Underhåll av fönster lönar sig. Äldre träfönster – även från 1700-talet – är ofta i mycket god kondition. Reparation och underhåll med traditionella och välbeprövade material och metoder är den riktiga åtgärden såväl ur ekonomisk som kulturhistorisk synpunkt.
Fönstrets centrala roll är att ge våra bostäder ljus. Ordet härleds också från latinets fenéstra, som betyder ”lysa upp”. Samtidigt påverkas en byggnads yttre mycket påtagligt av fönsteröppningarna. Hur fönstren är proportionerade och hur de är grupperade på fasaden är därför frågor som i alla tider intresserat arkitekter. De klassiska handböckerna i god arkitektur innehåller allt sedan 1500-talet följaktligen tankar och regler om detta.
Liknande råd och anvisningar utvecklas i de bygghandböcker som ges ut under hela 1800-talet och in på 1900-talets början. Ofta förekommande proportioner på fönstren är att höjden är 2 x bredden eller 1 1/2 x bredden.
Ofta talar man bara om den stilhistoriska utvecklingen och glömmer att praktiska och materialtekniska frågor också styr utvecklingen.
För värmens skull
Under medeltiden dominerade små och få öppningar. Det viktigaste var då att kunna försvara sig mot fiender. Ytterväggen var ett skydd mot angrepp.
När det så småningom blev tryggare tider blev det också naturligt att ta in mer ljus. Samtidigt behövdes en klimatspärr för att behålla stugvärmen. Glas var fortfarande mycket exklusivt och dyrt och blev förbehållet kyrkor och slott. Vanligt folk fick nöja sig med en skrapad djurhud eller vaxat papper fäst på en träram.
Det glas som ändå användes, till kyrkorna och palatsen, var ofta importerat. På grund av de långa transportsträckorna var glasformatet litet. Det var lättare att paketera och risken för att det skulle krossas minskade. De små glasrutorna sattes in i ett spröjsverk av bly, som i sin tur fästes i en träram, dvs en fönsterbåge. Det veka blygallret stagades upp med stormjärn som fästes i bågarna. Dessa var i sin tur öppningsbara och satt infästa i en karm, ofta med symmetrisk korspost.
Glasrutan blir större
När glastillverkningen kommer igång här i Sverige blir transporterna enklare. Samtidigt har man lärt sig att blåsa större glas. De större glasrutorna kräver en stabilare infästning och blyspröjsarna börjar på 1700-talet ersättas med träspröjsar. Under senare hälften av 1700-talet flyttas tvärposten upp så att fönsterbågarna ovan tvärposten blir mindre än de som är under. Rokokon reagerade på barockens stela symmetrikrav och det påverkade även fönstrens indelning.
I och med större glasformat och stabilare träspröjsar har tvärposten snart spelat ut sin roll och under 1800-talets början försvinner den. Det räcker med en mittpost och fönsterbågar indelade i tre rutor vardera.
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
