demokratiskt beslutssystem som bygger på försiktighetsprincipen. Först då kan Sverige leva upp till det vi åtagit oss genom att tillträda Granadakonventionen från 1985 där det heter:

Varje land som tillträtt konventionen åtar sig att tillämpa bevarandeprinciper som inbegriper skyddet av det arkitektoniska kulturarvet som ett grundläggande mål i bebyggelseplaneringen och som tillförsäkrar att detta krav tillgodoses i alla stadier av arbetet såväl vid uppgörandet av planer som vid godkännande av arbeten… (och som) gör bevarandet, levandegörandet och iståndsättandet av det arkitektoniska kulturarvet till ett av de viktigare inslagen i kultur-. miljö- och bebyggelsepolitiken.

Bengt O.H. Johansson

Tjänstgör f.n. i Kulturdepartementet, bl. a. med uppgifter i regeringskansliets program för arkitektur och formgivning samt är adjungerad professor i Kulturvård vid Göteborgs Universitet. Boken ”Den stora stadsomvandlingen. Erfarenheter från ett kulturmord” är utgiven av Kulturdepartementet 1997.

3/1997