Bostadsutvecklingen i Södertälje under efterkrigstiden är tätt kopplad till de stora företagen. Scanias behov av arbetskraft under rekordåren var enormt. Hela bostadsområden byggdes med tanke på de nyrekryterade arbetarna. Idag är kanske den stora frågan för Södertälje snarare hur man ska få de välavlönade forskarna på Astra och Scania att bosätta sig i kommunen. Projekt Nästa hållplats Södertälje har studerat förändringen och sett nya kulturmiljöer växa fram.

En pensionerad Scaniaarbetare sammanfattade Södertäljes utveckling under efterkrigstiden så här: “Förr var Södertälje en stad i Sverige, nu är det en stad i världen. Vi har skickat lastbilar till nästan varje land och i gengäld har det flyttat hit människor från hela världen”. Under andra hälften av 1900-talet genomgick Södertälje en kraftig förändring från småstad till modern industristad. Staden växte snabbt, i synnerhet under 1960- och 1970-talen. Många nya bostadsområden uppfördes.

Inom ramen för Riksantikvarieämbetets program Det moderna samhällets kulturarv har Stockholms läns museum, Länsstyrelsen i Stockholms län och Södertälje kommun genomfört en studie i Södertälje. Vi har undersökt hur de stora industriföretagen och i synnerhet Scania har påverkat stadens bostadsbebyggelse. Vi har också intresserat oss för hur Södertäljes och Södertäljebornas självbild har förändrats under årens lopp.
I många år associerades staden kanske mest med de stora industrier som ligger där. När man idag närmar sig infarten till staden presenterar den sig som “Södertälje forskarstaden” på stora skyltar vid motorvägen. Södertäljebor vi har talat med tror att andra människor uppfattar deras hemort som en invandrarstad, och det är inte ovanligt att man tillägger att staden kanske inte har så gott rykte.

Scania och Astra

År 1945 bodde ca 20 000 personer i Södertälje. 55 år senare fanns omkring 80 000 Södertäljebor. Stadens industrier växte snabbt under efterkrigstiden. Vid slutet av 1960-talet svarade Scania för knappt halva och tillsammans med Astra för två tredjedelar av industrisysselsättningen i staden. Idag är AstraZeneca stadens största arbetsgivare med 7 700 anställda följt av Scania med 6 000.
Välståndsökningen och industrins stora expansion efter kriget ledde till att bostadsbristen blev akut på 1960-talet. Inflyttningen från landsbygden till industriorter och storstäder var enorm. För ett stort och expanderande företag som Scania var rekryteringsfrågan intimt förknippad med bostadssituationen. Att kunna erbjuda bostad var en förutsättning för att lyckas rekrytera arbetskraft. Det är inte heller otänkbart att människor valde arbetsplats med tanke på vilket boende företaget kunde erbjuda.
Södertälje kommun var medveten om vikten av att industrin kunde erbjuda sina anställda bra bostäder. Stadens större industriföretag tilldelades därför, från 1940-talets slut fram till en bit in på 1970-talet, bostäder från allmännyttan. Korrespondens mellan det allmännyttiga bostadsbolaget och de stora företagen visar att man in på 1980-talet hade goda kontakter. Vi kan förmoda att de informella kontakterna mellan enskilda personer också spelade en roll för hur kommunen försökte underlätta för företagen.

Kommunens goda vilja förslog dock inte. Scania inrättade på 1950-talet en egen bostadsförmedling. Samtidigt byggde företaget också ett mindre antal lägenheter i egen regi genom det helägda dotterbolaget AB Dure. Området ritades av Backström och Reinius och kom att bebos enbart av Scaniaanställda. På 1960-talet ändrade man strategi och samarbetade istället med privata byggföretag som till exempel LE Lundbergs och Anders Diös. Scania ställde upp med bankgarantier och hyrde hela lägenhetsbeståndet i områden som Västergård, Saltskog och Ronna.

Lägenheter i stället för ungkarlshotell

Sedan tidigare hade Scania haft en del baracker och ungkarlshotell där man inhyste framförallt ogifta verkstadsarbetare. Barackerna hade dåligt rykte, förknippades med fylleri och slagsmål. Det fanns flera skäl till att locka till sig familjefäder. Den mest expansiva perioden på 1960-talet, då det fanns gott om industrijobb och ont om arbetskraft, gick under benämningen “hoppjerka-tiden”. Genom att satsa på lägenheter istället för på ungkarlshotell och baracker kunde man rekrytera gifta män med familj, vilket ansågs vara en fördel då de inte var lika benägna att säga upp sig och flytta vidare. Scania uppmuntrade också anställda som ville köpa eller bygga eget hus.

I introduktionsbroschyren “Välkommen till Scania” från 1962 kan man läsa att företaget hjälpte till med “så kallade subventionslån” för dem som ville köpa hus i något av de grupphusområden som företaget tog initiativ till. De som byggde i egen regi kunde få låna en del av kontantinsatsen av Scania.

