fbpx

Bedömning av äldre stengrund + behov av att rikta timmerhus

Hej! Vi håller på att restaurera en gård med byggnader från 1700-talet som stått öde en längre tid. Under 1900-talets första halva har husen genomgått omfattande renoveringar. Bla har den äldre stengrunden och syllstocken på huvudbyggnaden putsats med cement. Nu håller vi på att ta bort cementen för att kunna byta ut den skadade syllen. Vår fråga är om grunden som vi tar fram ”duger som den är”. Hur vet vi tex om hörnstenarna har hamnat ur läge? Tidigare ägare har samlat dagvattnet från taket i en stenkista så hörnstenarna har inte varit utsatta för fukt av den anledningen.

En ytterligare fråga vi har är hur man bedömer om och i vilken omfattning ett hus behöver riktas upp? Skillnaden mellan murstock och yttervägg är 5-15 cm (varierar). Vi skulle gärna vilja behålla ytterpanelen och det fina listverket + speglarna runt fönsterkarmarna (allt från 1800-talet). Att räta upp huset helt (vilket är vad timmermannen förespråkar) kräver dock att vi tar bort alla fönsterkarmar, vilket skulle medföra stora skador på listverk, speglar mm.

Det är inte helt enkelt att som lekman bedöma nödvändigheten i olika åtgärder. Vi har egentligen ett stort nätverk av duktiga yrkesmän och kvinnor att rådfråga, men svaren varierar stort på frågorna ovan.

Svar:

Från c:a 1920-talet tyckte man det var fult och gammalmodigt med torpargrunder med natursten. Därför gjordes cementingjutningar ofta av estetiska skäl för att det skulle se modernare ut, utan att det var några direkta fel på grunden i övrigt. Ingjutningen med cement ledde oftast till skador på framförallt syllen som i ert fall, men om grunden var stadig före pågjutningen är det sannolikt att själva grunden fortfarande har bra bärighet, framför allt om husen har stått på sin plats i hundratals år. Men det ser ni inte säkert förrän cementen är borta. I samband med att syllstocken ersätts kan ni vid behov komplettera stengrunden. Stenkistor och dräneringar i närheten av grunden kan medföra sämre bärighet. Men oftast var husen på 1700-talet och början av 1800-talet placerade på icke odlingsbar mark, ofta på förhöjningar i terrängen vilket borgar för en bra grund.

En detalj som framgår av en av bilderna är en annan gammal “modernisering”. Man ville, framförallt under 1800-talet, efterlikna stenhus som ansågs finare. Därför sågade man ibland bort de utstickande delarna av timmerknutarna i samband med att man panelklädde husen med ljusa knutbrädor. Tyvärr förlorade knutarna då sin sammanhållande verkan och ni bör se över att man har gjort ordentliga förstärkningar innan ni påbörjar arbetet med syll eller riktar husen. En erfaren timmerman kan hjälpa er med detta och länsombuden kan tipsa om vem ni kan vända er till.

Timmerhus är elastiska och fungerar teknisk även om det finns måttliga sättningar. Om ni kan acceptera lutningen så behöver ni inte rikta huset. Men eftersom det är så omfattande skador på syllarna är det ett bra tillfälle att rikta upp och då kan det vara nödvändigt att demontera berörda foder och fönsterkarmar, framförallt om det är sättningar just i närheten av fönstren. Detta måste bedömas på plats.