När Kolbjörn Wærns farfar köpte Skärbo i Dalsland i början av förra seklet låg den i ett öppet ängs- och haglandskap omgivet av storskog. Men sedan dess har skogen invaderat både åker och äng. Räddningen kom i form av en naturreservatsbildning, med målet att skydda och återställa kulturlandskapet runt gården.

När Baldersnäs herrgård i Dalsland gick ur släkten 1910 köpte min farfar en av herrgårdens många små utgårdar. Farfar var bosatt i Göteborg och köpet gjordes nog mest av nostalgiska skäl för att därmed behålla en del av familjens anknytning till landskapet. Han valde den lilla skogsgården Skärbo, ensligt belägen högt upp i Fjällskogarna. Gården var bara på 1/4 mantal men brukades ändå av två familjer och hade haft fem torp spridda i skogen runt om gården.

Skärbo hade en gång i tiden köpts av Baldersnäs eftersom man ville komma åt skifferbrottet på gården. Sedan mitten av 1700-talet och under hela 1800-talet bröts takskiffer på Skärbo som därmed försåg inte bara alla godsets byggnader med taktäckningsmaterial utan även många andra byggnader i bygden. På Skärbo är ännu alla byggnader täckta av skiffer. Geologiskt utgör Skärbo en ö av kalkhaltiga berg-arter i ett omgivande hav av mer ofruktbara granit- och gnejsbergarter. På Skärbo växer rikligt med ask, lind och hassel medan skogen runt om domineras av gran och tall. Utsprånget av den brytbara lerskiffern har på Skärbo sällskap av lättvittrad kalk-lerskiffer som bidrar till en rik ängsflora. I gamla brev omtalas hur herrgårdsfolket på Baldersnäs på våren åkte till Skärbo för att plocka blommor. Ängarna är ännu rika på kalkgynnade arter som Sankt Pers nycklar, trolldruva och gullvivor och på gårdens mark finns Dalslands enda bestånd av den praktfulla orkidén guckusko.

Äldsta kartan från 1731
Kartmaterialet över Skärbo är överraskande bra. Gården är, trots sitt avskilda läge, belagd redan på 1500-talet och den äldsta kartan är från 1731. Då består gården av huvudgården och två torp. Nästa kartering är från 1792 varvid ytterligare ett torp tillkommit. Merparten av inägomarken utgörs vid denna tid av ängsmark, medan åkrarna är små och oformliga.

På den ekonomiska häradskartan från 1890 är fem Skärbotorp markerade varav två då ännu är bebodda. 1903, då Skärbo troligen var som mest uppodlat, gjordes ytterligare en detaljerad uppmätning.

Det är slående hur lite som förändrats mellan kartläggningarna på 1700-talet och den från 1903. Den agrara revolutionen på 1800-talet medförde på de allra flesta håll att en stor del av ängsmarken övergick till åkermark och att vinterfodret för djuren odlades på vall i stället för att tas från ängen genom lieslåtter. På Skärbo ägde aldrig någon agrar revolution rum. Åkermarken hade i början av 1900-talet ungefär samma omfattning som på 1700-talet och ängsmarken var ännu mycket utbredd. Förklaringen till detta är troligen att ängsmarken var allför grund, oländig och splittrad för att kunna omvandlas till åker.

Trots grund och stenig jord var ängen på Skärbo rikbärande med goda höskördar, tack vare den porösa kalklerskiffern som var en bra grogrund för ängsväxterna. Ännu i min barndom togs en del av vinterfodret genom lieslåtter på ängarna.

Skärbo – ett öppet landskap
När min farfar köpte gården var den omfattande ängsmarken ännu till stor del trädlös. Skärbo var ett mestadels öppet, kuperat ängs- och hagmarkslandskap med åkrar insprängda här och där och med storskogen som anslöt på alla sidor runt om. Gården brukades av den förre indelte soldaten Strid. För att skapa en lummigare och vänligare karaktär planterade farfar åtskilliga lövträd, något som min far i unga år fortsatte med. Det karga bondelandskapet fick därmed efterhand en mer parkartad karaktär där ask, lind och hassel fick sällskap av bok, ek, valnöt, poppel och lärkträd.

