
Hantverkare och akademiker från flera länder har hållit en »workshop« om byggnadstraditioner och restaureringsmetoder i Litauen. Från Sverige deltog bland andra Kristina Linscott, som här bearättar om mötet med det annorlunda som ställer det egna i relief!
Att återskapa en radby i nordisk timmertadition
En sådan vacker plats! Byn Kleboniskis ligger längs en slingrande bygata i dalgången kring floden Daugyvene. Ett frodigt, böljande odlingslandskap med öar av stora lövträd breder ut sig runt omkring. Till denna Litauiska idyll anlände vi i september 2001, en busslast timmermän, arkitekter och etnologer från olika europeiska länder för att delta i en workshop om trä och timmerbyggande och medverka vid återuppförandet av två gamla timmerstommar, ett bostadshus och ett sädesmagasin. Den Litauiska workshopen ingår i projektet »Wooden cultures of -Europe« och förutom Sverige deltar Finland, Polen, Rumänien och Turkiet. I Kleboniskis, som är ett hembygdsmuseum, blev vi otroligt varmt och hjärtligt omhändertagna av en grupp engagerade människor som alla på olika sätt arbetar med byn. Vår guide var en Litauisk arkitekt som forskar om äldre trä och timmerbyggnader, Dale Poudzinkiene.
Byn Kleboniskis
Byn Kleboniskis bildades redan på 1500-talet, den hörde då till kyrkan. Klebonas betyder präst. Nu är byn alltså ett kulturhistoriskt museum vilket skapades för tio år sedan. Det hör 14 hektar mark till museet och det finns 25 byggnader i byn idag. Av dessa är 16 museets medan resten är privata. En av gårdarna brukas ännu helt traditionellt. Kleboniskis är en by under rekonstruktion. 1923 genomfördes en jordreform liknande vårt laga skifte, vilken skingrade de gamla byarna. Före 1923 fanns 16 gårdar i Kleboniskis och efter skiftet fanns bara tre gårdar kvar.

Det Litauiska ordet »valaki« betyder ett hemman. Ett valaki i Kleboniskis bestod före 1923 av ett långt och smalt skifte på bägge sidor om byvägen. Längs vägen hade alla gårdar ungefär lika stor del, ca 25meter. Systemet liknar våra radbyar. Sedan museet skapades har äldre byggnader från andra platser i trakten flyttats till gamla gårdsplatser i Kleboniskis och man återskapar på så sätt succesivt den gamla byns stuktur. Hittills har nio byggnader flyttats hit.
De gamla gårdar som finns kvar i byn uppfördes på 1880-talet av självägande bönder efter att livegenskapen upphört 1861. Bönderna tilläts då att bygga egna hus på egen mark, tidigare i det feodala systemet hade byggnader uppförts av särskilda hantverkare. Till en gård hörde ca tio byggnader: manbyggnad, magasin för säd, lada för hö och för nekar, en trösk-loge, ladugård/stall samt byggnader för smådjur, jordkällare och bastu. Bostadshusen ligger i öst-västlig riktning med gavlarna vända ut mot vägen. Uthusen radar upp sig både längre in bakom bostadshusen och på ägorna tvärs över vägen. Det pågående projektet att återskapa byn Kleboniskis gamla struktur är ett intressant experiment. Byn kändes övertygande på ett sätt som ett hembygdsmuseum sällan gör, trots de många flyttade byggnaderna. Den ännu bebodda och traditionellt brukade gården har, som jag ser det, här en nyckelroll. Att den finns kvar är ovärderligt för miljön, den ger den konstgjorda byn trovärdighet.
Timmertraditionen
Den Litauiska byggnadskulturen hör tydligt ihop med den skandinaviska timmertraditionen. Man bygger liggtimmerhus med stockar som har drag. En intressant fråga är hur långt söderut denna tradition går, i södra Polen och Rumänien till exempel bygger man inte med dragna stockar.
Bostadshusen i denna trakt består av två löst ihopsatta kvadratiska timmerstommar om ca 6,5 m med ett utrymme i mitten. Planformen liknar våra svenska parstugor. Den ena timmerstommen utgör vardagsstuga och har eldstad eller rökugn, »svarta rummet«. Den andra timmerstommen är en gäststuga som är ouppvärmd, »rena rummet«. I mitten finns en stor öppen hall eller förstuga utan innertak och med jordgolv. Den stora öppna köksskorstenen, som man går in i, finns i detta utrymme liksom ett avskilt skafferi/förråd, en »kamare«. Förstugan fungerar som ett grovkök eller en bryggstuga och här rensades bönor och torkades frukt vid vårt besök i september. En separat bryggstuga saknas i gårdens byggnadsbestånd. De flesta taken bärs upp av takstolar. Bostadshusens gavlar har timrade rösten men inte uthusens. Det traditionella takmaterialet är vass och takvinklarna är ganska branta.
Samarbete mellan hantverkare och akademiker
Något av det bästa med workshopen var att akademiker och hantverkare fick gott om tid och tillfälle att undersöka byggnaderna på nära håll tillsammans. Bland annat undersökte vi noggrant timmerstockarna till det bostadshus som skulle återuppbyggas. Man kunde se att timret var fällt under våren då det varit lätt att barka. Efter ett tag lade vi också märke till tunna ritsar på jämna avstånd tvärs över stockarna, spår efter barkningen som visade att man ansträngt sig för att få loss hela stycken. Sjok av bark har traditionellt använts till taktäckning men också till tillverkning av bikupor.
Timmerstockarna i de flesta hus vi såg var blockade på två sidor liksom i merparten av svensk och övrig skandinavisk timring. Blockningen var lika ofta utförd med kransåg (handsågad av två man) som med yxa. I bostadshuset som skulle återuppföras var syllvarvet sågat medan resten av timret var bilat. Vi föreställde oss att syllarna kanske var utbytta, men här fick vi ett oväntat svar. Sågning av stockar utfördes av särskilda yrkesmän och det var dyrt. Kanske hade ägaren bara haft råd att låta såga syllvarvet?
Allt virke vi såg var av gran och snabbvuxet, med stor avsmalning. Det såg ut som om det hade varit svårt att skrä och timmermännen intygade också att det kan vara svårt att bila grantimmer. Hade de nyss livegna bönderna bara tillgång till sämre virke? Kanske det bästa virket och virke av furu såldes och exporterades? Gran ruttnar ofta inifrån. Virket kan se alldeles helt ut på ytan men ändå vara genomruttet inuti. Det gör att det är mycket svårt att laga i eller halvsula grantimmer. De två byggnader som skulle uppföras i Kleboniskis visade sig vara mycket skadade trots att de först såg ut att vara i gott skick. Man tvingades byta gamla stockar mot nya i stället för att laga dem. Samtidigt var man inte helt klar över hur det gamla utförandet varit i detalj eller hur de nya stockarna skulle bearbetas. Nytt material i annorlunda utförande på ny plats? Man tvingas verkligen att ta ställning till vad det är man vill bevara! Vi hade många engagerade och lärorika diskussioner på byggplatsen där både hantverkare, arkitekter och etnologer deltog.
Kristina Linscott
Arkitekt vid Blomberg & Linscott Arkitekter i Falun.
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.