Ibland är olyckan framme och vare sig brandvarnare eller pulversläckare kunde rädda det gamla huset. Vad gör man då? Bygger nytt så klart, med försäkringsbolaget i ryggen, en lokal byggare och kloka material. Läs mer om Hans Mårtenssons återuppståndna sjöbod.

Mobilen ringde, en röst sa: »blixten slog nyss ner i din sjöbod, de small som faan, de ryger från gaveln och lågor syns, folk från ön är där och försöker släcka«. Jag var 500 kilometer bort men satte mig i bilen och höll telekontakt. Båtar från polis och sjöräddning anlände till brandplatsen. De kunde inte göra så mycket.

Sjöboden hade stått där sedan 1880-talet. När magasinet byggdes låg framtiden i sill och makrillfiske eller tegelfrakter till Göteborg och Kristiania. Omkring 1930 bodde ännu ett 80-tal personer på ön. Etnologer kallar dem fiskarbönder. Kvinnorna samlade ejderdun och klippte får med ullsax. Gubbarna fiskade och slog ängarna med lie. Livet baserades på självhushållning. Alltid fanns något att göra. Numera finns inga fast bonde, bara sommargäster. Boden minner om en tid när strandbukten var öns naturliga hamn för segeljakter och stränderna kantades av flera sjöbodar. Urblekta fotografier visar ett femtontal jakter och vässingar, förankrade på svaj. En ny och mer skyddad hamn med kaj och pir anlades på 1940-talet, för öns motoriserade räktrålare och fraktjakter.

När boden brann hade den varit i vår ägo i många år, en överloppsbyggnad på en otillgänglig men vacker plats i ett naturreservat. Fasaderna var omålat silvergrå. Tak av enkupigt tegel med skön patina. Vi underhöll sjöboden så som den varit. Boden var fylld av äldre fiskeredskap, åror, master, småbåtar, segel, block och allt sådant som hörde till traditionellt fiske och sjöfart. Vår nutida användning är som dagviste och en sjönära förvaringsplats, ett komplement till fritidshusen på ön.

Tala med ditt försäkringsbolag

I efterhand kan konstateras att husföräkringar ibland väljs lite slentrianmässigt, de sätts ofta in olästa i en pärm. Sjöboden var, som byggnad, fullvärdesförsäkrad i bolaget If. Fotodokumentation fanns i datorn, som visade bodens in- och utsida. Efter två dagar besöktes brandplatsen av försäkringsbolagets besiktningsman Peter Derner och snart anlitade If en lokal byggmästare, Pagander Bygg i Hamburgsund. Tillstånd för strandskyddsdispens och nybygge av likadan bod ansöktes via länsstyrelsen, därtill vanlig bygglovsansökan för ersättningsbyggnad till kommunen.

Brandhärdens temperatur var nog 1 000 grader, allt blev till aska och rök. Taktegel sprack i centimetersmå bitar. Brandrester kallas numera riskavfall och måste fraktas bort, till detta åtgick ett fyrtiotal arbetsdagar. Snart var husgrunden sanerad och städad, ett sotigt och tråkigt arbete.

Försäkringsbolaget och byggmästaren ställde sig positiva till att magasinet skulle återuppföras på traditionellt vis, som tidigare. Utan landförbindelse, finns inte mycket att välja på. Som att bygga hus på en fyrplats, där allt är beroende av båttransporter och bra väder. Men endast en dag var regn och blåst. Byggnadsvirket beställdes från en mindre bondsåg, väldoftande senvuxen gran med sågade ytor – inget hyvlat virke användes. Lock&brädor till fasad gjordes, som i den gamla panelen, av okantat barkat virke. Huset är omålat och övergår nu sakta i en vacker ljus gråton, utan järnvitriol. Det tar två år. Stundtals regnar det och blåser mycket; lika fort som väggpanelen blir regnvåt ska den kunna torka.

Enkel träfunktionalism

I botten, mot kallmurade stenplintar, vilar fyra längsgående kraftiga bottensyllar 15×20 cm. Varje syll spikades ihop och längdskarvades av tre sågade reglar i bredd. På den gamla boden nyttjades timmer i hela längder som syllar, bland annat gamla fartygsmaster. »Gud välsigne strann«, tänkte öborna förr och gick en »vragevända« efter storm. Bomärke skars i användbart strandvirke, som släpades upp »över flomål«.

Fyra kraftiga takstolar och längsgående åsar bär upp taket. Genom breda dubbeldörrar togs småbåtar, sumpar, hummertinor och fiskeredskap in i boden.

En lika enkel som harmonisk regel för traditionella tak till bodar och lador i Bohuslän är att de har 33 graders lutning. Takstolar kallas »saxar«, eftersom högbenen korsar varandra upptill, så att nockåsen vilar stadigt som i en klyka. På var sida är dessutom tre längsgående åsar. Ovanpå åsarna spikades brädtak som lockpanel, från nock till takfot. Detta täcktes med masonitskivor för att klara vattenläckage och snö, som kan blåsa genom tegeltakets skarvar. Hundraårigt taktegel återanvändes, med flack kupa för att inte blåsa bort.

Boden mäter ungefär 6 x 10 meter och har fyra saxar, som understöds i väggarna av kraftiga lodräta stolpar. Takstolar och väggreglar förkapades i en verkstad på land och fraktades ut i delar. Det är tunga bitar att lyfta för hand. Spikpistoler, som ger fula spikhål, användes inte vid detta bygge. Det lät så fint med ljudet av riktiga hammarslag ut över viken.

Vi anade att bygget skulle bli bra och vackert, men det blev så mycket bättre! Ett tjugotal personer var på olika sätt engagerade i bodens återuppbyggnad. Tack till er alla!

Hans Mårtensson

är arkitekt, författare och fotograf som också gör utställningar och driver bokförlaget Akantus edition.

hans@akantusedition.se

2/2013