Den första svenska trädgårdsstaden, Enskede villastad, kom till i början av seklet. På 20-talet började de så kallade egnahemsområdena att uppföras. Trädgårdarna till de egenbyggda prefabricerade husen var strängt planerade och standardiserade. Här berättar Mari Wahlström om dem.
Uppvärmning beskrivs ofta som ett före och ett efter kakelugnens införande. Och visst finns det många berättelser om hur man trängde sig samman undan kölden, kröp ihop intill spisen medan en sakta nordan drog genom rummet. Samtidigt finns det vittnesbörd från tiden före kakelugnen som talar om hur angenämt man levde i det kalla Norden, inte minst från gästande utlänningar. Hur går det ihop? Var det bara en fråga om att slösa med bränslet?
I ett gammalt hus är eldstäderna centrala, som värmekällor och som trivselskapare. Men inte så sällan är de utdömda av sotaren; elden och vädret har gått hårt åt murstock, rökkanaler och skorsten. När du sitter där med besiktningsprotokollet kommer frågan: Vad göra? Har jag råd? Per Zackrisson, som här ger en bakgrund till ledning för det nödvändiga åtgärdsprogrammet, säger så här: ”Viktigt för fastighetsägaren att veta är att det i allmänhet går att reparera med relativt liten insats om man är förtrogen med de traditionella metoderna och materialen.”
Hur kommer det sig att man kan hitta ett tyskt korsvirkesdass i Östergötland? Historien började när de tyska vandringsgesällerna Linda och Maxi knackade på hos Ulrika Krynitz och bad om mat och husrum. I utbyte erbjöd de sig att bygga ett hus i trä och lera.
Mot slutet av 50-talet började det traditionella egnahemmet ersättas av en ny typ av enfamiljshus, anpassade till nya tekniska lösningar och en mer rationell produktion. Folkvillan och tjänstemannavillan blev ett alternativ för allt större grupper. Det är hantverket, det äkta materialet och omsorgen om detaljerna som är det karaktäristiska hos 50- och 60-talens enfamiljshus, skriver Leif Jonsson. De villor som byggts under 70- och 80-talen står sig dåligt i jämförelse med denna äldre villageneration, anser han.
För 50 år sedan var Ralph Erskines moderna bostadsby i den blomstrande bruksorten Gyttorp under uppbyggnad. Då Nitro Nobel efter kulmen på 70-talet minskade antalet anställda och samhället började krympa, hotades bostadsområdet av förfall. Nu är de flesta husen restaurerade med hjälp av många goda krafter.
Eternit, det illa sedda byggnadsmaterialet, har nu funnits i nästan 100 år. Inte bara asbestskandalen för 30 år sedan är orsak till dess dåliga rykte, eternitplattorna har upplevts som gråa och fula av många. Men nu ökar intresset för eterniten. Allt fler ser den som ett levande och vackert material, värt att bevara på tak och fasader.
Arbetarklassens bostadssituation var en brännande social fråga vid sekelskiftet. Samhället tog initiativ till egnahemsrörelsens bildande och gick in med subventioner för ett ökat bostadsbyggande. Trots högt ställda ideal lyckades man inte lösa »de mindre bemedlades» bostadsnöd – de hamnade ofta i spekulationsbyggda kåkstäder av primitivt slag.
Havsbaden i Ängelholm är ett av landets första stadsplanerade sommarsamhällen. Där kunde man leva ett ”naturligt och äkta” liv i hus med drag av svenska bondstugor. Paul Hansson berättar här de havsnära villornas historia – och om kustremsans förvandling från värdelös jordremsa till hett eftertraktad tomtmark.
