Ljuset skingrar mörkret, men belysningen kan också ställa sig i vägen, det blir lättare att se men svårare att uppleva. I kulturhistoriska miljöer handlar belysning om så mycket mer än att kunna se när det är mörkt.

Monica Säter har tankar om att bevara och vårda med ljus.
När vi lämnade den levande lågan och införde elektrisk belysning förändrades vår bild av natten. De rofyllda ljusmiljöerna med få ljuspunkter och låga ljusnivåer omvandlades till ljusrum med jämnare ljusfördelning och högre ljusnivåer, med allt fler och effektivare ljuskällor.

Glödlampan mottogs entusiastiskt och efterföljdes snart av ljuskällor som lysrör, kvicksilver, lågtrycksnatrium, högtryck, halogen, kompaktlysrör, metallhalogen och led – alla med egna karaktärer när det gäller att forma ljusrum och synliggöra vår omvärld. I samverkan med armaturer, bärverk och placeringar präglar de vår upplevelse av natten.

Komplex arbetsuppgift att vårda med ljus
Belysningsplanering berör många kunskapsområden. Ämnet omfattar utöver ljusanalys även ergonomi, gestaltning och färgsättning samt alla tekniska frågeställningar kopplade till belysning. Belysningsplanering inriktad på äldre miljö och bevarandefrågor är en än mer komplex arbetsuppgift. Utöver dagens teknik behöver planeraren behärska armaturer och ljuskällor utifrån ett historiskt perspektiv. Arkitektur och stadsbyggnadshistoria är, liksom kunskap om hur ljuset användes och vilken roll det hade i människors liv, viktiga nycklar till hur ljusrum bör formas för att knyta an till det som en gång var.

Bra belysningsplanering
Ljus och bevarande kräver utredningar för att utmynna i bra belysningsplanering. Miljöns historiska kontext behöver friläggas, dagens funktionella krav identifieras och miljöns/byggnadens roll i det större arkitektoniska sammanhanget definieras och beskrivas. Motstridiga önskemål kopplade till utformningen av ljusmiljön bör lyftas fram och hanteras med kloka avvägningar. Hur vi ska forma ljusrummen kring de byggnader och miljöer vi vårdar vilar enligt min mening på en idé om hur vi vill leva med ljus. Utgångspunkten måste vara att skapa och återskapa en levande och mänsklig miljö. Ljuset kan lyfta fram, förstärka och samspela med arkitekturen och det byggda rummet. Det kan ansluta sig till naturens uttryck och förstärka det bortflyende dagsljuset, då skapas ett bekvämt skymningsljus att röra sig i med behag. Ljuset ska därför inte objektifiera eller lyfta byggnader och miljöer ur sitt visuella sammanhang. Arkitekturen ska inte förvrängas eller förändras till sitt uttryck. Oavsett om vi väljer att återskapa det tidstypiska eller inte är målet detsamma, en levande och mänsklig miljö.

Ledordet för utformningen är autenticitet. Äkthet. I det här sammanhanget innebär det en medveten utformning av ljus som lyfter fram utan att förvränga eller lägga till sådant som inte funnits.

Det finns skäl att vara misstänksam mot belysning. Artificiellt ljus lånar sig med lätthet till det grova, okänsliga, vulgära och fula. Tekniken som används för att sprida ljus är många gånger klumpig. Den har ett tekniskt uttryck och står i vägen för autentiska upplevelser av äldre bebyggelsemiljöer.

I en skicklig gestaltares händer kan ljuset istället formas mjukt och följsamt, tekniken kan döljas för att inte störa betraktaren. Vi omges alldeles för ofta av överbelysta byggnader, förvrängda i färg och form och därmed förvanskade till sitt uttryck. Mer sällan ser man belysningar som utformats för att lyfta fram utan att påverka. Belysningar som sätter oss i kontakt med en viss tids sätt att leva med ljus, eller förstärker upplevelsen av arkitektur och stilhistoria.

