Ungurmuiza herrgård ligger i Gauja nationalpark vid sjön Ungur i Cesis län omkring tio mil nordöst om Riga. Det är en av Lettlands mest storslagna och mest väldokumenterade herrgårdsanläggningar. Den 530 m2 stora timmerbyggnaden är omgiven av en sagolikt vacker park. Huvudbyggnaden uppfördes 1730-32 för en balttysk familj, von Campenhausen. Det var en av de första barockbyggnaderna i Livland och den kom att bli förebild för många liknande byggnader efter det stora Nordiska kriget.

Redan 1750 genomfördes den första renoveringen då byggnaden fick sin nuvarande volym. Det brutna mansardtaket byggdes och den södra delen av vindsvåningen inreddes. Vid denna tid dekorerades också många av timmerväggarna med målningar av mycket hög kvalitet av konstnären Georg Dietrich Hinsch.

Även under senare delen av 1800-talet och omkring 1910 renoverades byggnaden. Ägarna, som var herrgårdens formella ägare fram till 1939, bodde kvar till 1915. Därefter stod byggnaden tom och förföll till 1952 då den byggdes om till skola.
Restaureringen av Ungurmuiza herrgård har ingått i ett svensk-lettiskt byggnadsvårdsprojekt finansierat med medel från den svenska Östersjömiljarden och lettiska regeringen. Projektet har letts av Riksantikvarieämbetet och dess lettiska motsvarighet. Det har pågått under drygt två år och avslutades under högtidliga former i närvaro av Lettlands kulturminister i maj 2002.

Tre byggnader har ingått i projektet, vars syfte har varit dels att restaurera kulturhistoriskt värdefulla byggnader, dels att förmedla och utbyta erfarenheter om byggnadsvård. Tonvikten har legat på undersöknings- och dokumentationsfasen samt på användande av traditionella material och metoder. Herrgården skall i framtiden visas som museum och användas som kulturcentrum. Svenska föreningen för byggnadsvård anordnade under tre somrar 1996-98 mycket uppskattade byggnadsvårdsläger på Ungurmuiza.

Ombyggnad på 1950-talet

Vid den omfattande ombyggnaden revs elva mellanväggar, de flesta bemålade, på bottenvåningen för att ge plats för stora skolsalar. Mycket av materialet återanvändes på olika ställen i huvudbyggnaden. Ingen hänsyn togs till de unika väggmålningarna. Även målade kakelugnar och andra eldstäder togs bort och ursprungliga golv, snickeridetaljer, dörrar och fönster byttes ut. På vindsvåningen sattes sex nya takkupor in vilket förändrade byggnadens symmetriska indelning. Detta kunde ske trots att Ungurmuiza alltsedan 1928 funnits med på listan över kulturmonument med statligt skydd.

Restaureringen år 2000

När det svensk-lettiska byggnadsvårdsprojektet startade var herrgården »utblåst« in på bara timret. Mellanväggar, golv och innertak var avlägsnade sedan man i slutet på 80-talet påbörjat en restaurering, som dock avstannat bland annat på grund av brist på pengar. Det svensk-lettiska projektet planerades med vetskap om att pengarna inte skulle räcka till för att färdigställa hela byggnaden. Inriktningen på arbetena bestämdes i en »styrgrupp« i samråd med den lettiske arkitekten.

Gruppen bestod av representanter för husets ägare (Cecis kommun), den stiftelse som skall driva verksamheten på herrgården i framtiden och de lettiska och svenska riksantikvarieämbetena (undertecknad). I styrgruppsmötena deltog också alltid entreprenören, SIA Onikss, med arbetsledaren samt vid behov olika lettiska och svenska experter. Arbetsledaren, Normunds Kr¯umins, tillika son i företaget, var kunnig intresserad och hade den »rätta« inställningen. I anslutning till restaureringsarbetena ordnades ett flertal seminarier, workshops och studieresor då svenska och lettiska experter inom byggnadsvård möttes och kunde utbyta erfarenheter. Vid några tillfällen deltog även kolleger från Danmark, Estland, Finland, Litauen och Polen.

Genomförda arbeten

Många och långa resonemang har förts om vilka arbeten som skall göras och om hur dessa skall genomföras. Den lettiske arkitekten har under hela projektet haft Per Rydberg, slottsarkitekt i Vadstena, som stöd och erfaren rådgivare.
Plåttaket har tagits bort, takkonstruktionen reparerats, takkuporna har återställts i ursprungliga lägen, nytt spåntak har lagts. Omfattande åtgärder har vidtagits mot fuktproblem och hussvamp. Ett nedstörtat tegelvalv i källarvåningen har byggts upp igen. De rivna mellanväggarna har rekonstruerats. Skadat timmer i ytterväggen har bytts ut. Verandan mot trädgården har rekonstruerats och ytterpanelen har lagats.

Ett jättelikt pussel

Rekonstruktionen av de rivna timmerväggarna har varit särskilt fascinerande. Målet har varit att återföra de rivna bemålade timmerstockarna till sina ursprungliga platser. Detta har varit möjligt tack vare den lettiske arkitekten Ilm¯ars Dirveiks noggranna dokumentationsarbete och foton – ett väldigt pusselarbete.

De omfattande timringsarbetena, som också innebar infästning av de nygamla mellanväggarna i ytterväggarna, inleddes med en träningsvecka för de lettiska hantverkarna samt för några inbjudna från Estland. Instruktörer var Sven-Erik Sihlberg och Edy Dahlberg från Ebbalund samt timmermannen Magnus Börjesson från Byggnadsvård Qvarnarp i Eksjö.

Resultatet

Det har varit fantastiskt spännande och givande att följa arbetet med herrgården Ungurmuiza. Att arbeta i ett annat land har sina komplikationer, en ny kultur på alla plan. Att arbetet gått så smidigt och att resultatet blivit så bra beror till stor del på en ovanligt lyckad kombination av människor , det är jag säker på att alla medverkande håller med om.

I samband med att projektet avslutades ordnades ett seminarium och en mindre utställning om projektet på byggmässan i Riga. Vid samma tillfälle höll stiftelsen Ungurmuiza en avslutningsceremoni i på herrgården. Alla inblandade i projektet deltog liksom Juris Dambis, lettlands riksantikvarie, som mycket aktivt deltagit i arbetet alltsedan de första diskussionerna om hur projektet skulle drivas. Även två medlemmar av familjen von Campenhausen deltog och uttryckte sin glädje över »herrgårdens återuppståndelse«.

Ann Lepp

Arkitekt, har varit Riksantikvarieämbetets medlem i styrgruppen för Ungurmuiza och deltog även i projektledningen.

4/2002