Intill Beckholmen på Djurgården ligger Stockholms enda sammanhållna trästadsmiljö. Trots en okänslig renoveringsvåg på 1970-talet har stadsdelen behållit mycket av sin karaktär och så sent som 1999 flyttade hyresgästerna från det sista huset utan alla moderniteter. Göran Söderström visar runt i sina hemkvarter.
Djurgårdstaden är en av de största svenska bevarade trästadsmiljöerna och därtill Stockholms näst äldsta stadsdel, efter Gamla Stan. Stadsdelens första ursprung är ett dussin timmerstugor från Åland som 1669 sattes upp i en fyrkant ungefär där Liljevalchs konsthall ligger i dag. Redan 1646 avskildes området innanför Beckholmen från Kungliga Djurgården till Amiralitets Krigsmanshussjukkassa, för att ge plats för invalidhotell och sjukstuga för kronans sjömän. Dödligheten bland internerna på invalidhotellet och sjukstugan var stor och de blev begravda på marken utanför, vilket dåvarande kung Karl XI inte var nöjd med. Han framhöll att Djurgården var avsedd till hans »plaisir« och inte till kyrkogård.
Trä i Stenstaden
För att få ordning på begravningarna anlades en speciell begravningsplats inom Amiralitets område vid nuvarande Långa gatan. Redan 1680 flyttades dock de sjuka till den nya örlogsbasen i Karlskrona, och husen övertogs av arbetare främst vid det närbelägna Båtmansvarvet. Kyrkogården fortsatte ändå att användas av amiralitetet, sista gången vid 1808–1809 års krig.
Husens karaktär
Till de bäst bevarade husen i Djurgårdstaden hör det timrade och locklistpanelade enrumshus med inredd vind vid Långa gatan som brukar kallas »Dödgrävarbostaden« och den före detta likboden med kraftiga gråstensmurar. Båda husen är troligen uppförda 1777 eller 1778 och även om Dödgrävarbostaden inte hör till de äldsta husen, är bostadshuset typiskt för Djurgårdsstaden ursprungliga bebyggelse. Liknande timrade och tjärade enrumshus från 1700-talets första hälft utgör den äldsta kärnan i de flesta av stadsdelens äldre hus. Dessa bostadshus inom Amiralitetets donerade område, som räknades till Stockholms innerstad, fick 1735 en egen stadsplan genom stadsingenjören Petter Tillæus. Stadsplanen är ganska enkel och bygger på en smalare gata parallell med Djurgårdsvägen och en bredare tvärställd, helt enkelt kallade Långa gatan och Breda gatan. Från Breda gatan löper en rad korta gränder norrut. Ett av få invändigt bevarade hus i Djurgårdstaden är Djurgårdens hembygdsförenings lilla tvåvåningsstuga, uppförd 1749 vid Skampålens torg i södra änden på Breda gatan. Huset har bara ett rum i varje våning och som i alla de äldre husen användes varje våning av varsin familj – i detta fall ända till kring 1950, då båda bostäderna som saknar både vatten och avlopp och endast har en öppen spis, utdömdes av hälsovårdsmyndigheterna. Ett annat envånigt närmast kvadratiskt hus med inredd vind uppfört efter 1736 års stadsplan ligger i hörnet av Breda gatan och Långa gatan. Som många andra hus i denna fattig- och sjöfolksstadsdel blev det under 1800-talets andra hälft krog under namnet Källaren Nordpolen för att på 1900-talet förvandlas till nykterhetskafét Röda Stugan. I dag är det invändigt helt förändrat sedan någon gång kring 1970.
Kvarter i förändring
Från 1730-talet var trähus generellt förbjudna i Stockholms innerstad, men 1849 utfärdades ett formellt undantag för Djurgårdsstaden. Det gjorde det möjligt att både bygga om och bygga nytt och det var i allmänhet krogägarna som stod bakom dessa förändringar, som bland annat innebar att flera gamla stugor byggdes ihop och byggdes på. Väster om och på slänten nedanför själva Djurgårdsstaden uppfördes tidigt några stenhus för varvets ledning. Det äldsta är det bostadshus från 1741 som sedan 1896 kallats Apotekshuset, men som uppfördes för varvsägaren Efraim Lothsack och på 1760-talet övertogs av skeppsbyggaren af Chapman som försåg det med vackra väggmålningar. På slätten nordväst om Djurgårdsstaden fanns en trädgård kallad Gröna lunden. Räntmästaren vid amiralitetskrigmanshuskassan Johan Psilanderhielm lät arrendera ut tomten till sig själv. Hans son uppförde där 1824 en stor malmgård av timmer med två stenflyglar, nu kallad Mjölnargården. 1745– 1765 innehades gården av mjölnaren och byggmästaren Johan Jacob Herbst, som år 1750 friköpte tomten från krigsmanshuskassan. Han hyrde ut huset som krog sommartid och delade upp det i flera bostäder. 1755 lät han även bygga ett hus på andra sidan Långa gatan; det så kallade Bellmanshuset som är känt för sin romantiska loftgång och frontespis med invändiga 1700-talsmålningar. Bellmanshuset är det hus i Djurgårdsstaden som varit bebott utan alla moderniteter längst tid – ända till 1999. Här har bott som flest sju hushåll samtidigt, däribland Gröna Lunds ägare. Både Bellmanshuset och Mjölnargården hyrs fortfarande av Gröna Lund,
som sedan 1883 inrättat sitt nöjesfält inom trädgården Gröna lunden och tidigare Djurgårdsvarvet. Bellmanshuset har bevarats i sitt 1700-talsskick och när det övertogs av Statens fastighetsverk i början 1990-talet planerades och genomfördes en genomgripande men försiktig restaurering med utgångspunkt i husets unika dokumentariska värde.