Val av gestaltning
Att inte återskapa den ursprungliga ljusmiljön eller som en motsats göra det fullt ut är två möjliga vägar att gå. Ett mellanting kan vara att återskapa en känsla av tidstypiska belysningstekniska val, samtidigt som miljön anpassas till belysningsnivåer och ljusfördelning som ger en tillgänglig, säker och trygg miljö.

Detta är exempel på avvägningar som belysningsplanerare gör och de bygger på en tolkning av villkoren på platsen. En realistisk utgångspunkt är att vårda det äldre med stor omsorg men på moderna villkor.

Praktisk tillämpning
Praktiskt genomförda belysningsprojekt kan illustrera de principiella frågeställningarna kring ljus och bevarande. I samtliga fall är det enkla gestaltningsprinciper som vägleder och löser motstridiga planeringsönskemål. Dessa enkla principer har jag arbetat fram i mitt arbete som ansvarig för belysningsplanerarutbildningen i Jönköping.

Väl genomförda analyser hjälper studenterna/belysningsplaneraren att möta höga krav på anpassning av tekniken till människan och rummet, och verka med förståelse för att placera utformningen av ljuset i ett historiskt sammanhang.

Världsarvets Visby
Adelsgatan, den stora köpgatan som löper från port till port i ringmuren, belysningsplanerades utifrån kommunens önskemål om en upprustning. Syftet var att bjuda in besökare till att vistas längre på gatan sommartid och att ge gatan ett levande uttryck året om, i hela sin sträckning.

I ljusutredningen framkom att flertalet av portarna längs Adelsgatan saknade egen belysning. Andra sträckor var mörka eftersom skyltfönster släcktes kvällstid och under lågsäsong. Vissa delar av gatan blev mörka då Ettan, Visbys stolp-armatur, stod för långt från fasaderna för att kunna skapa ljusa gaturum.

Uppgiften till arkitektfirman var att föreslå åtgärder som kunde bidra till ett attraktivt gaturum utan att påtagligt förvanska Visby eller Adelsgatan. Utredningen kartlade belysningsproblematiken längs gatan och formulerade ett beslutsunderlag. Resultatet blev att Ettan renoverades och behölls som genomgående armaturval. Samtliga fastighetsägare uppmanades att förse portarna med rundstrålande belysning. Lyktor placerades på mörka stråk dels på vägg dels på stolpe.

Teatralt och objektifierande
Visby har sedan tidigare några ljusinsatser som kan kommenteras. I ringmurens portar har markstrålkastare fällts in. En kyrkoruin har försetts med synliga armaturer och rött färgfilter. För att lyfta fram ringmuren från långt håll är den belyst med stora markinfällda armaturer som har höga ljusnivåer och ger stark bländning.

Dessa tre insatser ryms enligt min mening inte inom världsarvet eftersom de är teatrala, objektifierande och saknar stöd i en tidstypisk belysning. Porten bör ha den belysning som en gång funnits. Kyrkan bör befrias från synlig teknik och färgfilter. Den bör endast ha stolplyktor nära fasaderna för att visuellt och självklart delta i myllret på det mörka torget utanför.

Den gång- och cykelväg som går utanför ringmuren är en del av livsmiljön för dem som bor i Visby. Dess ljusrum kan inte offras för att muren ska synas som ett imponerande objekt på långt håll. Även på utsidan av ringmuren skulle lyktor på stolpe ge en självklar belysning såväl till ringmuren som till dem som går och cyklar utanför den.

I varje projekt av den här karaktären görs avvägningar kring att synliggöra, bjuda in, väcka intresse och visa det som inte längre finns genom att återskapa det tidstypiska ljuset eller forma en helt modern ljusmiljö. För projektet Adelsgatan vägledde världsarvsklassningen besluten till att bevara den äldre belysningsanläggningen och att utforma kompletterande belysning på ett så tidstypiskt sätt som dagens teknik kan åstadkomma.

