Skyddet av kulturmiljön urholkas

7 månader sedan

Göta hovrätt i Jönköping är en av Sveriges äldsta ämbetsbyggnader och finns nu på SFV:s avyttringslista. Foto: 199PEMA, CC BY-SA 4.0. Mälsåker slott i Södermanland finns nu på SFV:s avyttringslista. Foto: Public domain.

I flödet stannar jag upp vid en rapport från Naturskyddsföreningens riksstämma. Rubriken är ”Stoppa nedmonteringen av miljölagarna”. Följer gör sex punkter som pekar ut hur skyddet för klimat och natur är på väg att urholkas. Det gäller allt från strandskyddet och miljöprövningar till den viktiga Århuskonventionen. Den som följt utvecklingen behöver inte vara förvånad. Utsläppen tickar på som en tidsinställd bomb.

2025 är det 50 år sedan det europeiska byggnadsvårdsåret 1975. Hela byggnadsvårdssverige är på fötter. Intresset för kulturmiljö, på alla nivåer och från alla tider, verkar aldrig ha varit högre. Det är lätt att tro, som i miljöfrågan, att skyddet därför är starkt, tillsynen rigorös och att det demokratiska inflytandet är säkrat. Men en rapport från kulturmiljön skulle ha likheter med Naturskyddsföreningens.

Värnet av kulturarvet

Redan 1666 kom Sveriges första kulturmiljölag. Dagens lagstiftning tog form under 1940-talet. Flera, för oss numer självklara begrepp, är av senare datum. Riksintressen utvecklades ur 1970-talets fysiska riksplanering, på förekommen anledning efter citysaneringarna. Den moderna Plan- och bygglagen började gälla 1987. Kulturmiljölagen och Förordningen om statliga byggnadsminnen inrättades 1988. FN:s Århuskonvention har 20 år på nacken i praktiken – tanken är att ge medborgarna ökad inblick i myndigheternas arbete och också, under vissa former, ge oss rätt att överpröva beslut som påverkar vår miljö.

Vi skapar och omskapar ständigt bevarandet av kulturarvet. Om byggnadsmassan är en del av samhällskroppen kan man kanske säga att kulturarvet är en del av vår gemensamma själ. Vem som äger, påverkar och förvaltar det har betydelse för oss alla.

I landets finns ca 3,4 miljoner fastigheter. Byggnadsminnena, kyrkliga kulturminnen och riksintressen för kulturmiljövården går att räkna i några tusen. Många av dem ger ägaren inkomster. Förändring är tillåten i dem alla, även om restriktioner förstås finns. De mest skyddade av våra miljöer utgör en skärva av en helhet. Hur kan detta framföras som en stoppkloss för utveckling, en omöjlig ekonomisk ekvation för ett modernt samhälle? Byggnadsminnen och riksintressen kan finnas i attraktiva områden, vilket ger ett högt exploateringstryck på det vi vill värna. Andra är svåra att få full lönsamhet i eller är i behov av anpassning.

Nedan beskrivs några områden som borde vara av intresse för den som funderar över premisserna för framtidens kulturvärn.

Kyrkans kolliderande intressen

För 25 år sedan skildes Svenska kyrkan från staten – en gigantisk överföring av resurser från offentligt till privat. Sveriges största, sammanhållna kulturarv, kallar samfundet det själva. Flera av våra få, kvarvarande medeltida miljöer finns här.

Trots att Svenska kyrkan har ett betydande eget kapital bidrar staten med kyrkoantikvarisk ersättning för att garantera bevarandet av miljöerna för allmänheten. Samfundet genomför val, men knappt 20% av allt färre medlemmar röstar. Här verkar det ha uppstått ett glapp mellan allmänhetens bild av kyrkans förvaltning av det kyrkliga kulturarvet, och det samfund som är i full färd med att transformera kyrkorum, sälja församlingshem och exploatera mark.

Länsstyrelserna ska mäkta med att hålla den resurs- och lobbystarka kyrkan stången. I Frankrike behöll staten domkyrkorna, förmodligen en förutsättning för den ambitiösa rekonstruktionen av Notre Dame i Paris. Ett uttalat mål för Svenska kyrkan är i stället att staten ska modifiera den kulturmiljölagstiftning som anses vara ett hinder för verksamheten.

Fastighetsverket med uppdrag att sänka kostnader

Statens fastighetsverk (SFV) har i sitt regleringsbrev uppdraget att, trots egna vinster och tillfälligt ökade medel för de så kallade bidragsfastigheterna, sänka kostnaderna för dem. Antalet fastigheter som 2024 kom upp på avyttringslistan är inte anmärkningsvärt, men urvalet är det. Olönsamma och potentiellt lönsamma fastigheter blandas.

