Jag är en nybliven kolonist, men det känns som om den lilla plätten med sitt lilla hus varit förutbestämd för mig sedan länge.

Det var för fyra år sedan som jag blev med hus. Längtansfullt hade jag tidigare spanat in över staketen, beundrat blomprakten, sugit in doften av liljor och pion och avundats de lyckliga som hade en lott. Idyllen var så perfekt att den föreföll ouppnåelig, det måste ju ta årtionden att köa sig in på ett så underbart ställe! Trodde jag. Men i denna koloni som låg intill min lägenhet var plötsligt en lott till salu. Jag slog till direkt med lånade pengar och tog ett steg rakt in i paradiset.

Det var ett äldre par som sålde den stuga de ägt i 20 år. När vi träffades kunde jag ännu inte betala och ville skjuta köpet några veckor framåt, men mina säljare sa:
– Vi litar på dig, vi är gamla nu och har bestämt oss.

Så gav de mig nyckeln och promenerade iväg