På länsmuseet finns antikvarier som kan ge råd om byggnadsvård. Den meningen, och ett telefonnummer, avslutar många broschyrer, kulturmiljöprogram och hemsidor. I mer än tio år hade den en avgörande inverkan på mitt arbetsliv. Jag var en av dessa antikvarier som svarade när telefonen ringde. De som ringde upp hade nyligen gjort en av de större investeringarna i sina liv och nu behövde de råd, inte så lite råd heller förresten. Det handlade ju om drömmar som skulle bli verklighet. Vägen dit var ofta påbörjad, frågorna hade börjat hopa sig, och ibland så var det svaren som var för många.

Samtalen följdes av hembesök, men ”hem” var ofta lite mycket sagt, objekten var ofta i olika stadier av både förfall och restaurering. Ibland var det svårt att veta vilket. Däremot var det ingen tvekan om att det unga parets, för det var ofta ett ungt par, välvilja om byggnaden var lika stor som tankarna om det genuina och vackra boende som skulle uppstå ”när allt blev klart”. jakten på detta fina boende hade inletts med att allt det fula ganska raskt rivits bort. Utvändigt hade huset flåtts på sitt senaste skinn: tilläggsisolering, eternit,

Marmoroc eller en lockpanel från 1970-talet. Invändigt hade 1960-talstapeterna följt med Treetex och spånskivor som ryckts ned i kvadratmeterstora stycken när man i rum för rum undersökt ”vad som fanns bakom”.

På golven hade plast- och linoleummattor gått samma väg. Jaktlyckan var stundtals stor, pärlspontpanelen i köket, några fina spegeldörrar och plankgolvet (9 tum breda!) i salen. I övrigt visade det sig att de moderna skivmaterialen en gång satts upp av andra skäl än att man ville följa inredningsmodets nycker – de dolde murkna golv, söndriga dörrar och nedrasad puts. Dessutom hade monteringen ofta skadat de underliggande skikten. Fasadens listverk var bortslaget och den fina takmålningen hade hundratals rostbruna spikhål.

Det var en klen tröst att i en av garderoberna hitta en bit av den ursprungliga golvsockeln att malla efter. Det var en mängd olika tapeter, färgsättningar och snickeriprofiler som kommit fram. Jag fick många frågor om vad som var tidstypiskt och vad som kunde passa ihop. Att lägga detta pussel var svårt. Tyvärr skulle det visa sig vara ett av de mera angenäma problemen.

Återuppbyggnaden var nämligen lite besvärligare än man tänkt sig. Det började dessutom bli bråttom. Sommaren led mot sitt slut och det märktes alltmer att tilläggsisolering och skivmaterial var borta, särskilt under kalla och blåsiga nätter. Lillan hade fått en bror i våras – ”vi hade egentligen tänkt vara färdiga med huset till dess” – och med två små barn så var det kämpigt med det tillfälliga köket och den halvfärdiga tvättstugan. Saknaden efter det utrivna 1970-talsköket och den samtida toaletten var stor, hur fula och okänsligt placerade de än hade varit.

Semesterdagar och andra ledigheter var på upphällningen så arbetet bedrevs på kvällar och helger. Tankarna på hantverkarhjälp malde på nätterna, trots att budgeten redan var överskriden. Den verkliga sömnlösheten orsakades av grundkonstruktioner, luftspalter och k-värden. Först två år senare var de färdiga.

Var det då bara elände man fick sig till livs som kringresande i byggnadsvårdsrådgivning? Nej verkligen inte, här mötte man dem som inte nöjde sig med arkitektur och inredning som konsumtionsvara. De som verkligen ville ha kvalitet, skönhet och hållbarhet, och som arbetade stenhårt för det.

Jag har varit på den andra sidan också, hos de ”riktiga byggarna”, de stora firmorna och de erfarna proffsen. De gör sig gärna lustiga på gör-det-självarnas bekostnad. Men jag undrar just vad det är för drömmar de förverkligar – om ens några. Byggproffsens resultat har sällan den kvalitet som byggnadsvårdaren uppnår, tvärtom, men inte ligger de sömnlösa för det. De verkar ha ett skriande behov av råd om byggnadsvård. Konstigt nog fick jag aldrig några samtal från dem…