Villaägarna och Sveriges Byggindustrier vädrar morgonluft. Nu ska här byggas, hyras ut och tjänas pengar! Att Villaägarna inte förstår hur deras medlemmar kan komma att få omgivningen förstörd talar om en minst sagt naiv tilltro till individens frihet.

Det är naturligtvis ett saftigt valfläsk KD och regeringen slänger ut, men för många kommer det snart att smaka skämt. Hur kommer våra villakvarter att se ut om några år, när grannarna maximerat sina möjligheter och trädgårdarna omvandlas till en sammanhängande kåkstad av disparata och prefabricerade småstugor och hyresgästernas bilar belamrar gatorna? Jag prövar i tanken Attefalls föreslagna friheter på min egen villatomt och inser snabbt att om jag skulle göra allt han vill att jag ska kunna göra utan bygglov, blir det bara gränder mellan uthus kvar av min prunkande trädgård.

Hur kommer konsekvenserna att bli i riksintressanta och bevarandevärda fiskelägen? När 1800-talshusen får takkupor, när fiskarlängorna trängs med knuttimrade härbren eller brutalt nymodernistiska svarta containers? Och när ännu i dag välbevarade och vackra korsvirkeslängor eller skärgårdshus plötsligt och okontrollerat får stora utväxter av lärk, zink och tryckimpregnerat?

Kulturmiljöfrågorna behandlas mycket styvmoderligt i Boverkets rapport och tycks förutsätta att kommunerna ska gå in och med nya detaljplaner skapa undantag från Attefallidéerna. Vilket kommunernas planavdelningar knappast kommer att hinna med eller prioritera.

Attefalls förslag kan inte beskrivas på annat sätt än som en arkitektonisk, estetisk och kulturell katastrof. Han slår undan benen för byggnadsnämnder, stadsarkitekter och antikvarier att värna om en rimlig, estetisk och kultiverad byggnadsmiljö. Med överexploaterade fastigheter försvinner träd och buskar, insekterna och fågellivet, liksom vår tids sunda tendens att odla mer själv. Visst tål somliga fastigheter fler gårdshus, men om och var detta är lämpligt bör för de allmänna intressenas och rättssäkerhetens skull prövas i detaljplan.
Vad jag saknar i diskussionen är ett synligt och tydligt engagemang i frågan från Boverket och Riksantikvarieämbetet, trots att förslaget figurerat flitigt i SVT:s Debatt, i radio och i dagspressen. Det finns skäl att anta att den politiska styrningen här varit så hård att den sakkunskap som borde ha reagerat helt trycks tillbaka. Trots Lagrådets synpunkter pressas nu förslaget fram mot beslut.

Alla civiliserade samhällen har under långa tider reglerat byggandets allmänna och enskilda intressen i syfte att skapa goda, funktionella och vackra miljöer. Sedan 1970-talet har många svenska kommuner aktivt arbetat med att värna om byggnadsmiljöernas kulturhistoriska värden. På senare år har trädgårdarna som kulturarv uppmärksammats alltmer. Attefalls Sverige riskerar däremot att bli ett Vilda Västern, där den som drar spikpistolen snabbast ur hölstret vinner.

Henrik Ranby
Bebyggelseantikvarie, docent i konstvetenskap, aktuell med boken ’Henriks byggnadsvård’.