Många byggnadsvårdare lägger ner stor möda på att få fram rätt originaldetaljer till sitt hus. Men om man eftersträvar en tidstypisk karaktär får man inte glömma tomten och detaljerna där. Man måste lyfta blicken och även titta på trädgården, dess material, former och detaljer. Även en alldeles vanlig villaträdgård har en spännande kulturhistoria i ryggen.

Borgarnas sommarvillor, ca 1850–1910
Under 1800-talets framväxt av en nyrik borgarklass tog byggnationen av privata villor med trädgård fart. Inledningsvis var det sommarvillor som uppfördes. De placerades naturskönt och i anslutning till vatten, vid hav, sjö eller utmed älvarnas stränder.

Borgarnas sommarvillor uppvisade ett pråligt dekorerat trädgårdsmode där de färgglada sommarblommorna stod i centrum. Tyskland var ett av föregångsländerna och stilen kom att kallas den tyska. Framför husen anlades öppna gräsplaner, dekorerade med praktfulla blomsterrabatter. De kallades tapetgrupper efter tyskans Teppich, matta, och rabatterna låg verkligen utlagda som mönstrade mattor på gräsplanerna. Rabatterna och gräsplanerna dekorerades ofta ytterligare med statyer, springbrunnar och exotiska växter i krukor.

Gräsplanerna byggdes upp och gjordes plana med hjälp av terrasseringar på vackra stenmurar. Tomterna var ofta kuperade och enorm möda och stora pengar lades på att omvandla steniga moränbackar till bördiga trädgårdsanläggningar.

Gräsplanerna kantades av vindlande grusgångar och dessa fanns det gott om. Daniel Müller, en av tidens trädgårdsskribenter, gav rådet ”att anlägga för få gångar är kanske mindre att rekommendera än att anlägga för många”. Trädgården skulle beskådas från promenader på gångarna. Deras dragningar var därför baserade på upplevelser och vyer längs vägen. Förutom de praktfulla rabatterna framför villan så skapades upplevelser i form av vackra vyer, lusthus och iordningställda sittplatser, till exempel i form av en stenbänk vid en vacker bergsformation.

Buskar och träd användes för att förstärka vyer och ge upplevelser under promenaden. De planterades i grupper för att ge en omväxling mellan öppet och slutet. Lövträden användes närmare huset och i bakgrunden ansågs barrträden ge stadga och karaktär

Villastad för välbeställda, ca 1890–1935
Genom sommarvillorna och 1800-talets vurm för kur- och badorter fattade borgarna tycke för livet i en villa utanför staden och snart började det växa fram villastäder för åretruntbruk. Att bo i villastad sågs som ett modernt och rogivande alternativ som tog avstånd från det tillkrånglade borgarlivet i staden.

I de tidiga villastäderna fanns två tydliga trädgårdsinriktningar: den Arkitektoniska samt den Naturlika trädgården. England med sin Arts and Craftsrörelse var föregångslandet som man sneglade mot. Trädgården skulle vara en förlängning av livet i villan och det var viktigt att länka samman de båda. Detta gjordes med hjälp av terrasser, altaner och balkonger.

I den arkitektoniska trädgården byggdes tydliga trädgårdsrum upp med hjälp av murar, klippta häckar och byggda detaljer som spaljéer och pergolor. Ibland namngavs trädgårdsrummen. Det kunde finnas rosengård och pionland och man använde gärna engelska begrepp – gräsmattan kunde till exempel benämnas bowlinggreen.

Perennerna tog över som växtslaget på modetefter de ettåriga sommarblommorna och man anladepraktfulla rabatter. På engelskt vis vävde mansamman perenner i täta mattor och med genomtänktafärgscheman. De stora perennrabatterna var avlånga och de skulle helst ligga med stöd i ryggen, det vill säga framför en husfasad, mur eller klippt häck.

Den naturlika trädgården, som utgjorde det andra trädgårdsidealet vid tiden, beskrevs i nationalromantiska ordalag. Huset skulle försiktigt kilas in under resliga furor, susande granar eller leende björkar. Några grusade gångar följde den naturliga terrängen och kraftigtväxande klättrare som vildvin leddes upp mot fasader så att hus och trädgård smälte samman.

