När jag ska ge en vägbeskrivning hem till oss säger jag »Sväng vänster efter affären, kör rakt fram och förbi en stor lada, ta sikte på brevlådorna och sväng vänster efter dem in på en väg som knappt syns, kör förbi det fina röda huset och ta sikte på det fula gulbruna huset. Där bor vi«.
Lika många gånger som jag har tänkt att vårt hus är fult har jag tänkt att det verkligen är tur att det är så fult. Tänk vad många möjliga köpare som struntade i att ens åka och titta på det bara för att det var gulbrunt och fult. Min sambo bläddrade också förbi det. Men det var någonting i fulheten som lockade mig, fick mig att stanna till vid annonsen och bestämma att vi bara måste åka dit. Förmodligen var det just fulheten som gjorde att jag kände mig hemma, här fanns inga krav. Vi kunde komma precis som vi var. Det var som om vi var efterlängtade.
Första gången gick vi runt i trädgården och kikade in genom fönstren. Vi älskade stället direkt och tog med våra familjer, fikakorg och en inofficiell besiktningsman. Det var han som satte igång alla huvudskakningar. »Köp det inte« sa han, »ni kan inte föreställa er hur mycket arbete det är med det här huset!« Fler följde i hans spår och »köp det inte« förföljde oss. Men ju mer de skakade, desto mindre lyssnade vi på dem. Vi blev som trotsiga treåringar och tänkte ja, kanske misslyckas vi men det är väl inte hela världen? Visst kunde vi se att det fanns mycket att göra, och visst förstod vi att även om vi såg att det var mycket att renovera, var det förmodligen ännu mer än så. Men faktum kvarstod, vi älskade platsen och vi kände oss hemma.
Sommaren -09 köpte vi huset, skaffade två katter och flyttade in. Vi blev såklart förkylda direkt av all fukt som stannat i väggarna, vi frös och fick ibland gå ut för att värma oss. Mat lagades på campingkök, skafferiet var en Billybokhylla med svart skynke över och soffan var för stor för trappan och hamnade mitt i det provisoriska köket. Det stora rummet delades av med tyg, så vi fick en sovdel och ett allrum. I oktober rev vi den lilla utbyggnaden på baksidan, inklusive badrummet, och började gräva grund för en större utbyggnad, avlopp och uteplats. Därmed stod vi utan toalett inne, men vi hade ett fint utedass. Varmvatten fanns inte, men en fantastisk AGA-spis som vi eldade i och värmde vatten på. Vi tvättade oss i en stor balja och när vi var bortbjudna hände det att vi frågade om vi fick låna duschen. De flesta som kom på besök fortsatte att skaka på huvudet. »Hur kan ni? Hur klarar ni? Hur orkar ni leva så här?«
Nu när jag skriver låter det som att vi har renoverat klart. Det har vi inte, men vi har höjt standarden. Vi har badrum med dusch, vi kan elda och få varmvatten, vi har tvättmaskin och element, ett helt rum som är klart och två rum som har riktiga väggar istället för tyg. Men fortfarande är många lösningar provisoriska och mycket står och väntar på en mer bestående möblering. Och frågorna återkommer. Hur kan vi, hur klarar vi, hur orkar vi leva så här?
Visst har det varit tungt och visst har vi svurit åt var varandra, åt huset och åt alltihop, men vi har aldrig ångrat oss. Vi har aldrig ångrat att vi köpte det fula gulbruna huset. Vi lever i symbios med alla hål och sprickor. Huset tar hand om oss och vi tar hand om huset. Vi känner oss hemma här, vi har hittat och slagit oss ner på vår plats. Jag vet att när jag om några år ska ge en vägbeskrivning hem till oss kommer jag säga »sväng vänster till vägen som knappt syns, kör förbi det röda huset och ta sikte på det fina gula huset med den fina verandan. Där bor vi.
Stina Tobiasson, folkmusiker som lunkar på i sitt tempo, gnolar en bit och längtar efter mogna sockerärtor.
