Sökande efter det ursprungliga och genuina, det autentiska, tillhör turismens drivkrafter. Det gäller särskilt för upplevelsen av den byggda miljön. Byggnadsverk utgör förmodligen den typ av besöksmål där autenticiteten har avgörande betydelse för själva upplevelsen.

Den byggda miljön är ett åskådligt resultat av historien. Historien kan både förvanskas, förfalskas och skrivas om många gånger, men på något sätt vittnar byggnaderna om den tid som flytt och människors förhållande till den. På detta sätt är en byggnad också ett slags tidsdokument i landskapet.

Skriftliga källor och museiföremål kan flyttas runt över hela världen och ändå behålla sin attraktionskraft i förhållande till publiken. Ett föremål kan t.o.m. bli ännu mer intressant om det flyttas till en annan miljö än den ursprungliga. Tänk bara på alla föremål i museernas arkeologiska utställningar! Arabiska silvermynt i Gotlands Fornsal eller en vikingautställning i USA väcker besökarnas fascination och förundran.

Enstaka byggnader och byggnadsdetaljer går i och för sig alltid att flytta, men en hel bebyggelsemiljö går inte att rycka upp med rötterna, plantera på ett nytt ställe och därmed tro att den får sitt ursprungliga liv tillbaka. Därför går det att påstå att autenticiteten är inneboende i själva byggnaden. Den går att på kort tid driva ut men är sedan svår eller helt omöjlig att få tillbaka. Byggnadsvårdens aktiva insatser är här helt avgörande för att vidmakthålla en bebyggelsemiljös historiska värden.

Byggnadsvårdarens ansvar

Byggnadsvårdaren är på sätt och vis en väktare av ett historiskt dokument, men också en vårdare av kunskap som både rör själva byggnaden och dess historiska miljö och sammanhang. Det innebär också att byggnadsvårdaren har ett alldeles särskilt ansvar såväl i nuet som inför framtiden.

Har byggnadsvårdaren då något särskilt ansvar inför besökande turister?

Ibland får jag en känsla av att de finns de inom den antikvariska kåren som uppfattar turisterna som något slags andra varelser till skillnad från oss andra. Stora skaror besökande turister kan ses som ett hot mot kulturmiljön och är det också i vissa fall. Men när allt kommer omkring så är du och jag och alla andra turister när vi är ute och reser utanför vår egen hemort. Såväl ortsbor som tillfälliga besökare tillhör kulturmiljöns brukare.

När besökaren möter den byggda miljön och medvetet eller omedvetet ser resultatet av byggnadsvårdens insatser betygsätts också det antikvariska arbetet. En byggnad i sig kan ge ett skönhetsintryck eller en estetisk helhetsupplevelse men det finns också en berättelse som hör till. Vad finns det att berätta om just denna byggnad och dess miljö? Till varje byggnad hör en berättelse. Får besökaren alltid ta del av denna?
Inom etour, turismforskningsinstitutet vid Mitthögskolan i Östersund, startade vi ett projekt för att studera hur kunskapen kring de nordsvenska timmerhusen är beskaffad. Vad det är för historia som berättas kring dem och hur den kan förmedlas är en central frågeställning.

Om jag också ser till mina egna erfarenheter från Jämtlands län, är kunskaperna kring själva renoveringsarbetet goda, men det kan brista när det gäller analys och information kring historiska sammanhang och förlopp. Det finns också mycket att göra när det gäller att nå utanför den trängre kretsen av byggnadsvårdare med kunskaper om material och metoder.

I länet finns ett bestånd av timmerbyggnader som går tillbaka till 1200- och 1300-talen. Detta byggnadsbestånd speglar regionens historia på ett alldeles fantastiskt sätt och stora vårdinsatser har gjorts genom åren. I Jämtland finns också många övergivna bebyggelseplatser, de s. k. ödesbölena, med tydliga lämningar efter forntida bebyggelse och odlingsverksamhet. Den samlade forsknings- och upplevelsepotential som dessa bebyggelse- och fornlämningsmiljöer utgör har hittills inte tagits tillvara fullt ut.

Det finns skäl att vara självkritisk. Informationen och sättet att möta besökare måste utvecklas. I grannlänen har Hälsingegårdar blivit ett begrepp inom besöksnäringen och Dalarnas timmerbyggnadskultur är vida känd. När allt kommer omkring är kulturmiljövården inte till för sig själv utan för dem som bebor, nyttjar och besöker miljön.

Husets kropp och själ

Byggnadsvården måste själv ta ett större ansvar för hur mötet med besökarna kan utvecklas. Här tänker jag inte främst på information kring själva vårdinsatserna utan på den byggda miljöns sammanhang och historia.

Byggnadsvårdaren kan i de flesta fall analysera både material och byggnadsmetoder men har ofta mindre att berätta om den historiska kontexten. Byggnader är inte heller tillgängliga för besökare på samma sätt som fornminnen.

Det går utan vidare att konstatera att fornvårdarna varit betydligt mer aktiva att utveckla informationen kring landets fornminnen. Fornminnet kräver som regel en berättelse för att överhuvudtaget kunna förstås på ett meningsfullt sätt. Även det minsta lilla gravfält eller fångstgropssystem brukar arkeologen ha något att berätta om. Detta är kanske inte bara ett resultat av vårdarbetets skilda förutsättningar och prioriteringar. Till skillnad från byggnadsvården har arkeologin och fornvården en bred forsknings- och utbildningsförankring vid universitet och högskolor att stödja sig på i sitt arbete.

Vem berättar husets historia?

Byggnaden står där med sin inneboende historia. Den spelar inte upp sig själv även om spåren och den historiska patinan finns där. Här finns en utmaning inför framtiden. Folkomflyttningar och nya bosättnings- och pendlingsmönster i det svenska samhället gör att nära och självklara förhållanden mellan byggnaderna och deras brukare bryts.

Vid sidan av inflyttningen till storstäderna finns också en ström, om än inte lika strid, av utflyttning till landet där livskvaliteten värdesätts. Landsbygdens bebyggelsemiljöer får ett förnyat värde.

Byggnadsvården har därför stora uppgifter både i staden och på landet. Det handlar både om material och metoder att vårda miljöerna och om att kunna förmedla den historia som byggnaderna bär på. Om brukaren inte upplever sig ha någon relation till byggnadens historia är det inte rimligt att tro att den kommer att vårdas för framtiden.

Den byggda miljön har en alldeles särskild attraktionskraft eftersom den bär sin egen historia. Därför tillhör mänskliga byggnadsverk också de allra mest välbesökta turistattraktionerna världen över. Vad hade förresten den kungliga huvudstaden varit som besöksmål utan sina byggnader från olika historiska skeden?

Det är uppenbart att byggnadsvården har en betydelsefull roll att spela för orters identitet och attraktionskraft såväl för boende som för besökare.

Kulturturism

Kulturturism brukar definieras som turism som bygger på lokala eller regionala kulturella förutsättningar. Det innebär att kluturturismen kan innefatta en hel rad företeelser alltifrån fornlä,ningar och beyggelse till lokala mattrditioner, språk och trosförställningar. Kort sagt, det mesta som har med mänsklig verksamhet att göra. Festivaler, teater och musik är medel som brukar användas för att locka besökare och göra en plats känd. Medeltidsveckan på Gotland kan tas som exempel på ett evenemang där ringmuren och den byggda miljön utgör själva inramningen.

Kjell-Åke Aronsson

Fil. dr och har sedan 1997 verkat som forskningsledare vid turismforskningsinstitutet ETOUR i Östersund, men är f.n. länsantikvarie i Jämtlands län.

3/2000