Det var mycket vanligt att man använde sig av en kombination av de båda rådande idealen – närmast huset byggdes stensatta terrasser och trappor som gav tydliga arkitektoniska rum och riktningar medan man lät en mer naturlik trädgård ta vid något längre från villan.

Hägnaden mot gatan var genomtänkt och speglade husets och tomtens karaktär. Ett nationalromantiskt hus i dov färgskala gavs en robust hägnad med stolpar av granit och en matchande färgskala på staketets stadiga ribbor. Ett lättare hus av trä eller puts gavs ett sirligare staket av trä eller smide.

Egnahemsträdgården, ca 1900–1935
Vid sekelskiftet 1900 var levnadsstandarden för Sveriges arbetare i staden erbarmlig. Man bodde trångt och eländigt i dåliga hus där sjukdomar härjade. En samhällsdebatt tog fart där man pläderade för att arbetarklassen måste ges bättre levnadsvillkor och systemet med egnahemslån arbetades fram. Det innebar att en stor del av beloppet till hus och tomt kunde lånas och kontantinsatsen ersättas av eget arbete vid anläggandet.

Typritningar togs fram där det beskrevs hur hus skulle byggas och tomter anläggas. Gemensamt och specifikt för egnahemstomten var det stora inslaget av odling. Alla plana ytor på tomten skulle användas till odling av köksväxter, träden skulle vara fruktträd och buskarna bärbuskar. Med hjälp av stenmurar skapades odlingsbar plan mark även på kuperade tomter. Genom klippta spaljéfruktträd kunde man få in ytterligare nyttoodling mot väggar och murar.

Mellan odlingslanden fanns grusade eller sandade gångar, dragna i ett rätvinkligt och tydligt system. Vid huset vidgades de till en grusad plan för allehanda vardagliga sysslor. Utmed tomtgränsen fanns ofta ett uthus och vid en av gångarna ibland en berså för vila i behaglig lövskugga.

Mot gatan skulle det dock finnas en mindre yta för prydnad. En blomsterlist rekommenderades mot husväggen eller utmed uppfartsvägen, väl synlig från gatan. Utmed gatan kunde det även finnas ett eller ett par prydnadsträd. Var det gott om plats kunde det vara björkar, lindar eller lönnar. Var det trängre satte man uppstammade hagtorn eller stamsyrener. Ibland planterades ett och samma trädslag utmed en hel gata, vilket gav ett vackert och enhetligt gaturum. Vid husets gavel kunde det finnas en eller ett par prydnadsbuskar som t ex doftschersmin och spirea.

Byggnadsförordningar togs fram över de nya stadsdelarna. Där beskrevs att tomterna skulle vara hägnade mot gatan. Det vanligaste var ett ribbstaket av trä, kombinerat med en häck av hagtorn eller liguster. Man lade stor omsorg vid grinden, som blev tomtens smycke mot gatan. Solgrindar och grindar med olika kryssmotiv var populära och även om staketet var rött eller brunt målades grinden ofta i en vit oljefärg.

Funkis i trädgården, ca 1930–1965
På Stockholmsutställningen 1930 presenterades funkisen för svenska folket. Nu kom nya ideal att gälla beträffande hus och hem. Trädgården skulle gestaltas utifrån funktion och den viktigaste funktionen var rekreation och vila efter dagens förvärvsarbete. Trädgården presenterades för första gången som en hobby, ett fritidsintresse. Här skulle man spela badminton med barnen och ligga och lapa sol och luft i en bekväm vilstol.

Funkisträdgårdens allra viktigaste inslag var den obrutna gräsmattan. En sådan ansågs ge en modern och vacker trädgård. Obruten innebar att man skulle undvika eller genast lägga igen alla grusade gångar som funnits i trädgårdar av äldre modell. Gångar skulle endast finnas där de dagligen krävdes. Grusgångar ansågs som alltför skötselkrävande och de ersattes av plattsatta gångar. Kalksten och skiffer var de stora favoritmaterialen. Många gjöt även egna plattor av betong.

Funkisen eftersträvade sol, ljus och luft och solterrassen eller altanen blev ett obligatoriskt inslag utmed en av villans väggar. Här kunde man, när vädret så tillät, inta måltider i det fria.