Bostad som dragplåster

Vid sidan om denna mer omfattande fördelning av bostäder till många anställda användes både större lägenheter och möjligheten att köpa hus som dragplåster vid mer speciella rekryteringar av till exempel åtråvärda ingenjörer. Då hade företagens rekryterare ett nära samarbete med bostadsförmedlingen. Men speciallösningar användes även för att rekrytera speciell arbetskraft på verkstadssidan.
Under en period var det svårt att producera motorblock i tillräckligt hög takt eftersom det rådde brist på arbetskraft till det tunga arbetet på gjuteriet. Man hade därför tomma lägenheter stående som snabbt kunde erbjudas den som tog dessa jobb.

Värvning i Grekland och Finland

Även om rekryterarna på Scania samarbetade intensivt med arbetsförmedlingarna och industriskolorna i landet var det inte tillräckligt för att täcka Scanias behov. År 1960 öppnade man därför ett tillfälligt värvningskontor i Aten. Det ledde till att Scania rekryterade 250 grekiska arbetare som fick bo i nybyggda baracker. Scania värvade dessutom arbetare i Finland i samarbete med arbetsförmedlingarna. Det förekom också så kallad kedjeinvandring, de som redan hade arbete på Scania lockade släktingar och vänner till företaget. Många av dem som kom från Finland fick lägenhet i bostadsområdet Ronna, som byggdes i mitten av 1960-talet. Den finska dominansen var så stor att delar av Ronna i folkmun kallades “Karelska näset”.

Kvotflyktingar och lågkonjunktur

Redan 1967 kom 205 personer med assyriskt/syrianskt ursprung till Södertälje som statslösa kvotflyktingar. Femton år senare uppgick den assyrisk/syrianska befolkningen i staden till mellan 10 000 och 12 000 personer. Flertalet kom ursprungligen från området runt staden Midyat i Turkiet.

Andra har kommit från Libanon, Syrien och Irak. Samtidigt som den assyriska/syrianska gruppen började komma till Sverige drabbades den industrialiserade världen av en djup lågkonjunktur som bland annat berodde på oljekrisen 1974. Det var inte längre nödvändigt att rekrytera arbetskraft i samma takt som tidigare. Flera av dem som anställts tidigare hade börjat flytta från hyres-lägenheterna till bostadsrätter eller småhus. Scania behövde inte längre lika många lägenheter och började säga upp sina kontrakt i framförallt Ronna, vilket ledde till att den privata fastighetsägaren Anders Diös i stället hyrde ut lägenheterna till assyrisk/syrianska flyktingar. Under förhållandevis få år övergick bostadsområdet från att präglas av de finska arbetskraftsinvandrarna till att domineras av den assyrisk/syrianska gruppen.

Från ungkarlshotell till egna villor

I projektet Nästa hållplats Södertälje har vi kunnat se hur man stadsdel för stadsdel kan följa Scanias inflytande på stadens bostadsbyggande. Fler-familjshus byggdes med tanke på verkstads-arbetarna och de lägre tjänstemännen. Radhus- och villaområden fylldes med ingenjörsfamiljer.
Den stora industrianläggningen breder ut sig över ett stort område, och dess huvudkontor utgör ett välkänt landmärke. Många av de människor som flyttade till Södertälje under rekordåren började sin boendekarriär i ett rum i en barack, i ett ungkarlshotell eller i en lägenhet i ett flerfamiljshus som de fick genom Scanias försorg. Med den typen av boende har den enskilda individen mycket små möjligheter att sätta några avtryck i den yttre miljön. Nu, i början på 2000-talet, har många av dem som kom till Södertälje under rekordåren gjort boendekarriär och bor i egna villor eller grupphus. I stadsbilden syns den assyrisk/syrianska företagsamheten genom skyltar och företagsnamn.

Bensinstationen i Ronna

Kanske är bensinstationen på Robert Anbergs väg i bostadsområdet Ronna i Södertälje det bästa exemplet hur det sena nittonhundratalets globalisering representeras i den byggda miljön. Den ena delen av byggnaden innehåller en Shell-bensinstation. Det multinationella företagets gula och röda färger och dess väletablerade logotyp syns på långt håll.
I den andra delen av byggnaden har ägaren öppnat en pizzeria vid namn Roros. Den delen av byggnaden är klädd i natursten och dekorerad med smidda detaljer av järn som närmast för tankarna till Medelhavsområdet. Stenen är hämtad från Syrien av en importör med assyrisk/syriansk bakgrund. Bakom byggnaden skymtar flerfamiljshusen i Ronna som har sett de finska och norrländska Scaniaarbetarna och deras familjer bytas ut mot assyrisk/syrianska familjer från Turkiet, Libanon och Syrien. Kanske en kulturmiljö värd att bevara för eftervärlden?

Anna Ulfstrand, Hanna Gelotte, Eva Dahlström Rittsél

Anna Ulfstrand är etnolog och fotograf vid Stockholms läns museum

anna.ulfstrand@lansmuseum.a.se

Hanna Gelotte är projektledare och byggnadsantikvarie vid Länsstyrelsen i Stockholms län

hanna.gelotte@ab.lst.se

Eva Dahlström Rittsél är industriminnesforskare och antikvarie vid Länsstyrelsen i Stockholms län

Eva.Dahlstrom@ab.lst.se

1/2006