fbpx

Interiör från Sabbatsbergs sjukhus år 1970. Rummets ångvärmekamin har ett utseende som efterliknar en kakelugn. FOTO: TILLHÖR STOCKHOLMS STADSMUSEUMFramväxten av VVS­-branschen i Sverige hade stor politisk betydelse och var mycket viktig för bättre hygien och hälsa. Göran Stålbom har fördjupat sig i VVS­-teknikens historia, med målet att sprida kunskap om äldre installationer och deras kulturhistoriska värde.

Vår moderna installationsteknik har funnits i ungefär hundra år. Eftersom installationer har kortare livslängd än byggnader, har de ofta rivits och ersatts av nya. Byggnader är föränderliga – underhåll, renovering och ombyggnader är delar av nor­mal förvaltning. Det finns därför inte mycket kvar av riktigt gamla installationer.

Vissa delar, såsom radiatorer och rörled­ningar i värmesystem, har bevarats. Men hur ska man kunna bedöma vad som är värt att spara? Är det utseendet, patinan, materialen, tekniken, funktionen, helhetsmiljön, tids­typiska utsmyckningar eller något annat? För att kunna göra den typen av bedömningar, krävs kunskap om äldre installationers funk­tioner och utförande.
Konflikter uppstår mellan hyresgästers olika inställning, krav och behov. Ventilations­-konsulter och OVK-­besiktningsmän har en annan syn än arkitekter och byggnadsantik­varier. Utgångspunkten bör ändå vara att det i många fall går att hitta bra lösningar som också innebär bevarande av både tekniska system och kulturhistoriskt värde. Två förut­sättningar måste man alltid ha i bakhuvudet när det gäller förhållandet mellan installatio­ner och kulturhistoriskt värde:

  • Nya installationer påverkar befintliga kulturvärden
  • Befintliga installationer har egna kultur­värden

Vad är VVS?

Hälsolära blev en akademisk disciplin under 1800­-talet, och omfattade såväl smittskydd, livsmedel, renhållning och personlig hygien som tekniska frågor kring bostadsutform­ning, avfallshantering, uppvärmning, ventila­tion, avlopp och vattenförsörjning. Hygien fick stor politisk betydelse under första halvan av 1900­-talet, och kom att bli mycket viktig för hälsoutvecklingen i Sverige.
VVS är förkortning för Värme, Ventilation, Sanitet och uppstod som en egen teknisk bransch under 1800­talet. Från början var rörledningsföretag för gas, vatten och av­lopp, och värmeledningsföretag för uppvärm­ning och ventilation två separata branscher. Idag räknas de som samma bransch, men entreprenörerna verkar normalt som ventila­tionsentreprenörer och rörentreprenörer.

VÄRME

Den traditionella eldstaden hade tre funktio­ner: värme för uppvärmning, värme för matlagning och ljuskälla. När fotogenlampan blev vanlig under 1870­-talet, kunde slutna och mer bränsleeffektiva järnspisar börja att användas.

Bilden ovan till vänster visar ett traditionellt uppvärmningssystem där en kamin värmer ett enda rum. Bilden till höger visar principen för kalorifersystemet, ett luftvärmesystem som utvecklades under det sena 1800-talet. Kall luft kommer in till vänster i bild, och leds till en varmkammare. Den varma luften stiger uppåt i varmluftkanalen till höger, och leds ut i rummet.

 

Shunt är en blandningsventil vars uppgift är att blanda vat-ten till rätt temperatur. En viss del av det vatten som cirkule-rar i byggnaden går tillbaka ned i pannan. Bilden visar vattnets väg genom värme-systemet. Den övre delen är värme pannan. Bokstaven S markerar ventil för reglering av flödet från värmepannan.

Äldre eldstäder värmer det rum som de står i. Centralvärme däremot innebär att utnyttja en enda eldstad för att värma flera rum. Luft­buren centralvärme fanns redan under anti­ken, men blev vanligt först under senare hälf­ten av 1800­-talet. Det fanns exempelvis behov av att värma institutioner som fängel­ser och mentalsjukhus, där man ville undvika lokal hantering av eld.
Värme kan distribueras på flera olika sätt – med vattenburna radiatorer, direktverkande elelement, golvvärme och luft. Ofta kan man med hjälp av byggåret räkna ut vilket system som är det ursprungliga.

