Att gå till ett dass är en särskild upplevelse. Det kan vara angenämt, men också otrevligt.

När jag var liten bodde vi på somrarna på min mammas föräldragård Ulvåsa. Antingen gick man på dass ute, till det så kallade Gula dasset, ett herrskapsdass med snickarglädje. Där fanns det en bänk med tre hål, och dit brukade mina två jämnåriga kusiner och jag gå och läsa Kalle Anka, prata och filosofera medan vi uträttade våra behov. Det var trevligt.
Eller så gick man på ett torrdass inne i Stora huset, där man kastade en skopa torvströ i holken efter varje besök. Det gick också bra och luktade inte illa.

Nuförtiden går jag till utedasset vid torpet på somrarna, och det är också en härlig upplevelse. Att sitta med dörren på glänt, kanske känna doften från syrenbusken utanför och höra fågelsången, eller titta på den vackra liggtimmerväggen på boden utanför. Det är angenämt.

Men det finns också dass som är mindre angenäma. Där det luktar skunk. Det är dass med en tunna eller behållare under hålet, där urinet ligger kvar, och där man ströar kalk efter besöken. Helt