Nästan häften av de svenska städernas äldsta bostäder revs mellan 1960 och 1970. Det var en katastrof utan motstycke för svensk byggnadsvård. Vad kan vi nu lära oss av dessa misstag och hur kan vi undvika liknande kulturmord i framtiden?
Den frågan ställdes av Kulturdepartementet och regeringen gav Bengt 0. H. Johansson i uppdrag att utreda den. Här redogör han för sin undersökning och sina slutsatser.

För många är händelseförloppet i grova drag välkänt. 1960- och 70-talens stora stadsomvandling, det som med ett propagandistiskt ordval kallades för stadssanering. Sanering betyder ju att rätta till något osunt och så ville man se de gamla svenska stadskärnorna. Av dem som någorlunda klarade sig undan förödelsen vet vi att de i själva verket kunde vara mycket utvecklingsdugliga. Opinionen mot rivningarna kom sent igång. Den professionella kulturmiljövården -förhöll sig länge passiv och godtog argumenten att det var framstegsfientligt att slå vakt om annat än ett fåtal miljöer och byggnadsverk. Ändå försvann mer än 40 procent av de svenska städernas äldsta bostadsbestånd mellan 1960 och