Ofta kan man med hjälp av husets byggår räkna ut vilket värmesystem som är det ursprungliga.

FOTO : PERTTI SALONEN, ILLUSTRATION UR BOKEN “VARMT OCH VÄDRAT”.

Om boken

“Varmt och vädrat. VVS-teknik i äldre byggnader” är skriven av artikelförfattaren Göran Stålbom. Det är en grundlig och gedigen genomgång av den svenska VVS-teknikens historia. Göran Stålbom vill öka förståelsen för de äldre VVS-installationer som man än idag kan hitta i byggnader. Boken tar också upp personer som arbetade i och utvecklade branschen under årens lopp. Boken finns att köpa via Svensk byggtjänst.

Varmluft i Tegnérladan

Det så kallade kalorifersystemet utvecklades under 1800­-talets slut, och användes främst i kyrkor, skolor, sjukhus, kaserner och förvalt­ningsbyggnader. De var inte vanliga i bostäder. Det var ett luftburet system där uteluften togs in i en varmkammare i källaren. Från denna blåstes varmluft in i byggnaden. Tekniken fick inte något genomslag på bred front – kaminer och kakelugnar fortsatte att vara den vanli­gaste uppvärmningen ända fram till dess att centralvärmesystem med vatten slog igenom.

Vattenvärmen gör sitt intåg

Ångvärme användes av en rad sjukhus i Sve­rige under slutet av 1800­-talet, först på Sabbatsberg i Stockholm som fick sin anlägg­ning 1878. Här användes cylindriska »plåt­kaminer« klädda med kakel så att de liknade kakelugnar.
Ånga kunde användas för produktion av både el och värme, och kunde även driva fläktar. Ångan passade bra för fjärrvärme, då den kunde transporteras långt. Det fanns dock säkerhetsrisker med systemen, framför allt fanns risk för explosioner.

De första gjutjärnsradiatorerna utfördes för att stå på golvet, de två yttersta sektionerna hade fötter.

När vattenvärmesystem började att använ­das, kom de att ersätta ångsystemen från om­ kring 1920, och är fortfarande aktuella. För att vattenvärme ska fungera bra krävs shunt­ning samt eldrivna pumpar för cirkulation. Eftersom systemen måste hållas frostfria, uppstod i och med vattenvärmen ett behov av kontinuerlig uppvärmning.
Före cirkulationspumpen, fanns självcirku­lation. Principen är att värmt vatten stiger och trycker vattnet genom systemet. För att minska friktionen användes rör med stor dia­meter, och stora radiatorer. Dessa finns ofta kvar i nya system i många äldre villor. De passar bra vid installation av lågvärmesystem som till exempel bergvärme. Fördelen med självcirkulation är att ingen ström behövs. Liknande system installeras idag och kopplas till vedkaminer, ­pannor eller andra eldstäder.

Shuntar och pumpar viktiga komponenter

Shunt är en blandningsventil som reglerar flödet av vatten genom radiatorer och värme­panna. Dess funktion är att blanda vatten från två eller flera källor till rätt temperatur. Shunten låter en viss del av vattnet som cir­kulerar gå tillbaka ner i pannan, och på så sätt regleras temperaturen i radiatorsystemet. Shuntkopplingar på pannor började använ­das på 1920­-talet och blev snabbt vanliga.
Genom att använda pumpar blev rördrag­ningen mer fri och dimensionerna på rör kunde minskas.
En viktig förutsättning för att vattenvär­mesystemet kunde etableras var också att till­ gången till elektrisk ström blev bättre och strömavbrotten färre.

