Vill du ha en annorlunda semester? Semestra med bästa kompisen, familjemedlemmen eller träffa nya vänner? Utveckla det där avsomnade hantverksintresset? Du kanske till och med har ett sommarhus som ivrigt väntar på att bli omhänder-taget? Åk på byggnadsvårdsläger!

Åker du på läger kan du räkna med en aktiv semester i vackra omgivningar, att träffa nya människor och utveckla nya färdigheter. För det är väl just det kulturmiljövården ska handla om; att öka förståelsen för det äldre byggnadsbeståndet, att mötas över yrkesgränserna. Vad kan en byggnadsvårdsintresserad människa lära en snickare, och kan antikvarien verkligen förstå etnologens perspektiv? Ensam är faktiskt inte stark.

Ett lägerminne

Mellan huset där vi bodde och arbetsplatsen slingrade sig vägen fram. Det var nästan som i en film. På mornarna cyklade vi i solsken och regn längs grusvägen, korna blickade intresserat på oss. Skogen var mörk, tyst. En kväll cyklade vi istället in i skogen, trolsk, djup och tät som jag aldrig upplevt en skog. Här fanns rester av små, små byar, husgrunder, där husen sedan länge var försvunna. Där sjukdom eller fattigdom kört bort de sista invånarna, jag minns inte vilket. Men vars spår vi fortfarande kunde avläsa i det ålderdomliga jordbrukslandskapet.

15-årsjubileum

I år firar våra byggnadsvårdsläger 15-årsjubileum. Under denna tid har flera byggnader kunnat tas i bruk igen, tack vare kanske just din insats!

Byggnadsvårdslägren som företeelse hade sin upprinnelse i efterkrigets Frankrike. Än idag arrangerar paraplyorganisationen Rempart cirka 170 läger per år där man kan förkovra sig i sten- och träarbeten, arkeologiska undersökningar, trädgårdsarbete, muralmåleri och så vidare. Av en slump ramlade Jean-Paul Darphin, antikvarie på Stockholms läns museum, på en broschyr från Rempart i början av nittiotalet – ett litet tankefrö såddes. Kanske kunde man importera den här idén och stöpa om den i svensk form?

15 år tillbaka i tiden var kulturmiljövården i Sverige betydligt mer toppstyrd och nätverket smalare. Byggnadsvårdens folkliga förankring var svag och det existerade få privata företag. Med andra ord ett ganska kallt klimat för att plocka ut byggnadsvården från institutionerna. Jean-Paul, som då var verksam som förste antikvarie vid Riksantikvarieämbetet (RAÄ), upplevde ändå ett starkt stöd för lägerprojektet från kollegor och ledningen på RAÄ. Han började med att själv delta i flera läger runtom Frankrike för att förstå hur det fungerade.

– Jag kan säga att jag faktiskt upptäckte Frankrike då, jag hade aldrig varit i de där byarna, riktiga avkrokar, säger Jean-Paul entusiastiskt och berättar att ett gäng svenskar därefter åkte ner som lägerdeltagare. Vid återkomsten startade de själva läger i Svenska byggnadsvårdsföreningens regi, med hjälp av Jean-Paul och Calle von Essen, sedermera projektansvarig för byggnadsvårdslägen.

Samspel mellan människor

Själva kärnan eller motorn i att skapa en livskraftig aktivitet – ibland belägen långt ifrån tågstationer och flygplatser – är just samspelet människor emellan. Det spelar ofta en avgörande roll. Möte, utbyte och initiativ är återkommande ord under vårt samtal.

– Det privata initiativet är viktigt, att man lyckas samla andra människor omkring sig, får politiskt stöd och så vidare. Lägren är ju ett sätt att få liv i bygden. Och man har ett stort stöd genom en folkrörelse som engagerar människor.

Och visst engagerar byggnadsvården! På intet sätt har vi tappat vår historia, tvärtom, kunskapstörsten och viljan att överbrygga det glapp som uppstått mellan gammal och ny byggnadsteknik verkar omåttlig. Många forskar och försöker kartlägga hur sommarhuset faktiskt såg ut när det en gång stod nytt. Men ett kanske större antal äger faktiskt inget hus att pyssla med.

– Det här är en chans att få möta en byggnad i en historisk miljö och känna sig delaktig. Man måste ha tillgång till sina historiska rötter, detta är ett sätt att göra det på.

Att förankra intresset för att bevara vårt kulturarv, sprida kunskap om material och hantverk är några av lägerverksamhetens stöttepelare, men Jean-Paul menar också att det sociala värdet är mycket betydelsefullt – att man träffar andra människor.