Flera fastigheter med exceptionella värden utgör också en kärna i berättelsen om samhällets framväxt, som till exempel Göta hovrätt i Jönköping. Fastigheter på listan kan riskera att hamna i en mer passiv förvaltning i väntan på försäljning. Men förfall går fort.

Urvalet lutar sig delvis mot en statlig utredning från 2013. Där föreslås att upp till en tredjedel av de statliga kulturfastigheter som bedömts kan övervägas för avyttring. Men mycket vatten har runnit under broarna sedan 2013. Väpnade konflikter och klimathot har uppmärksammat oss på kulturarvets förgänglighet och dess avgörande betydelse för samhörighet och kontinuitet även över nationsgränser.

Statens mark ska bli bostäder

Staten vill också sälja av mark till bostäder. Det förvånar i en period då tillgång till jord- och skogsbruk lyfts som viktig källor för framtida försörjning.

Riksantikvarieämbetet (RAÄ) ska nu utvärdera strategin för statens förvaltning av kulturhistoriskt värdefulla fastigheter. Rapport kommer i december. Vad kan vi vänta oss av RAÄ och vår kulturminister vad gäller det statliga kulturarvet?

Regeringen har även tillsatt en produktivitetskommission som ”ska analysera vilka faktorer som påverkar produktivitetstillväxten och lämna förslag för att höja produktivitetstillväxten i näringslivet och öka produktiviteten i den offentliga sektorn”. Slutredovisning sker i oktober.

Flera förslag är säkert angelägna, men korsande riksintressen, plan- och bygglagen samt Århuskonventionens möjlighet för föreningar att överklaga beslut blir ofta stenar i skon för den som fokuserar starkt på ekonomisk tillväxt. Hur kommissionens förslag påverkar kulturmiljöområdet blir därför värt att studera.

Beställarens önskemål går först

Ytterligare ett spår är det svenska systemet där exploatören själv anlitar de konsulter som ska stå för avvägningar mellan enskilda och allmänna intressen. Samhället lutar sig tungt mot certifierade konsulters värderingar i miljökonsekvensbeskrivningar och inför bygglov.

De flesta av oss som verkar i branschen har upplevt bedömningar som kantrat till beställarens fördel. Förstås. Vem vill betala en konsult som kommer fram till att ens idé är olämplig? Systemet bidrar till dyra, rättsliga processer sent i projekten vilket självklart urholkar förtroendet för systemet hos samtliga parter. Men frågor kan hellre hanteras genom tidig, tydlig och opartisk myndighetsprövning och -rådgivning, än genom att begränsa det demokratiska verktyg Århuskonventionen gett oss.

Försvagade myndigheter och ointresserade ägare

Vi har hamnat i en situation när myndigheterna inom vårt område försvagas och de två stora ägarna av vårt mest värdefulla kulturarv, kyrkan och staten, verkar allt mindre benägna att förvalta det. Samtidigt som de avvägningar som ska garantera allmänna intressen utförs av exploatörer. En kraftig abdikation från ansvar utan tydlig mottagare.

Förvaltningskompetens tar tid att bygga, kräver bredd, resurser, innovationskraft och integritet. Staten är också en garant för att miljöerna hålls tillgängliga för forskning samt att det som inte har förutsättning att bli lönsamt ändå tas om hand. Ska det ansvaret läggas på kommuner och där konkurrera med skola, vård och omsorg eller hos Svenska kyrkan som i grunden är ett trossamfund, inte en fastighetsförvaltare?

I det privata går det inte att styra ägarbyten eller access. Vad som tas om hand, eller hur, blir i högre grad lämnat åt slumpen. Och inte minst: Hur ska fastigheterna tryggas för framtiden om man också försvagar de riktlinjer som skyddar dem eller som garanterar insyn och påverkansmöjlighet?

Pragmatism verkar styra dagens kulturarvspolitik. Retorik och förutfattade meningar växer som ett mycel åt både höger och vänster. Vinstkrav ersätter förvaltningsekonomi. Vi måste, likt Naturskyddsföreningen, inse att en ökad betydelse för medborgarna inte självklart hänger ihop med ökade ambitioner inom politikområdet.

För vad blir kvar när vi tappar rådighet, reviderar lagarna och begränsar det allmänna intressets tyngd? Fråga en politiker inför valet 2026.

Torun Hammar, senior rådgivare, byggd kulturmiljö
Kontakt: hammartorun@gmail.com

Artikeln publicerades BK 3.25, Kulturarv i krig och kris.