Den flexibla gjutjärnsradiatorn

Gjutjärnsradiatorer var de första radiatorer­na som masstillverkades. Till en början im­porterades de från USA, från omkring 1900 tillverkades de också i Sverige. Gjutjärnsra­diatorer består av ett antal lika sektioner som fogas samman i en rad till önskad bredd. De tidigaste radiatorerna var tänkta att stå på golvet, varför de yttersta sektionerna var för­sedda med fötter. Så småningom blev vägg­hängda radiatorer vanligare. Ursprungligen placerades radiatorerna där tidigare värme­källor hade stått, vid skorstenen mitt i huset. En viktig förbättring av komforten skedde när man drog ut vattenvärmen till ytterväg­garna med radiatorer under fönstren istället. Det minskade kallras och förbättrade luft­rörelser.

Genom den så kallade överströmningsmetoden, bilden till vänster, blev det smidigare att ventilera lägenheternas badrum. Uteluften kom in i vardagsrum eller sovrum, leddes in till badrummet och vidare i en gemensam kanal upp och ut vid taket. Den tidigare använda så kallade Stockholms-ventilationen (bilden till höger) innebar omfattande rördragningar genom lägenheterna.

Gjutjärnsradiatorer var dyra men mot­ ståndskraftiga mot korrosion. När plåtradia­torerna lanserades, kom gjutjärnsradiatorer främst att användas för ångvärmesystem och i fuktiga rum.

Nya stilideal kräver nya radiatorer

Radiatorer av plåt och smide började tillver­kas omkring 1918, och utfördes i olika höjd och med olika antal vattenkanaler.
Under 1930­-talet när funktionalismen etablerades som byggnadsstil, blev fönstren bredare. Nya radiatortyper togs fram för att passa, så kallade sektionsradiatorer och panelradiatorer.

VENTILATION

Ventilation genom självdrag bygger på att varm luft är lättare än kall, och därför stiger uppåt. Ju större temperaturskillnad det är mellan luften utanför och inne i en byggnad, desto mer effektivt blir självdraget.
Förr i tiden var uppvärmning och ventila­tion oftast ett gemensamt system. Genom eldning i spisar, kakelugnar och kaminer skapades undertryck. Luften som gick ut som rökgaser, ersattes av luft som läckte in genom otätheter i väggar, dörrar och fönster. Allt detta gav grundventilation vintertid. Om sommaren när man inte eldade, sköttes venti­lationen genom fönstervädring. Om vintrar­na monterades fasta innerbågar på fönstren, som tätades med klistrade pappersremsor.

I vissa byggnader gjordes en ruta öppnings­bar, så kallad lättruta. När de tätare kopp­lade bågarna kom vid slutet av 1800­-talet, utformades de övre bågarna för vädring. Rumshöjderna var höga, och överlufterna fungerade därför bra som dragfria luftintag.
På 1880­-talet lanserades ett nytt system för ventilation, där man utnyttjade drivkraften hos eldstaden. Särskilda ventilationskakel­ugnar och ventilationskaminer tillverkades. Kall uteluft leddes fram till botten på kaminen.
Luften värmdes och släpptes ut i kaminens topp. Rummets frånluftsventil anslöts till en kanal som låg intill rökkanalen. Frånluftska­nalen blev därmed uppvärmd för att få effek­tivt drag. Systemen användes bara en kort tid.

Viktigt med ventilation av wc

Vattenklosetter placerades i trapphus eller källare, senare inne i lägenheterna. För att få ventilation utvecklades för badrum en speciell lösning som kom att kallas Stockholms­ventilation. Uteluft hämtades från marknivå och leddes in till källaren, och vidare genom separata kanaler upp till varje badrum. Från­ luften steg sedan ut genom galler vid bad­rumstaket och via tegelkanaler upp genom skorstenen. Det behövdes separata kanaler från varje boningsrum, varför det i byggnader med många våningar blev orimligt mycket murade kanaler genom husens uthyrnings­bara delar.

Förr i tiden var uppvärmning och ventilation oftast ett gemensamt system.

Överströmningsmetoden

År 1931 lanserade Sven Romedahl den så kallade överströmningsmetoden. Tanken var att luften skulle strömma »rätt väg«, det vill säga att uteluften skulle komma in i sov-­ och vardagsrum och strömma till bad, wc och kök. Luften togs vanligen in via spaltventiler under fönstren. Systemet innebar en mer effektiv användning av luften, minskade kostnader för fastighetsägaren för kanaler och dessutom mer uthyrningsbar yta.

