fbpx

Det går att bygga lågt och tätt, även när det är flerbostadshus som ska uppföras. Genom att studera vad som har fungerat tidigare och att anpassa den nya bebyggelsen efter platsen finns det möjligheter att skapa nya, trivsamma stadsdelar istället för perifera bostadsområden. Kjell Forshed beskriver några aktuella exempel.

Talar vi om flerfamiljshus idag tänker vi på långa limpor eller höga klossiga punkthus. Så tänker allmänheten, och så tänker

planerarna och arkitekterna. Varhelst man kommer ute i landet blir husen tristare, klumpigare och högre ju längre ut från centrum man kommer. Varför alltid dessa punkthus ute i granskogarna?

Det modernistiska arvet

Förklaringen är arvet från den modernistiska stadsbyggnadsideologin som alltsedan det totalitära trettiotalet har dominerat planeringen och arkitekturen.

 


En punkthusplan ser ofta oskyldig ut på en formell detaljplanekarta, det är mest grönt och punkthusen markeras som små fläckar, allmänheten blir lätt missledd


 

Husen för det nya samhället skulle stå i natur. Och visst finns det fina exempel, men alltför ofta blir det inte »hus i park« utan »hus i parkering« i stället. Denna stadsbyggnadsform är mycket känslig och vantolkas av lätt och alltför ofta. Det är så enkelt att göra billig parkering mellan husen i stället för
andra lösningar som sparar natur. Parkmark försvinner med de förtätningar som nu är högsta mode, för att den påstås vara hållbarare än andra stadsbyggnadsformer.

En punkthusplan ser ofta oskyldig ut på en formell detaljplanekarta, det är mest grönt och punkthusen markeras som små fläckar, allmänheten blir lätt missledd.

Äldre tiders planering

Före paradigmskiftet inom planeringen på trettiotalet hade vi en annan stadsbyggnadskultur baserad på den tidens byggnadsstadgor och lokala byggnadsordningar.

Exploateringstal var inte uppfunnet, utan man satte gräns för byggnadshöjderna i stället. Gatumiljöerna formades efter byggnadsordningarnas krav för en vacker och funktionell stadsbild. Olika boendeformer blandades, som lägenheter i fyrfamiljshus eller huslängor, parhus och enfamiljshus, ofta ihop med verksamheter.

Detta är mycket uppskattade miljöer idag. Eftersom de är en bristvara blir de dyra och svåråtkomliga för vanligt folk. I stället bygger vi fortfarande stora segregerande områden med enhetligt innehåll där flerbostadshusen är klumpiga och klossiga.

Alternativa vägar

Detta var en kort bakgrund och jag ska inte jämra mig mer över sakernas tillstånd utan istället försöka peka på alternativa vägar till ett humant och integrerande sätt att planera. Idag låser oss inte lagstiftningen längre på samma hårda sätt som tidigare, möjligheterna ligger öppna, endast gamla föreställningar kan sitta kvar i väggarna. Här nedan ger jag några exempel från aktuella projekt som jag själv har varit med att utveckla, det blir lättast så.

 


De största hoten mot att utveckla den låga, täta klassiska staden är nog nattståndna doktriner, vårdslösa visioner och för mycket pengar


 

En ny småstad växer fram i Lomma hamn med klassiskt planmönster och hus i den låga, täta skalan.

Lomma hamn är en ny, stor stadsdel i Lomma kommuns centrala del alldeles vid havet och intill Höje å där fiskebåtarna fortfarande lägger till. Här var tidigare ett industriområde, först för tegeltillverkning, och sedan kom Eternitfabriken. Därefter låg området för fäfot under många decennier på grund av den förfärliga arbetsmiljökatastrofen vars inflammerade sår tog tid att läka.

Nu växer en ny stadsdel fram här, karaktären är Lågt och Tätt med 1500 lägenheter, blandade boendeformer och med inslag av lokaler, service och arbetsplatser.

Det började med en tävling där kommunen och byggherrarna hade räknat ut att minst 1000 lägenheter behövde byggas för att kunna hantera de dryga saneringskostnaderna som industriepoken hade orsakat.

Min första tanke när jag kom till Lomma var att här ska man bygga Lågt och Tätt. Samhället domineras av denna skala, för i kustnära skånska bostadslägen behöver man huka för vinden, en gammal klokskap.

Men hur gick det med exploateringskravet? Jag ägnade en hel sommar åt att rita igenom projektet i detalj, hus för hus och absolut inte fuska med parkeringarna. Och visst gick det! Inte en kvadratmeter blev över till impediment eller annat obestämt, allt blev använt  utan att tumma på ytor för platser, torg, parker eller rymliga gårdar.

Övriga deltagare i tävlingen hade staplat upp hus i sex-åttavåningsskalan, enformigt orienterade mot vattnet. I vårt förslag gjorde vi gårdar i två våningar och med hus i tre våningar plus villa på taket, placerade i utkanterna mot de stora stads- och landskapsrummen.

Vi blandade boendeformer inom kvarteren med både lägenheter och markbostäder, äganderätter och bostadsrätter, dock inga hyresrätter än vad jag vet, men väl uthyrningslokaler. Småskalig integration och att blanda olika sorters människor var huvudtanken.