På 1920-talet övertogs en del av Skärbos jordbruk av det unga och strävsamma paret Birger och Hilda Wik som kom att stanna och bruka gården i 47 år. Detta var en tid när den ena efter den andra av de små skogsgårdarna övergavs, och utan Birger och Hilda hade Skärbo säkerligen gått samma väg. Utan el och rinnande vatten fostrade de på Skärbo en stor barnaskara och drev ett självhushållsjordbruk ända till 1968. Kreatursbesättningen bestod av två kor och ett par kvigor, några grisar och en häst. På de små åkerlapparna odlades havre, råg och potatis men skadorna från kringtrampande älgar var ett återkommande problem. Sommarbetet ägde rum på utmarker som tidigare brukats av de numera övergivna torpen.

Ängarna växte igen
I takt med att man efterhand drog ned på spannmålsodlingen togs höskörden i allt högre grad på den gamla åkermarken och ängarna började växa igen.

I min barndom på 1960-talet var den gamla åkermarken ännu öppen men den omslutande ängsmarken hade till stor del förvandlats till tät skog av ask, asp, björk och gran. Det öppna eller halvöppna odlingslandskap som präglade Skärbo i början av 1900-talet hade bytts mot ett slutnare och mer hemlighetsfullt landskap med små gläntor omgivna av tät skog. Att gallra i dessa täta trädbestånd och försöka friställa vackra ädellövträd var ett ständigt pågående arbete som aldrig tog slut och där naturen alltid låg flera steg före. För varje träd vi tog ner kändes det som om det kom tio nya någon annanstans.

Skogens invasion av åkermarken
När Birger och Hilda lämnade Skärbo och jordbruket upphörde insåg vi att skogen inom kort skulle invadera även den gamla åkermarken och att vi snart skulle bo i en glänta i skogen och inte i ett gammalt kulturlandskap. Skärbo skulle gå samma öde till mötes som Härserud, Åsnebo, Kistan, Backhögen, Nagelhögen och de övriga små skogsgårdarna i trakten där skogen fullständigt uppslukat all den öppna marken. Ängarna närmast stugan fortsatte vi att slå med lie men våra egna röjningsarbeten kunde inte hålla jämna steg med igenväxningen. Inom de närmaste åren satte vi därför upp kilometervis med fårstängsel och skaffade en försvarlig fårhjord som när den var som störst uppgick till ett 80-tal betande djur. Fåren bevarade den öppna marken och med röjningar kunde vi långsamt tränga tillbaka skogen något.

Med fårbetet blev landskapet allt mer parkbetonat och pastoralt. De täta brynen löstes upp och sikten öppnades in mellan träden. Det blev vackert som en engelsk park, med fåren utströdda över de gröna ängarna eller i vila i skuggan av de stora träden. Det var som hämtat från kopparsticken i den engelska parklitteraturen från slutet av 1700-talet. Men betet skapade samtidigt en likformighet som suddade ut gränserna mellan olika markslag. Gammal åker, äng och hagmark fick allt mer samma karaktär. Genom att fåren föredrog ängsblommor framför gräs blev floran långsamt utarmad. I samband med att mina föräldrar, som bosatte sig på Skärbo som pensionärer, blev äldre blev även fårhållningen allt svårare.

Skydd för kulturlandskapet
Räddningen och belöningen för årtionden av arbete för att hejda skogens invasion kom 2003 då Länsstyrelsen i Västra Götaland beslutade att både Skärbos inägor och utmarker skulle bli naturreservat. Motivet var dels skydd av kulturlandskapet kring gården, dels skydd av den botaniskt värdefulla ängsgranskogen med guckusko och andra kalkälskande lundväxter. Reservatet omfattar gårdsbebyggelsen, all inägomark och den omgivande skogen, vilket betyder att kontrasten mellan den hävdade marken kring gården och den slutna skogen runt om för alltid är säkrad.

I samband med reservatsbildningen upprättades en skötselplan som fastställdes av länsstyrelsen. Skötselplanen slår fast att gårdens kulturlandskap ska bevaras och i möjligaste mån restaureras. Ängsslåttern ska utvidgas och granskogen ska tas bort helt inom inägorna.

Västkuststiftelsen, som på uppdrag av länsstyrelsen förvaltar de flesta naturreservat i Halland, Bohuslän och Dalsland, tog sig genast an uppgiften. Under de fem år som gått sedan reservatet bildades har hundratals kubikmeter gran- och lövvirke tagits ut ur de gamla ängs- och hagmarkerna. Målsättningen är att det åter ska bli en tydlig skillnad mellan de viktigaste markslagen åker, äng, hagmark och skog. De gamla kartorna ger en mycket detaljerad bild av den tidigare markanvändningen och tjänar som mall för avverkning och röjning.