Olika material till olika kanaler

Ventilationskanaler av murat tegel användes till vertikala och något lutande kanaler fram till 1960-­talet. Till horisontella dragningar var det fram till 1950­-talet vanligt att använ­da materialen rabitz eller monier. Båda består av fribärande nätarmerad puts, rabitz är av gipskalkburk med lim och nöthår, monier är en motsvarighet utförd av cementbruk. Nackdelen var att de inte uppfattades ge till­räcklig täthet för fläktventilation.
Ett byggnadsmaterial som däremot gav bra täthet var armerad betong. Så kallade zäta­ block var murade kanaler av betong som började användas under 1950­- och 60­-talen. De möjliggjorde ventilationskanaler i 1­-stens tegelväggar (tidigare krävdes 1 1/2 stens).
Kanaler av galvaniserad plåt eller svartplåt började användas i slutet av 1930­-talet. Pro­duktion av ventilationskanaler i eternit star­tade 1932. Tillverkningen upphörde 1977 efter att materialets hälsofaror hade börjat uppmärksammas.
År 1964 introducerades runda spiral­falsade kanaler, spiro. De kom att få stor betydelse för den snabba utvecklingen av moderna ventilationssystem då de var billiga, täta och lätta att montera.

Människors ändrade levnadsvanor ställer nya krav på tätskikt och tekniska konstruktioner.

RÄTT RÖR FÖR VARJE FUNKTION

Rördragningar i VVS-museums utställningslokal. Foto Bellman & jag / Åsa Lindberg

Det finns en mängd kriterier att ta hänsyn till vid valet av rörledningar – vad som ska transporteras i röret, vilket tryck och vilken temperatur detta har, ledningens dimension och vilka bestämmelser som finns. De rörledningar som finns i byggnader fram till 1960-talet är i regel förutsägbara, men efter denna tid har en mängd nya material tillkommit.
Att bedöma återstående livslängd på rörledningar kräver stor erfarenhet. För det mesta ska man inte räkna med längre teknisk livslängd än ca 60 år. Det är sällan tekniskt motiverat att behålla föråldrade rörledningar, men det kan finnas kulturhistoriska skäl.
Idag är det huvudsakligen metall och plast som används. Plaströr av olika slag har funnits sedan 1960-talet men blev inte vanliga förrän runt 1990. Vanliga plaster är PE (polyeten), PVC (polyvinylklorid), PEX (förnätad polyeten) och PP (polypropen).
De PVC-rör som installerades mellan 1963 och 1973 hade dålig kvalitet, och kan kännas igen på den gråvita färgen. PP-rör har efter en miljödebatt på 1990-talet i hög grad kommit att ersätta PVC-rör.

Tappkallvatten: Fram till omkring 1900 var blyrör vanliga. Under åren 1900-1950 var varmförzinkade stålrör (galvrör) det vanligaste. På 1930-talet började också kopparrör att användas och kom att bli helt dominerade under 1960-talet. Grova rör utfördes efter 1970-talet ibland i rostfritt stål. För ledningar i mark förekom galvaniserade stålrör och tjockväggiga kopparrör. Från 1960-talet har olika plastmaterial använts.

Varmvatten: Tappvarmvattenledningar utfördes fram till 1940-talet av relativt tjockväggiga kopparrör. Från 1990-talet även plastmaterial.

Spillvatten: Inomhus har man traditionellt använt rör av gjutjärn. Rör av mindre dimensioner tillverkades av bly och anslutningar till sanitetsporslin gjordes med galvaniserade smidesjärnrör. För ledningar i mark på tomt användes vanligen betong- eller lerrör. I slutet av 1950-talet lanserades avloppsrör av plast. Vanligt i Sverige är gjutjärnsrör i vertikala stammar och plaströr i horisontella anslutningsledningar. Sedan början av 1990-talet har också rör av rostfritt stål alltmer använts för avloppsledningar.

