Under 2022 genomfördes ett gästhantverkarprojekt vid Hantverkslaboratoriet, Göteborgs universitet. Resultatet vidgar förståelsen av det svenska dekorativa smidet genom praktiska och teoretiska undersökningar. Man har bland annat undersökt smedernas och arkitekternas ömsesidiga förhållande och hur olika smeder tolkat tekniker på sitt eget vis. Jokum Lind Jensen, restaureringssmed, berättar om projektet och dess slutsatser.

I Byggnadskultur 1/21 skrev Jokum Lind Jensen om sitt förestående Gästhantverkarprojekt vid Hantverkslaboratoriet. Den här artikeln är en uppföljning.

Svenskt dekorativt smide från 1700-talet är i sitt formspråk mycket mer komplext och ickelinjärt än jag trodde från början. Här finns en mycket större ­variation av inspiration från andra länder, än jag kunnat föreställa mig. Både arkitekter och smeder hade en rik och varierad egen ­designsmak och utveckling.

Ett fint exempel är grindarna Carl Johan Cronstedts ritade till Gävle slott. Dessa är tydligt centraleuropeiska i sin inspiration och använder en mängd stildetaljer som inte alls knyter an till den mera franskinspirerade stil som till exempel Carl Hårleman använder. Grindarna är gjorda av den lokala smeden Sven Boman, som tydligen inte hade några omedelbara stilistiska referenser inom yrket, men själv hittade på en mängd detaljtekniker, vilket ger ett stilistiskt uttryck som är mycket långt från den rokokon man vanligen förknippar med 1700-talets mitt.

Perfektion något annat än idag

Vi är alla präglade av vår nutida estetik i mötet med historiska föremål. På grund av industrialismen och dagens massproduktion är vi idag omgivna av mängder av objekt som alla är exakt likadana och »perfekta«. Nästan inga vardagliga föremål är gjorda för hand och avtryck av handverktyg eller bearbetning är ovanligt. På 1700-talet var däremot alla föremål gjorda för hand. Verktyg, redskap, hus, kläder. Alla var de unika och handgjorda.

Hur tolkade dåtidens människor vad de såg? Där våra ögon söker maskinproducerad symmetri och »perfektion«, sökte kanske 1700-talsmänniskans ögon istället en helhet, en detaljrikedom? Eller något helt annat?

Eftersom vi inte riktigt vet är det viktigt att hela tiden vara öppen för att de estetiska ram­arna kan ha varit mycket annorlunda mot vad vi tycker är korrekt idag.

Görandet en förutsättning för förståelse

Inom projektet valde jag att göra en tolkning av ett 1700-talsobjekt. Att arbeta med detaljerna hos de olika teknikerna gav mig en bättre möjlighet att förstå 1700-talets smeder. Att designa inom ett specifikt formspråk ger mig möjlighet att komma mycket närmare formspråket än genom att enbart titta på det. Jag förstår då hur designen fungerar både praktiskt och estetiskt. Som hantverkare är görandet en förutsättning för att intellektuellt förstå processer och tekniker. Att arbeta fysiskt ­med objekten ger mig, med andra ord, unika möjligheter för att undersöka och utvärdera mina teoretiska slutsatser.
Under arbetet försökte jag att i känslan befinna mig hos 1700-talsestetiken. Med det menar jag att jag inte har varit lika petig och stram som jag brukar vara i vanligt fall. Jag har inte sett till att alla delar varit exakt symmetriska, raka och platta, att alla nitar varit nedslipade.

Det primära fokuset har varit att gallret skulle se imponerande ut på lite avstånd, inte att alla samlingar och linjer skulle vara perfekta i våra nutida ögon. Det gör att det färdiga objektet är väsentligt mera traditionellt
i sitt uttryck än det arbete jag vanligtvis gör, men också närmare ­originalobjekten jag har som referens.

Några av ­projektets ­slutsatser

Det finns en generell okunskap i ämnet hos i stort sett alla ­beslutsfattande funktioner inom arkitektur och byggnadsvård. Dekorativt smide som kulturarv är dåligt belyst och därmed underskattat.

Jag tror att lösningen är ­utbildning. Både inom de akademiska byggnadsvårds­yrkena och genom våra hantverksyrken.
Samtidigt måste de båda riktningarna bli bättre på att samarbeta och förstå varandra. En välutbildad hantverkare kan nyansera detaljer som ibland motsäger konklusioner som exempelvis en konsthistoriker, eller arkitekt drar. På det viset kan en hantverksanalys bidra till en ­djupare förståelse av ett ­specifikt föremål, eller ge en mer nyanserad uppfattning av en hel stilepok.

En omedelbar slutsats är att det är viktigt att involvera kunniga hantverkare i både värderings- och beslutsprocesser i materialspecifika uppgifter i restaureringssituationer, eftersom dessa alltid tillför nya perspektiv till en diskussion.

 

Jokum Lind Jensen, restaureringssmed

På gu.se hittar du rapporten i sin helhet. Sök på »Dekorativt 1700-talssmide: Att tolka formspråk genom hantverksanalys«.