En återgång till ett äldre jordbrukslandskap har inneburit att många av de träd som min far och farfar planterade har tagits bort. Att sätta motorsågen i ett träd som någon planterat med stor omsorg och möda kan kännas svårt. Samtidigt får man inse att förhållandena kan ändras under ett träds långa livslängd så att trädet inte längre fyller den funktion som en gång var tänkt. Träden har berett sina ägare glädje under många år, men när vi nu står inför en möjlighet att återskapa det gamla kulturlandskapet krävs andra överväganden än de som föranledde trädplanteringarna för mer än ett halvsekel sedan.

Kompromisser mellan natur- och kulturvård
Natur- och kulturvården kan ibland dra åt olika håll. Den asp- och björksly som etablerade sig på gammal ängs- och hagmark i början och mitten av 1900-talet har idag vuxit upp till stora träd som utgör boplatser och födosöksplatser för framför allt hackspettar. Genom att de sista exemplaren i Sverige av den rödlistade vitryggiga hackspetten uppehöll sig i Skärbos närhet blev det mycket fokus på att bevara lämpliga hackspettsbiotoper, vilket delvis kom i konflikt med skötselplanens målsättning att restaurera inägomarken. Landskapsvården har därför i viss mån fått bli en kompromiss mellan naturvårdens önskemål och strävan efter att återskapa landskapets historiska utseende.

I allmänhet går dock natur- och kulturmiljövården hand i hand eftersom mångfalden av både växter, insekter och fåglar ökar väsentligt vid en restaurering av gammal ängs- och hagmark. Arealen med slåtterängar och naturbetesmarker har minskat dramatiskt i det svenska landskapet medan det finns rikligt med igenväxningsmark.

Nötkreatur i stället för får
Fårstängslen har nu bytts mot gedigna och vargsäkra elstängsel. Fåren har samtidigt fått ge plats för nötkreatur som landskapsvårdare. Fåren betar mycket selektivt, vilket medför att de söker upp de smakligaste örterna samtidigt som de lämnar gräs som de är mindre förtjusta i. Nötkreaturen betar mindre selektivt, vilket ger mindre toviga betesha gar samtidigt som de örter som fåren betade ner hårt får större chans att överleva. Nötkreaturen har dessutom möjlighet att beta löv och kvistar högre upp, vilket gör dem effektivare som slybekämpare om bara betestrycket är tillräckligt hårt.

Slåtterytorna har utökats betydligt genom att en del gammal ängsmark som tidigare varit fårbete nu har återgått till att slås. Eftersom vi trots reservatsbildningen fortfarande äger marken har vi tagit på oss en del av landskapsvården, bland annat all ängsslåtter. Slåttern genomförs i slutet av juli med motordriven slåtterbalk och kompletteras med lieslåtter på partier där slåtterbalken inte kommer åt. Det är viktigt för ängsfloran att allt avslaget gräs får torka och sedan räfsas ihop. Räfsning sker på öppen mark med motordriven så kallad strängläggare och i mer oländig terräng med handräfsa.

Långt kvar till öppet landskap
Omkring år 2000, innan reservatet bildats, var det troligen mer trädvegetation på Skärbos inägor än det varit på flera hundra år. Med de avverkningar och gallringar som nu genomförts är vi kanske tillbaka till början av 1900-talet, mätt i trädkronsvolym. Det är ännu långt kvar till det öppna landskap som fanns här vid slutet av 1800-talet. Kanske är det varken möjligt eller önskvärt att fullfölja restaureringen så långt. Men genom de många små restaureringssteg som tas varje år uppenbarar landskapet hela tiden nya hemligheter i form av tidigare dolda odlingsrösen, huslämningar och åkerlyckor. Det är spännande att få vara med om detta återuppväckande av ett historiskt landskap.

Kolbjörn Waern

är landskapsarkitekt på WSP i Göteborg och med egen verksamhet i Waern Landskap AB. Kolbjörn är sedan 2008 också slottsarkitekt för Ulriksdals och Haga slottsparker.

kolbjorn.waern@telia.com

4/2008