Kvarnbyn i Mölndal
I Mölndal hade kommunens tjänstemän önskemål om en ljusgestaltning av Kvarnbyns 250 m långa fors. Kvarnbyn är ett industriminne av riksintresse och tjänstemännens önskan att införa ljus i miljön möttes med stor oro av boende nära vattnet. Upprörda personer framförde att de inte var intresserade av att Hollywood skulle komma till Kvarnbyn. Vi arbetade trots detta vidare med 30 personer i 3 veckor och lyfte med gemensamma krafter fram vattnet ur mörkret och gjorde det visuellt tillgängligt även nattetid.

När ljussättningen visades samlades 1 000 personer. För många var det första gången de såg ett väl gestaltat ljus. Mottagande var mycket entusiastiskt. Besökarna tog ljussättningen till sig som en miljöskapande åtgärd som bidrog till en mer levande och intressant stadsmiljö.

De politiker som var på plats tvekade inte att beordra Mölndals Energi att permanenta anläggningen. Bakom gestaltningen låg ett hårt arbete att med modern dold teknik hålla kvar solens sista strålar och med ljusnivåer som inte överstiger månskenets göra vattenfallet visuellt tillgängligt. Närvaron av ljus i vattnet minskade den hotfulla känsla som det mörka, fallande vattnet helt nära fastigheterna tidigare hade genererat.

Skönhet ställdes mot bevarande
Projektet i Kvarnbyn är intressant eftersom kommunens intresse av att skapa en attraktiv skönhetsupplevelse vägdes mot de ambitioner om bevarande av miljön som finns på museet i Kvarnbyn och på myndighetsnivå. Resultatet blev att införliva ljussättningen i stadsbilden permanent, men på en lägre ljusnivå, och samtidigt utöka den till att omfatta hela vattenfallets sträckning. Att detta kunde göras på ett framgångsrikt sätt beror på en ljussättning som inte förvränger stadsbilden eller tillför något som inte redan finns, samt att associationerna till ljusets nivåer, färger och riktningar är kongeniala med kvällens ljus och nattens månljus.

En ljussättning som står helt nära nattens och månljusets uttryck upplevs så självklar att man lätt tar den till sig och överser med att den är framtagen med tekniska medel. Målet med ljussättningen är att på ett autentiskt sätt göra det fallande vattnets miljöskapande kvalitéer visuellt tillgängliga.

Även här började insatsen med en önskan om att synliggöra, bjuda in och väcka intresse. Även här fick projektet genomföras på ett sätt som inte fick förminska det tidstypiska i miljön. Valet blev att värdesätta det liv som ljusets samspel med vattnet tillför i miljön. I samband med permanentningen försämrades tyvärr belysningsanläggningen då nivåerna drogs ner och armaturplaceringarna flyttades.

Använda ljuset på många sätt
Ljus kan användas i det bebyggelsevårdande arbetet på många sätt. Vilka är då de viktiga värden som ljus tillför? Att återskapa det som inte längre finns? Att visa upp? Att bjuda in till att ta del av? Kanske är den största vinsten med ett omsorgsfullt utformat och tidstypiskt ljus att byggnadens historia får liv för betraktaren. Det uppstår en kontakt som skapar respekt. Ljusets förmåga att levandegöra, stödja och förstärka blir då en viktig resurs i arbetet med att bevara.

Vi behöver få fram välutbildade belysningsplanerare och bygga forskning med inriktningen att vårda med ljus. Idag saknas utbildade belysningsplanerare med breda kunskaper i gestaltning och belysningsteknik. Personer som kan certifieras för att arbeta med bevarandefrågor och ljus. I forskningsvisionen för Avdelningen för Belysningslära finns denna typ av forskning med sedan flera år. Det är bara en fråga om finansiering för att få igång den. Med både forskning och utbildning på området är utformningen av ljus med inriktning på äldre miljö i bättre händer.

Monica Säter

är avdelningschef och programansvarig vid Avdelningen för Belysningslära på Tekniska Högskolan i Jönköping och doktorand på LTH.

monica.sater@jth.hj.se

4/2008