
Det finns ett flertal exempel från hela landet på när rättsapparaten behandlat vår kulturmiljö lite styvmoderligt. Ibland har kanske inte rätt kompetens mederkat, eller så har helt enkelt önskan om att bygga nytt, bygga högre, varit större än vår gemensamma plikt att skydda det byggda kulturarvet. Här bjuder vi på några riktigt märkliga exempel.
1. Gemene man kan själv
En intressant historia är de, relativt uppmärksammade, domarna om fönsterbyten i Örebro. Två byggnader från 1920-talet hade plötsligt fått nya fönster, utan att fastighetsägarna sökt bygglov för detta. De nätta ursprungsfönstren hade ersatts av grova bågar i aluminium och den tidigare kulören byttes mot en som beskrevs som engelskt röd.
Kommunens tillsynsmyndighet uppmärksammades på bytet och utkrävde bygglov i efterhand. De ansökningarna avslogs, och överklagades.
Överklagandet avslogs först, men fastighetsägarna överklagade avslaget och slutligen gjorde Mark- och miljööverdomstolen bedömningen att förändringen inte var så stor så att den kan sägas utgöra förvanskning. Varför? Jo, domstolen antog att »gemene man« ändå inte är kapabel att uppfatta skillnaden mellan de ursprungliga fönstren och de nytillkomna.
Det antikvariska underlaget lade man ingen större vikt vid, »folk« skulle ju ändå inte märka något. Att man bytte material och istället använde en mer miljöbelastande sådan, struntade Mark- och miljööverdomstolen i. Och därigenom struntade de också i varsamhetskrav, förvanskningsförbud och högt uppsatta nationella och globala mål om hållbarhet.

2. Torget som inte alls var ett torg
Gustav den III torg i Östersund finns sedan 2020 år med på Byggnadsvårdsföreningens Gula lista.
Föreningen överklagade 2021 förslaget till detaljplan som skulle medge ny och relativt hög bebyggelse på platsen. Vid Gustav III:s torg ligger byggnadsminnet Gamla Teatern vars monumentalitet medvetet skapats genom att torget varit dess förgård.
Såväl länsstyrelsen som länsmuseet Jamtli har i sina respektive remissvar under samrådsfasen uttryckt kritik till förslaget samt att om det genomförs kan bli en skada på riksintresset. Östersunds kommun var drivande för att ändra detaljplanen och byggherren hävdade att skadan på riksintresset inte var »påtaglig«.
En byggnadsantikvarie fastslog i miljökonse-kvensbedömningen att de kulturhistoriska värdena inte skulle minska utan istället öka i och med det nya förslaget.
En märklig detalj var också att en advokat anlitad av byggherren, efter en omfattande arkivgenomgång, hävdade att Gustav III:s torg inte alls var ett torg. Faktiskt var det inte ens en »platsbildning«, utan allra högst en plats. Och det skulle vara skäl till att ogiltigförklara riksintressebeskrivningen.
Den nya detaljplanen för Gustav III:s torg överklagades och upphävdes sommaren 2022 av Mark- och miljödomstolen. Kommunen valde att inte överklaga beslutet. I dagsläget är det därför oklart hur utvecklingen av Gustav III:s torg ser ut i framtiden.

3. Konsekvensbeskrivning som vilseleder
Stallmästaregården i Solna, är stockholmstraktens äldsta kvarvarande utvärdshus där man bedrivit verksamhet sedan 1600-talet.
1950 övertog Tore Wretman verksamheten och 1988 tog Nobiskoncernen över. Idag är Stallmästaregården restaurang med hotellrörelse. Gården är ett byggnadsminne och ligger inom Kungliga nationalstadsparken.
En detaljplan har tagits fram och vann laga kraft i år. Den tillåter uppförande av en ny och stor hotellbyggnad med kraftigt avvikande arkitektur.
Men miljökonsekvensbeskrivningen, kommunens ansvar även om den skrivits av en konsultfirma, är vilseledande. Negativa konsekvenser tonas ner samtidigt som en rad »starkt positiva konsekvenser« lyfts fram, varav de flesta skulle kunna genomföras utan att den nya byggnaden överhuvudtaget kommer till stånd.
Den bristfälliga analysen av planförslagets konsekvenser bidrog sannolikt till att mark- och miljödomstolen inte upphävde kommunens beslut att anta detaljplanen, trots de stränga lagkraven för nationalstadspark.
Ett problem, inte bara i Solna, utan också i övriga landet.

4. Påtaglig skada – ett tänjbart begrepp
Byggnaden i kvarteret Hästen 21 i Stockholm, väl anpassad till de kulturhistoriskt synnerligen värdefulla byggnaderna intill – NK-byggnaderna och Parkaden – har nu rivits. Det var inte en byggnad som samlade horder av upprörda röster mot rivningen på sociala medier. Kanske kunde inte alla se de kvalitéer som dolde sig i och bakom den rödbruna 70-talsfasaden, som ju faktiskt var grönklassad av Stadsmuseet. Hästen 21 var ett fint och typiskt exempel på en modernistisk byggnad och vittnade om Stockholm citys successiva utbyggnad.
Byggnaden revs tidigare i år för att ersättas av en betydligt högre byggnad. Länsstyrelsen bedömde visserligen att detaljplanen skulle medföra påtaglig skada på riksintresset, men godtog ändå planen. Domen överklagades. Mark- och miljööverdomstolen anförde att detaljplanen kommer att medföra skada på riksintresset, men trots detta bedömdes inte skadan som påtaglig. Att Riksantikvarieämbetet avstyrkte planen hjälpte inte.
Den nya byggnaden kommer i framtiden att förvanska helhetsmiljön genom att den brister i anpassning i förhållande till de andra husen. Dessutom medförde rivningen av den bara femtio år gamla byggnaden stor miljöpåverkan, den nya byggnaden kommer behöva användas i 125 år innan den betalat sin miljöskuld.
Udda ur byggnadsvårdsperspektiv:
Passera kvickt tack!
Det finns flera exempel på rättsfall då byggnader visserligen anses ha förvanskats, men eftersom de flesta passerar husen i snabb takt (minst 30 kilometer i timmen med bil) har rätten avgjort att det ändå är acceptabelt.
Renovera på plats
Det så kallade ROT-avdraget går bra att utnyttja om man byter ut sina fönster till nya. Man kan också få skatteavdrag för att renovera sina fönster på plats, vilket förstås är både miljö- och kulturmiljövänligt. Men så fort sagda fönster tas
till en verkstad för att repareras, förlorar man möjligheten till avdrag.
Köp billigt och riv
Det är inte helt ovanligt att fastighetsägare köper hus, väl medvetna om vilket skick de är i. Efter köpet använder fastighetsägarna skicket som motivering för att riva huset – vilket dessvärre inte alltid avslås trots kulturhistoriska värden.
Josefina Fogelin, redaktör