fbpx

En klump i magen

Både utskälld och prisbelönad. Foto: Johanna Roos

När jag skriver om stadsbyggande i Göteborgs-Posten får jag massvis med reaktioner. Hur vår närmiljö ser ut är en viktig fråga för människor. Förmodligen viktigare än vad många av dem som har den formella makten över stadsbyggandet egentligen inser.

I princip alla brev jag får från vanliga medborgare uttrycker samma sak. De håller med om hur viktigt det är att bevara äldre bebyggelse. Och de känner samma klump i magen som jag inför den ”öststatsarkitektur” som varit på modet de senaste decennierna.

Ett av de tillfällen då jag fått mest respons var när jag skrev om Världskulturmuseet vintern 2004. Världskulturmuseet är ett hus som sticker i ögonen på göteborgarna. Många kan inte förstå hur ett sådant hus kunnat hamna i Göteborg. Men ingen borde vara förvånad.

Genom ett snabbt och inte särskilt demokratiskt förfarande sågs det från politiskt håll till att de vackra gamla trävillorna och all den lummiga grönskan längs Södra vägen avlägsnades. De ersattes av en uttryckslös fyrkantig klump och ett stenlagt tomrum där kalla vindar viner sommar som vinter.

Allt gick till på precis samma sätt som det brukar när Göteborgs stad skövlar sin kulturhistoria.

Intressant är dock att det hus som så många göteborgare avskyr 2004 fick det finaste arkitekturpris en byggnad i Sverige kan få, Kasper Sahlin-priset. Arkitekturprofessorn och GP:s dåvarande arkitekturskribent Claes Caldenby kallade huset ”Ett mästarprov i byggnadskonst”. Och på kultursida efter kultursida hyllades arkitekterna Brisac och Gonzalez. Framförallt av skribenter med bakgrund i arkitektskrået. Andra som uttryckte sin uppskattning var politiker. Företrädesvis socialdemokrater i maktposition.

Som jag ser det är det här ett stort problem. Uppenbarligen är det så att det finns en avgrundsdjup spricka emellan vad å ena sidan vanliga medborgare uppfattar som en tilltalande och trygg stadsmiljö och å andra sidan arkitekter och ledande politiker uppfattar som önskvärt. Självklart finns det undantag. Arkitekter som inte ser modernismens formspråk som det enda önskvärda, och politiker som kämpar för bevarande. Men de är undantag.

De som hörs och syns i media där debatten om stadsutveckling ofta pågår är de som driver fram ett Turning Torso eller ett Världskulturmuseum. Det är de som intervjuas på nyhetsplats. Det är de som ges mandat att recensera nybyggen på kultursidor och det är deras debattartiklar som får störst tyngd. För det är de som bestämmer. De bestämmer när det skall rivas, när det skall byggas och hur det skall se ut.

Själv är jag kanske en av få utanför detta kotteri av kommunpolitiker, byggbolag och arkitekter som faktiskt har privilegiet
att kunna tycka offentligt i stadsbyggnadsfrågor. Men att vara en lekman, en person som bedömer förändringar i stadsbilden lika mycket utifrån känsla som förnuft är inte lätt. Det finns alltför många ”experter” som gärna öser sitt förakt över den som inte hänger på arkitekthögskolornas och politikernas vurm för modernism.

Jag skulle önska att fler vanliga medborgare fick göra sina röster hörda. Och framförallt att deras åsikter togs på allvar. För det är vi som lever i staden varje dag som vet vilken sorts miljöer vi föredrar. Inte ”experter” som inte förstår sig på kulturhistoria och vars enda mål är att bygga monument över sig själva.

Malin Lernfelt är ledarskribent på Göteborgs-Posten och brinner för stadsbyggnadsfrågor.

keyboard_arrow_up