Olika puzzelbitar som man kan bygga upp en klassisk småstadsplan av i den låga lätta skalan, lätta att blanda för integrationens och miljöns skull.

I Tullinge trädgårdsstad blandas fyrfamiljshus, radhus, parhus och enfamiljshus inom kvarteren kring gröna gator.

Centralt område för förtätning

I Tullinge villastad hade kommunen sparat ett centralt område längs genomfarten Katrinebergsvägen för att kunna förtäta med lägenheter, markbostäder, skola och annan service. Jag fick göra den sammanhållande planen för helheten som sedan delades upp på olika byggherrar och arkitekter.

Vi fick rita ett kvarter åt JM på 25 lägenheter. Här kom fyrfamiljhusen till heders igen, uppblandade med parhus och grändhus inom kvarteret.

 


Den klassiska, låga och täta staden har en enorm användbarhet, tålighet och anpassbarhet


 

I Tullinge trädgårdsstad blandas fyrfamiljshus, radhus, parhus och enfamiljshus inom kvarteren kring gröna gator.

Vi lät tre fyrfamiljhus bilda en egen liten bostadsrättsförening med 12 lägenheter, varje hus med en häckomgärdad tomt för bilar och förråd. De boende sköter tomten och hittar sina olika hörnor för uteplatser, odling mm. Fyrfamiljshusen ser inte större ut än en klassisk villa och går lätt att blanda med markbostäder tätt intill.

Ingen vill bo vid foten av ett högt punkthus, det vet vi. Därför måste flerfamiljshusen vara låga för att kunna blandas, och idén är återigen integration.

Detaljplanen som garant

På Hammarängen i Mariefred byggs nu 200 lägenheter som en ny stadsdel intill den gamla stadskärnan. Staden har genom sekler byggts ut kvarter för kvarter, fastighet för fastighet. Vår tanke är att även i vår tid tillämpa samma additionsprincip, och att inte förvisa det nya till perifera, isolerade och enahanda bostadsområden. Det är en stadsdel vi skapar, inte ett »bostadsområde« (detta ärvda ord från modernistepoken). Arbetssättet innebär krav på att det nya passar in. En anpassning i skala, volymer, planstruktur, material, färger, plank, grindar osv.

Vi arbetade fram en mycket innehållsrik detaljplan, och dessutom ett gediget gestaltningsprogram som kopplades till planen med bestämmelsetexten »Gestaltningsprogrammets principer skall följas«. Utan denna koppling riskerar man att programmet försvinner ned i byrålådor och in i dammiga bokhyllor, det glöms.

Det var tio år sedan vi gjorde detaljplanen, och jag tackar kommunen och min lyckliga stjärna för att den blev så detaljerad. Det kommer nytt folk hela tiden som ska bygga och rita och ingen har en aning om någon förhistoria eller annat bakåt i tiden, endast detaljplanen står där som garant.

Planen tillåter två våningar men styr inte boendeform, vilket gör det möjligt att anpassa produktionen till marknadens krav. Här blandas nu lägenheter i bostadsrätt och hyresrätt med enfamiljshus, liderhus och parhus, samt lokaler och butiker.

Hammarängen i Mariefred, en utbyggnad av den kulturskyddade stadskärnan.

Den klassiska staden

Exemplen ovan visar på den klassiska, låga och täta stadens enorma användbarhet, tålighet och anpassbarhet. I den låga skalan kan man bygga lägenheter eller markbostäder, hyresrätter, bostadsrätter eller äganderätter, allt efter vad människor efterfrågar och kan betala för.

Den klassiska staden är inte konjunkturkänslig. Den är ekonomisk, för inget är billigare än att bygga låga trähus på ömse sida av en liten gata i perifert läge där markpriserna är rimliga.

Den är hållbar, det kan historien verifiera. Den har överlevt krig och elände, för den lönar sig inte att bomba och det finns alltid möjligheter att odla.

De största hoten mot att utveckla den låga, täta klassiska staden är nog nattståndna doktriner, vårdslösa visioner och för mycket pengar. Jag brukar säga till politiker och planerare att man faktiskt kan välja när man bygger ut våra samhällen: Ni kan välja Lågt och Tätt eller Högt och Glest. Det måste inte bli det sista bara för att man vill bygga lägenheter.

Vi måste lära oss mer av historien, kolla upp vad som har blivit bra och har fungerat, och bygga mer av detta. Det får inte bli en bristvara som idag, utan det skall vara överkomligt för vanligt folk.

Se mer!

Frågeställningarna, idéerna och exemplen i den här artikeln finns också i vandringsutställningen Rum & Ansvar. Under flera år har den ställts ut runtom i landet, med målet att ställa frågor kring vad som gör stadsbyggnad till stadsbyggnadskonst. I anslutning till utställningen finns möjlighet att boka in en föreläsning och tillfälle till diskussioner med allmänhet, tjänstemän och politiker. Vi ser utställningen

som ett nyplanterat träd på stadsbyggnadskonstens kalhygge. Vi planterar och vårdar det gärna! Läs mer om utställningen här