Familjen von Ehrenheim på Grönsöö slott har avstått från framtida anspråk på arv till förmån för ett långsiktigt bevarande av en av Sveriges få levande och sammanhållna kulturmiljöer. Här berättar Jacob von Ehrenheim som driver egendomen idag om den juridiska och ekonomiska modell som gör det möjligt att driva företaget vidare med full kontroll och med den kulturhistoriska helheten i behåll.

Grönsöö säteri sydost om Enköping på en ö i Mälaren drivs idag av Jacob von Ehrenheim. Arealen omfattar 720 ha och driften består i jordbruk, skogsbruk, fruktodling, fastighetsskötsel samt en allt starkare växande kulturturism.

– Vår ekonomiska bas är alltför liten för att klara drift och underhåll av de värden som här är bundna i kulturmiljön. Här finns ingen privat förmögenhet som kan bära verksamheten på sikt. Staten klarar i dag att stötta skalet till en sådan här anläggning, men saknar former för att stödja innehållet och omgivningarna.

Som många andra liknande miljöer har Grönsöö brottats med problemet att i ett modernt samhälle bevara en levande och sammanhållen kulturmiljö för framtiden. Grönsöö är kanske värt totalt 60-100 miljoner kronor på marknaden, men familjen von Ehrenheim har beslutat att avstå från dessa kapitalvärden till förmån för säteriets sammanhållna kulturvärden.

Från Johan Skytte till idag
Grönsöögodset bildades under 1600-talets första årtionde av riksrådet Johan Skytte, som också lät uppföra huvudbyggnaden åren 1607-11. Parken och trädgårdsanläggningarna var färdiga 1623.

Under 1700-talets andra hälft innehades Grönsöö av läkaren David von Schulzenheim. Under sin tid tillfogade han en rad 1700-talsinredningar i huvudbyggnadens övre våning. Dessutorm utvecklade han den skytteanska trädgårdsanläggningen och uppförde 1786 det kinesiska lusthuset.

När familjen von Ehrenheim år 1820 övertog Grönsöö utgjordes det rika inventariet dels av möbler övertagna av David von Schulzenheim, dels av föremål tillförda genom arvsföljder i släkterna von Engeström, Benzelstierna och von Ehrenheim.

Grönsöö har aldrig varit fideikommiss. Det är tillfälligheter som gjort att gården och samlingarna aldrig skingrats. Det allsidiga inventariet kom redan på 1920-talet att intressera Nordiska museet, som gjorde en inventering av de nära 10 000 lösa föremålen och ca 10 000 böckerna, och gav ut en monografi författad av Sigurd Wallin. Grönsöö huvudbyggnad, den omgivande parken och det så kallade kinesiska lusthuset förklarades år 1964 för byggnadsminne.

Bevarandeproblemet

Redan på 1970-talet väcktes frågan om hur Grönsöö skulle kunna bevaras för framtiden. Erfarenheten pekade på att varje generationsskifte skulle innebära en allvarlig risk för att gården skulle styckas eller säljas och inventarier och samlingar skulle skingras. Likaså visade erfarenheten att fastighetens avkastning, även vid rationell skötsel, inte skulle förslå till vården av de byggnadsminnesförklarade byggnaderna och parken. Slutligen skulle varje försök till externt stöd försvåras av det faktum att stödet samtidigt kunde komma att framstå som en förmån för ägarna.

Familjen och de kulturminnesvårdande myndigheterna hade dock en gemensam önskan att för framtiden bevara Grönsöö som en levande, sammanhållen kulturmiljö. För att uppnå detta enades familjen om att söka en lösning, även om den skulle innebära inskränkningar i äganderätten. De kulturminnesvårdande myndigheterna önskade å andra sidan att familjen även i fortsättningen skulle ha någon form av ägaransvar.

En redogörelse för de olika stegen i försöken att hitta en juridiskt hållbar form för detta finns i Att förvalta kulturmiljöer (s. 126 f), en rapport från utredningen om förvaltningen av vissa kulturmiljöer (sou 1991:64). Hur stiftelsen fick sin slutgiltiga utformning beskrivs i Kulturarvsutredningens delbetänkande Kulturegendomar och kulturföremål (sou 1995:128).

Förvaltningsorganisation

Fastigheterna har genom apportavtal överförts till Grönsöö Säteri AB. Av bolagets 2000 aktier är 500 A-aktier i familjens ägo medan 1500 B-aktier har överförts till Grönsöö kulturhistoriska stiftelse. Bolagets bolagsordning innefattar hembudsskyldighet till befintliga aktieägare.

Det inre inventariet i huvudbyggnaden på Grönsöö har genom apportavtal överförts till AB Grönsöö Museum. Av bolagets 500 aktier ägs 440 av Grönsöö Säteri AB samt 60 av Grönsöö kulturhistoriska stiftelse. Bolagsordningen innefattar ett förbud att skingra inventarierna, vilket stiftelsens kontrollpost garanterar.

Grönsöö kulturhistoriska stiftelse har till ändamål att genom förvaltning av de gåvor den erhåller främja vetenskaplig forskning och kulturminnesvård, i första hand kring den historiska och kulturella egenarten hos Grönsöö Säteri. Stiftelsen har tillerkänts begränsad skattskyldighet (genom förhandsbesked har Skatterättsnämnden förklarat att stiftelsen uppfyller villkoren). Styrelsen för stiftelsen består av fem ledamöter varav tre är utsedda av offentliga organ. Genom innehavet av aktier i Grönsöö Säteri AB och AB Grönsöö Museum kommer stiftelsen att vara garant för beståndet av den sammanhållna miljön på Grönsöö.

Grönsöö som pilotprojekt

Den ytterst svåra frågan hur man i ett modernt samhälle skall kunna bevara levande miljöer knutna till bruk och herrgårdar har varit föremål för många överväganden, och kan inte besvaras på ett ensartat sätt.
Den handlingsplan som genomförts för Grönsöö får betraktas som ett pilotprojekt.

Några påtagliga resultat har uppnåtts :
Bestämmanderätten över de externt tillskjutna medlen förbehålls offentliga organ. På det viset elimineras risken för att pengarna skulle användas för privata ändamål.

Ägarfamiljen får inflytande över fastighetens skötsel och har därmed även i fortsättnigen intresse av att driva företaget effektivt. Sambandet mellan fastighetens drift och den kulturminnesvårdande verksamheten bibehålls.

Grönsöö är en av ytterst få kulturmiljöer som utan offentligt övertagande hittat en form för framtiden. Kan den svåra frågan kring grundfondens finansiering få en lösning, kommer modellen ytterligare att kunna tjäna som föredöme och inspirationskälla för liknande miljöer, där ägarfamiljen är villiga att avstå kapitalvärden till förmån för ett långsiktigt bevarande.

Genom två aktiebolag plus en kulturhistorisk stiftelse har man skapat en modell som innebär att familjen behåller kontrollen över förvaltningen. Statens företrädare, bland annat Länsstyrelsen i Uppsala län och Riksantikvarieämbetet, garanterar att kulturmiljön inte skingras.
– Jag vill värna om familje- och kulturarvet, men också att skapa ett föredöme för hur levande kulturvärden kan bevaras genom samarbete.

Jacob von Ehrenheim

1/2003}