Stadsdelen gentrifieras
När Djurgårdsvarvet upphörde 1863 övertog Stockholms stad området och de flesta husen och husen uppläts till fattiga familjer. I Breda gatan 8 bodde år 1880 31 vuxna och 19 barn. 1910 hade de minskat till hälften: 17 vuxna och 5 barn. År 1940 var fortfarande 15 vuxna med enkla yrken och ett barn mantalsskrivna i det omoderna huset. År 1954 övertog dåvarande Byggnadsstyrelsen husen, som blev skyddade som byggnadsminnesmärken i etapper mellan 1935 och 1971. Efter en motion i riksdagen om ange lägenheten att modernisera de fortfarande omoderna lägenheterna, upprättade arkitekten Bengt Carlberg på Byggnadsstyrelsen uppdrag 1955 en översiktlig »saneringsplan«och därefter separata ombyggnadshandlingar för de olika husen. Nu vidtog vad som i dag skulle kallas en total gentrifiering av Djurgårdsstaden. År 1965 fick jag som tjänsteman på Riksantikvarieämbetet uppdraget att följa ombyggnaden av det första huset vid Breda gatan och blev upprörd när jag såg en avfallscontainer fylld med 1700-talsdörrar och andra inredningssnickerier från samma tid. På min fråga vad som pågick i detta lagskyddade hus förklarade arkitekten att man »rensade stommen«; ingenting av äldre inredning eller äldre rumsindelning skulle bevaras. Även i de övriga ombyggda trähusen i Djurgårdsstaden är alla äldre detaljer utplånade och ersatta av delvis kvasihistoriska moderna snickerier. Alla gamla hyresgäster bortflyttades och ersattes av nya, som i Breda gatan 8 år 1970 bestod av före detta generaldirektör, en överdirektör, en teknisk assistent, en förste byråsekreterare, en direktör och en designer. Huset Breda gatan 4 visade sig efter stomrensningen bestå av tre äldre stugor som ansågs så dåliga att huset revs och ersattes av en utvändig kopia. Som tjänsteman på Stadsmuseet fick jag Byggnadsstyrelsen att åtminstone återuppsätta de utvändiga fönsterluckorna, trots att jag var medveten om att de sannolikt var förnyade redan på 1930-talet.
Nytt vid gammalt
År 1985 övergick de flesta husen vid ett markbyte till stadens kulturhistoriska fastighetsbolag AB Stadsholmen som har en mer insiktsfull förvaltning av historiska byggnader. Vid 1900-talets slut har dock tyvärr även den yttre miljön förvanskats genom att hyresgäster grävt upp gatan utanför husen och planterat för miljön främmande höga stockrosor, som särskilt som vissnande ger gatumiljön en sorglig karaktär av förfall. Utanför och öster om den egentliga Djurgårdsstaden uppfördes mot Beckholmssundet redan 1770 ett stenhus av kommerserådet Lorens Görges, i dag med fasaddekor från en ombyggnad 1880. Nedanför anlade Stockholms Ångslups AB på 1860-talet ett underhållsvarv, det nuvarande Djurgårdsvarvet som efter många rivningshot nu förtjänstfullt restaurerats av Djurgårdsförvaltningen. På 1920- och 1930-talet tillbyggdes det Görgeska huset på bägge kortsidorna av flervånings hyreshus, ritade av kända arkitekter, och andra uppfördes i den gamla trädgården. Särskild hög kvalitet har Hakon Ahlbergs eget funktionalistiska hus på Andréegatan. Husen från 1920- och 1930-talet samspelar förvånansvärt väl med Djurgårdsstadens sammanhållna trästadsmiljö.
Göran Söderström
docent i konstvetenskap och ordförande i djurgårdens hembygdsförening.
soderstrom.unnerback@telia.com
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
