Varit utomlands i år? Hälften av oss kan svara ja på den frågan. Att vara resenär har sina besvär, språket är ett. Redan i Danmark och Norge går det lite trögare och i Finland kan det bli väldigt svårt. Ännu längre bort används andra alfabet än det vi tragglade in i skolan. Här blir tecknen till ett lika vackert som obegripligt töcken.

Men vad gör det, det finns ju så mycket att se och uppleva. Och byggnaderna pratar med en, de är inte så svåra att förstå. Särskilt de lite äldre har mycket att säga. Sedan behöver man inte förstå allting heller – upplevelsen får man ju ändå.

Det är nämligen så fint ordnat att arkitekturen, det mesta och bästa av den i alla fall, är gjord för att fungera för en social, upprättgående varelse med ögonen ca 1,5 meter över marken och bakom dessa en hjärna som tolkar och tänker symboliskt.

Inom arkitektur och stadsplanering talas det idag mycket om att bygga och planera för ”den upplevande människan” och för fotgängaren, till skillnad från tidigare då den konsumerande eller arbetande människan och bilisten stod i fokus. Helt nytt är inte
detta, genom årtusenden har vi, förutom att skaffa oss tak över huvudet, byggt för att skapa symboler, stämningar och upplevelser.

Allt detta kan vi åka och titta på! När vi gör det så fortsätter skapandet inne i våra huvuden. En del går rakt in, annat arbetar hjärnan hårt med att få ihop. Den vill så gärna ge oss en meningsfull bild av det vi ser. Vi skapar medan vi flanerar runt och när vi kommer hem så berättar vi gärna om det vi upplevt. På så sätt hålls platsers värden vid liv.

Många gamla hus har försvunnit, men tillräckligt många står kvar för att hålla en intresserad byggnadsvårdare på resande fot resten av livet. Och ska det stå kvar så måste det också tas om hand. Oj, kände ni också att det plötsligt blev väldigt tungt – ett stort ansvar lade sig som ett ok över axlarna. Vi byggnadsvårdare tar gärna på oss ansvar, ofta helt ideellt. Det är fantastiskt och inget vi kan vara utan, men vi måste också få fler att göra det. Det behövs en ny inställning hos politiker och inom bygg- och fastighetsbranschen.

Hur blir framtiden i det globala rummet? Suddas nationella, regionala och lokala byggnadstraditioner ut? Ja, och i många fall är de borta sedan länge. Den nya globala och likriktade arkitekturen är inte längre något ”främmande” som dimper ner – det är den som är. Det är traditionen och det gamla som är ”det främmande” och det får den bara större värde av. Hus som används är levande historia.

Det nya då, ska allting bli likadant – som flygplatser liksom? Det stör mig att det ny som byggs är så konservativt. Varför finns det inga riktigt nya hus? Nya hus som kan tillfredsställa den mångfald av behov och önskemål som finns och kanske också skapa nya sociala mönster? Varför är allt en säljbarhetens arkitektur? Det som byggs idag är i princip 1960-talsförorter – om än i nyfunkis eller annan historisk klädedräkt som för tillfället känns rätt. Vi behöver faktiskt lite rejäla visioner! Det är tid för kultur!

Se på byggnadsvården! Den har utvecklats och de senaste decennierna både lärt sig själv och lärt ut till andra att byggnadsvård är bra för tillväxten, bra för turismen, bra för fastighetsvärdet, bra för att det ger arbetstillfällen, det ger sundare hus, det är beprövad teknik och hållbara material och slutligen är vi öppna för förändringar.

Men vi ska för den sakens skull inte glömma husens kulturvärden – det som i alla fall för mig är själva anledningen till engagemanget – att det är människor som lagt sin kreativitet, konstnärlighet och skicklighet på att forma rum. Det är tydligt i de stora påkostade objekten men finns redan i den bruna rostranden under en gammal spik – upplevelsen och mystiken av tiden, rummet och livet.

Paul Hansson