En livsuppgift

Hur går det då till? Lägren är fördelade över hela landet och ligger alla i natursköna omgivningar. Här får du kliva in i en hälsingegård, en badortsvilla eller varför inte känna på livet i en bruksmiljö. Gemensamt för lägren är att du får delta i alla arbetsmoment som är aktuella för just ”din” byggnad just den här sommaren. Det innebär att du tillsammans med andra lär känna byggnaden på ett helt unikt sätt – bakom kulisserna. Att få timra, lägga halmtak eller lerklina skapar förståelse för äldre tiders byggnadsteknik. Med förståelse kastar man inte så lätt ut det som tidigare generationer byggt upp. Förståelse skapar respekt.

Indelade i arbetslag växlar man sedan mellan olika moment – trädgårdsanläggning, finsnickeri, målning och så vidare. För varje moment finns en handledare, en yrkesverksam fönsterhantverkare eller professionell målare till exempel, som instruerar och undervisar. En dag hänger du av ett fönster som ska skrapas och målas om. Morgonen efter är det dags för pappspänning. Målet är inte att byggnaden ska stå klar efter lägrets slut, utan att du bidragit till dess bevarande och samtidigt lärt dig något på vägen.

För Roland S Johnsson har viljan att lära ut äldre byggnadsteknik blivit en livsuppgift. I över tio år har Roland drivit lägret i Målilla, där man renoverar en disponentvilla från 1700-talets slut. I år, berättar Roland, kommer arbetet att vara fokuserat på att tillverka väggspeglar samt tapettryckning. Numera fungerar han dock inte själv som lägerledare på Vita Havet.

– Man måste hela tiden vidareutveckla föreningen och släppa fram de yngre. Så idag är Robin Andersson, 25 år, lägerledare.

Roland hoppas att lägerdeltagarna får med sig lite byggnadskultur från den här delen av Sverige. Och kanske några smärre kulturkrockar. Bland alla utflykter i bygden och besök till Rolands hästar är det särskilt ett minne som sticker ut bland de andra.

– Vi hade på ett läger en raggare från norra delen av Sverige och en barnläkare från Stockholm. De blev bästa kompisar på lägret, berättar Roland, det har etsat sig fast hos mig.

Jobbet är inte allt

Arbetet är givetvis det centrala på ett läger, men minst lika viktig är tiden efter det att man lagt ner verktygen. Tid för att umgås, för samtal, reflektion, utvärdering. Bada, laga mat tillsammans och ge sig ut på den där skogsturen. Att upptäcka hur byggnadsskicket skiljer sig lite från hemorten. Landskapet som ter sig annorlunda från det hemvanda. För upplevelsen av miljön kring byggnadsvårdslägret är minst lika viktig som snickrandet; det vittnar de flesta lägerdeltagare om.

Marlene Vikström, antikvarie på Norra Berget i Sundsvall, menar att också den privata sociala dimensionen är viktig. Hon upptäckte nämligen ett byggnadsvårdsintresse hos en god vän.

– Det var faktiskt en avgörande sak som gjorde att jag verkligen kom iväg. Det var jättekul, att vi plötsligt fick ett nytt gemensamt intresse!

Redan från början beslutade de sig för ett visst läger, missionshuset i Nyadal, Höga Kusten. Huset är en rest, eller påminnelse, om det myllrande sågverkssamhälle som växte upp kring Nyadal för ungefär hundra år sedan. Byggnaden och det historiska sammanhanget väckte nyfikenheten, men i första hand styrde Marlenes kulturmiljö- och landskapsintresse valet av läger. Exkursionerna i närområdet, till lokala konstnärer och andra renoveringsprojekt placerade missionshuset i en större, också samtida, kontext.

Teori och praktik

På Norra Berget handlar det dagliga arbetet till stora delar om praktisk byggnadsvård, och Marlene sätter stort värde på den fönsterrenovering och det syllbyte som gjordes under lägret i Nyadal. Det gav henne chansen att omsätta den teoretiska kunskapen från Bebyggelseantikvariska programmet i praktik.

– Jag upplever att jag skulle behöva delta på fler läger för att hålla den praktiska förståelsen vid liv. Hantverksledarna var jättebra – kunniga, tålmodiga och positiva.

Lägerledarna utformar varje år ett aktivitetsprogram för deltagarna, som innehåller både föredrag och utflykter. I mån av tid, ork och lust följer man med, eller så stannar man hemma med en bok eller nyfunnen vän – valet är ditt. Men det måste vara svårt att motstå en upptäcktsfärd runt Tycho Brahes Hven, eller att ströva ut i den jämtländska naturen en ljus sommarkväll.

Åker du på läger kan du räkna med en aktiv semester i vackra omgivningar, att träffa nya människor och utveckla nya färdigheter. För det är väl just det kulturmiljövården ska handla om; att öka förståelsen för det äldre byggnadsbeståndet, att mötas över yrkesgränserna. Vad kan en byggnadsvårdsintresserad människa lära en snickare, och kan antikvarien verkligen förstå etnologens perspektiv? Ensam är fak

Caroline Swartling

1/2007