Tomten mot gatan skulle vara prydlig och luftig. Bilen gjorde sitt intåg i villaträdgården och dess mått och krav styrde utformningen av infart och uppfart. Staket och grindar gjordes av svartmålat smide eller av diskreta trådnät. Häckar användes ibland, men de var då av lägre sorter eller klipptes på en nivå så att de inte skymde villan från gatan.

Blomstren samlades i mindre rabatter i anslutning till entré och altan. Man använde färre sorter och fler av varje sort än tidigare. Naturlika perenner kilades ofta in på gallrade naturtomter. Det kunde vara ormbunkar, bergenia eller olika fetbladsväxter.

Odlingen av nyttoväxter krympte till ett mindre område i ett hörn av trädgården. I litteraturen från tiden påpekades att man inte fick glömma att säsongens grönsaker var billiga i inköp. Krigsåren var dock ett undantag. Bilder från tidigt 40-tal visar ibland trädgårdar som i sin helhet var uppodlade med potatis.

Den praktiska trädgården, ca 1965–1980
Det så kallade miljonprogrammet antogs år 1965 av Sveriges riksdag – en miljon bostäder skulle byggas på 10 år. Främst kom det att bli lägenheter, men över en tredjedel, det vill säga över 300 000 villor och radhus byggdes under de tio åren. Många kom till i så kallade grupphusområden, där en byggare uppförde 10–30 likadana villor, ibland kunde det vara flera hundra. I äldre villaområden skedde också många avstyckningar av stora tomter, där nya villor kilades in bland den äldre bebyggelsen.

Under 1960- och 70-talen så hårddrogs de tendenser som funnits under den tidiga funkisen – villaträdgården skulle vara lättskött och praktisk och den skulle utformas så att den krävde ett minimum av skötsel. Gräsmattan levde kvar som trädgårdens största och viktigaste inslag.

Ett av de nya inslagen i trädgården kom att bli de stora och tätt planterade buskagen. Man föredrog tåliga och lättskötta arter och det var inte ovanligt med stora massplanteringar av till exempel vresros eller oxbär. Man gjorde även samplanteringar av flera buskarter och de vintergröna barrväxterna kom att bli stora favoriter.

Den prefabricerade betongplattan gjorde entré och den lades på gångar och uteplatser. Det var vanligt att frilägga stenmaterialet i betongplattans yta som t ex på plattor med dansk sjösten. Mot gatan asfalterades uppfarten för bilen. Grindar sågs som opraktiskt, men ibland satte man ändå upp grindstolpar. Staketen mot gatan gjordes lägre än tidigare och de var oftast av trä med rejäla dimensioner. Bland häckarna valde man främst sorter som höll sig låga utan klippning som t.ex. ölandstok eller berberis.

Individualistisk trädgård, ca 1980–
De senaste 25 åren kan man se en stark reaktion mot den likriktning som gällde under den praktiska trädgårdens era. Trädgårdar idag uppvisar en mängd olika uttryck och trädgården har blivit en högst individuell fråga. Den arkitektoniska trädgården med tydliga rumsbildningar tilltalar åter många och intresset för odling och egen skörd har likaså fått en renässans. En naturlik trädgård är å andra sidan idealet för vissa, medan en lättskött tomt med stora ytor av betongsten tilltalar andra.

Då man i en intervjuundersökning på 90-talet frågade svenska folket hur deras drömträdgård ser ut svarade man att den innehåller vatten och att det är en gammaldags trädgård. En gammaldags trädgård är ett mycket vitt begrepp. Om man vill skapa den drömmen bör man fundera ett varv eller två på vilken tid man menar och hur det egentligen såg ut då.

LÄS MER

En utförlig sammanställning av villaträdgårdens historia finns i Åsa Wilkes bok Villaträdgårdens historia – ett 150 årigt perspektiv, Prisma 2006. Med hjälp av gamla och nya foton, planritningar, växtlistor och analyser ges information för den som vill skapa en tidstypisk trädgård eller som bara vill veta mer.

Åsa Wilke

är landskapsarkitekt LAR/MSA med specialkompetens inom park- och trädgårdshistoria. Hon arbetar som projekterande landskapsarkitekt och som författare och föredragshållare inom markkonsultföretaget Novamark AB.

2/2008