Dagvatten: Dagvattenledningar har traditionellt utförts av gjutjärn eller koppar. På 1960-talet började plaströr att användas. För rörledningar i mark har man använt lerrör eller gjutjärnsrör, sedan 1970-talet plaströr.

Värme: Värmeledningar av stål var helt dominerade fram till 1970-talet. Man har använt så kallade »bruna« (rödbruna) värmeledningsrör. Senare har de sålts som grönmålade och från 1990-talet som blåmålade rör. Rören har hög hållfasthet och ger en mycket stadig installation. Efter 1970-talet förekommer flera olika rörmaterial.

MÖTESPLATS FÖR VVS-INTRESSERADE

I Sveriges VVS-museums utställning kan man ta del av olika tiders be-kvämligheter, såsom ett badkar i gjuten marmor. Foto: Anna Lokrantz

Sedan ett par år tillbaka finns Sveriges VVS-museum inrymt i en lokal i Bromma. I utställningsdelen visas VVS-branschens utveckling i Sverige. Föreningen bakom museet arbetar ideellt och har som mål att skapa en mötesplats för VVS-branschen genom att ordna utställningar, seminarier och event. Medlemmar är både privatpersoner och företag. Läs mer här: www.sverigesvvsmuseum.se

SANITET

Sanitet handlar om tapp­ och spillvatten, allt­så vatten som kommer ur vattenkranarna respektive använt vatten från diskhoar, toa­letter och duschar. Idag används tre rör – kallvatten, varmvatten och varmvattencirku­lation (VVC), sistnämnda för att hålla rätt temperatur på varmvattnet.
Det första vattenverket i Stockholm invig­des år 1861, och hade ett 30 km långt led­ningsnät. Vattnet hämtades från Årstaviken, transporterades till en filteranläggning, pum­pades till en högreservoar i Årstalunden och fördelades därifrån ut i rör till stadens olika delar. De första avloppsledningarna lades ned 1864, och var tillverkade i granit. Senare övergick man till glaserad lera.
De första vattenklosetterna började att in­stalleras i Stockholm från 1880­-talet. Septik­tankar samlade upp slammet i varje hus. När antalet vattenklosetter ökade under 1900­-talet, blev det nödvändigt att gräva ned av­loppsledningar i gatorna och bygga centrala reningsverk.
Privata badrum började dyka upp i förmögna hem i Sverige en bit in på 1900­-talet. Typrit­ningar för egnahemsbyggnader från början av 1920-­talet visar att det då fanns klosettrum i de mindre husen, och de större hade badrum. När HSB startade 1923 beslutades att alla deras bostäder skulle förses med badrum. De fick dock kämpa hårt för att få igenom detta som av många ansågs som en onödig lyx.
Från 1930­-talet blev det standard med wc och badrum även i enklare småhus, men först på 1940­-talet hade alla nya bostäder badrum. Vanligt var att badrummet placerades mot en yttervägg och med ett fönster. Badkaren var för det mesta inmurade med fronter i kakel.
I de tidiga badrummen hade man inte golv­brunnar, utan badkaren var direktanslutna.
I början av 1950-talet lanserades plastmat­tan, vilken blev vanlig under 1960-­talet. Under miljonprogrammet tillkom mängder av pro­dukter och nya tekniska lösningar, en del av dem har senare orsakat problem. Männis­kors ändrade levnadsvanor ställer också nya krav på tätskikt och tekniska konstruktioner.

Håll uppsikt på de halvgamla installationerna

Det är ofta lättare att hävda bevarandevär­den i byggnader från tiden före 1950­-talet, präglade av traditionella material som tegel och trä. De åldras vackert och går att un­derhålla. Det är svårare med nya tiders så kallade »underhållsfria« material. För byggnader som ännu bara är 20 eller 30 år kan man förvänta sig en kulturhistorisk värdestegring inom några decennier. Det är därför angeläget att vara särskilt uppmärk­sam på denna typ av installationer, och hantera dem varsamt.

Göran Stålbom, VVS-konsult. goran.stalbom@vvs-byran.se
Anna Lokrantz, bebyggelseantikvarie, anna.lokrantz@byggnadsvard.com

Meny