Ingen har väl kunnat undgå att lägga märke till den låga kvaliteten i dagens byggande. I en debattartikel om byggandets brister, publicerad i Dagens Nyheter 2012-11-06, visade fyra professorer de olika aktörernas inverkan på kvaliteten i byggprocessen. Den problematiken möter vi ofta i Svenska byggnadsvårdsföreningen och vi har ställt oss frågan vilket intresse staten har av hög byggnadskvalitet och hållbart byggande? Vidare undrar vi vilket intresse byggherren/beställaren egentligen har av hög kvalitet på byggnaden?
Idag hävdar många att ökad konsumtion säkrar välfärden. Samtidigt lär vi våra barn att vi måste bygga ett hållbart samhälle med minskad energianvändning. Här finns en konflikt. Ett hållbart samhälle måste ha hög produktkvalitet och låga underhållskostnader. I kombination med minskad energianvändning innebär det också att konsumtionen och BNP minskar. Välfärden, såsom den definieras idag, hamnar därmed i farozonen.
Vi anser att det finns två principiellt olika former av byggherrar. Dels finns en beställarkategori som låter uppföra byggnader för egen förvaltning – som de själva äger och förvaltar, och de har givetvis intresse av låga underhållskostnader. Sådana kan benämnas förvaltarbeställare. Deras inställning medför minskad konsumtion.
Dels finns beställare som bygger för att snabbast möjligt sälja fastigheten. De har endast intresse av att minska byggkostnaden och därigenom öka vinsten. Sådana beställare kan benämnas försäljarbeställare. I dagens byggande är försäljarbeställaren som regel ett företag, som i sin tur ofta är helägt av byggentreprenören. Framtida kostnader för förvaltning och underhåll svarar köparen av fastigheten för. Det har många bostadsrättsföreningar med nybyggda hus bittert fått erfara. De har tagit över byggnader, vilka är så dåligt byggda att husen efter bara några år måste byggas om eller saneras. Försäljarbeställarnas inställning medför med andra ord ökad konsumtion.
Enligt detta resonemang är det fullt logiskt att hävda att det hållbara samhällsbyggandet innebär minskad konsumtion, minskad BNP och därmed risk för sämre välfärd. Usel kvalitet på samhälls-byggandet däremot, ger ökad konsumtion med ökad BNP och säkrad välfärd. Logiken bekräftas av den beräkning som Boverket och Statens Tekniska Forskningsinstitut, SP, har tagit fram. Enligt dessa organ skulle en sanering av alla felaktiga så kallade enstegstätade putsfasader kosta i storleks-ordningen 30-50 miljarder svenska kronor, motsvarande en ökning av BNP med omkring 1,4 %.
Hur kan vi komma till rätta med denna orimliga situation? De makthavare, som menar allvar med sitt tal om ett hållbart samhälle med sänkta energikostnader och minskad miljöbelastning, vill vi uppmana att snarast se över lagstiftningen inom byggandet. Själva upphandlingen av byggnaderna måste utformas så att livslängdskostnaden tas med vid utvärderingen av anbuden. Vidare måste finansieringsformerna för byggande regleras, så att relevanta garantitider för byggnaderna kan uppnås. Dagens garantitider är två eller fem år! Vårt förslag är att garantitiden borde vara minst 25 år. Under den tiden skall entreprenören garantera ett kostnadstak för normalt underhåll.
Bengt Adolfi
Byggmästare
Är en oberoende, ideell förening som jobbar för skydda, vårda och bevara byggnader och bebyggelsemiljöer från alla tider. Det gör vi genom att skapa opinion, sprida och förmedla kunskap om byggnadsvård, beprövad byggnadsteknik och hållbart byggande.
