Den svenska villaarkitekturen utvecklades vid sekelskiftet under en intim påverkan från utlandet, med England som en av de främsta impulsgivarna. Elisabet Stavenow-Hidemark är fil dr och förste intendent vid Nordiska museet. Skildringen av det engelska inflytandet är hämtad ur hennes avhandling «Willabebyggelse i Sverige 1900-1925».

Genom industrialismen och således först i England skapades en ny besutten borgarklass bestående av industriledare och affärsmän med ekonomiska möjligheter att förverkliga ett nytt bostadsideal. I de stora städernas närhet uppförde de villor som åretruntbostäder. Villorna lades på stora trädgårdstomter men saknade lantbruk, och jämfört med den gamla överklassens lantegendomar var markinnehavet litet. I dessa villor, på engelska kallade country houses, på tyska Landhäuser, utbildades en ny arkitektur, intimt förbunden med landskapet, ofta pittoresk och med inslag av historicism. Ett utbrett naturintresse, odlat av romantiken, en föreställning om lantlivets hälsobringande kraft och tro på värdet av familjens sammanhållning är några av de ideologiska förutsättningarna för villan som bostadsideal.

Denna bostadsform blev mönster för medelklassvillan, som av praktisk och ekonomiska skäl vanligen förlades till villastäder, anslutna till de stora städernas kommunikationsnät. Också för arbetare anlades villaområden utanför städerna. Denna utflyttningsprocess började på 1850-talet i Europas industristäder och i USA. I Sverige började den i liten skala vid 1870-talets slut och fick någon omfattning först omkring 1890. Processen fortsätter än idag.

Social differentiering

Det finns en klar tendens till social differentiering i de nya villastäderna såväl i utlandet som i Sverige. Redan på planeringsstadiet avsågs de för olika samhällsgrupper, och tomternas storlek avpassades härefter. I en stad som Uppsala uppkom förslag till grundande av villastäder för att avhjälpa en avsevärd bostadsbrist. Där planerades samtidigt under segdragna förhandlingar 1905-10 två områden, Kåbo gärde för burgna och Svartbäckens egnahem för mindre bemedlade. Om ett villasamhälle planerades för olika sociala grupper, gjordes tomtstyckningarna så`, att en viss sammanhängande del i utkanten eller vissa gator avsattes för en förhållandevis lägre inkomstklass, vilket betydde mindre tomter och mindre hus. Så skedde i det högborgerliga Djursholm med dess lågborgerligt präglade bihang Ekeby, men även i det av samtiden som mönstergillt betraktade Hampstead Garden Suburb norr om London.

Villasamhällen för förmögna lades ofta i natursköna områden (Djursholm, Lidingö) och det framhölls som en fördel om vägen dit inte gick genom `Tula och ofta även illaluktande omgivningar”. Tomterna gjordes här tämligen stora. Med det större kapitalunderlag som tomtbolagen för sådana villastäder förfogade över, kunde nya kommunikationsleder planeras. Ofta har viss tomtmark avsatts för arbetare som direkt skulle betjäna villastaden.

Villaområden för arbetare med deras mindre tomter lades alltid med hänsyn till redan befintliga kommunikationer och ofta med hänsyn till möjliga arbetstillfällen. Sålunda låg samhällena norr om Stockholm (Duvbo, Solhem) nära industriområdena i Sundbyberg och Solna. Kungsholms villastad byggdes vid Ulvsunda industriområde och Enskede villastad planerades samtidigt med Stockholms stads stora slakthus, som man förväntade ge arbetstillfällen.

Kommunikationerna

För alla villaområden kring storstäderna var de allmänna kommunikationerna ett livsvillkor. Som regel har man räknat med att familjeförsörjarens förvärvsarbete varit förlagt till angränsande storstad. Även om villasamhällen för arbetare lagts i närheten av industriområden har man aldrig kunnat räkna med att alla skulle kunna ha arbete där. Ett undantag utgör givetvis sådana bostadsområden som direkt byggts av industrierna (Krupp-Siedlungen i Essen, Port Sunlight vid Liverpool).

Stockholms förortsbildning står helt i samband med spårbunden trafik. Vid järnvägen, med dess större hastighet, kunde förortssamhällena ligga längre bort från centrum. De låg glest, koncentrerade till stationerna, och skilda från varandra av obebyggd mark. Spårvägen med dess enklare konstruktion, lägre hastighet och täta hållplatser blev fortskaffningsmedlet för en mer näraliggande bebyggelse, som växte samman till smala strängar utmed banan.

Samhällen för arbetare lades vid redan befintliga banor, Sundbyberg vid den nyöppnade Västeråsbanan liksom de två arbetarekolonierna Duvbo, grundat 1899, och Solhem, grundat 1905. Vid Uppsalabanan växte Hagalund med sin oreglerade bebyggelse upp.

Annorlunda förhåller det sig med de tre mer burgna samhällena Djursholm, Saltsjöbaden och Lidingö villastad. Samma konsortier som ägde marken och ombesörjde dess exploatering anlade också de elektriska banorna som en förutsättning för samhällenas tillväxt. Utmed banorna uppstod sedan nya villasamhällen, t ex Stocksund vid djursholmsbanan och Storängen vid saltsjöbanan. Till de av Stockholms stad anlagda villaområdena i Enskede och Bromma drogs elektriska spårvägslinjer. Särskilt i Bromma kom bebyggelsen till att börja med att följa banans sträckning. Planeringen skedde samhälle för samhälle som utväxter vid en spårvagnsanhalt. Dessa samhällen tenderade sedan mycket snart att växa ihop.

Beroendet av allmänna kommunikationer visar sig i att förortsvillorna nästan aldrig hade utrymme för privata transportmedel förrän på 1920-talet, då bilen började komma i bruk.

Den medeltida traditionen

Att England var ett föregångsland ifråga om privatbostadens utformning är ofta omvittnat. En till form och funktion antiklassisk arkitekturtradition blev allt starkare under hela 1800-talet. I Sverige,togs den upp på ett tafatt sätt vid seklets mitt. Privathus med oregelbunden plan och en i flera kroppar uppdelad byggnadsvolym brukade i svensk fackpress gå under beteckningen ”engelsk stil”. Det engelska systemet med rum grupperade kring en ljus hall och utan direkt inbördes förbindelse omvandlades på svensk botten till en oregelbunden förläggning av rum kring en mörk tambur och med några av rummen förbundna genom dubbeldörrar så att en ansats till filsystern bildades. Planens oregelbundenhet visade sig i fasadernas upplösta former.

Den fria engelska planlösningen före 1800-talets mitt kan man bäst studera i två stora mönsterböcker, nämligen John Claudius Loudon, An eneglopedia of cottagefarm and villa architecture and furniture, London 1833 och Robert Kerr, The gentlemans house, utgiven i London 1864. I båda dessa finner man en lång rad av planer, som har sina rötter i inhemsk engelsk tradition alltifrån medeltiden, där rum till synes lagts till rum, där en hall, ofta långsträckt, är det centrum från vilket anläggningen växer ut; en hel avdelning för köksutrymmen har som regel byggts ut mot baksidan. Samtidigt fortsatte enkla lantbyggmästare att bygga med sten från trakten och i närmast medeltida former i byarna, t ex i Cotswold. Medvetna arkitekter började vid seklets mitt forma sina hus efter lokal byggnadstradition.

En förändrad historiesyn

Fram till 1930-talet godtog man en historieskrivning, som påstod att en helt ny rörelse uppstod på 1860-talet i och med att Philip Webb, Norman Shaw, Eden Nesfield, Ernest Newton m fl ägnade sig åt att utforma privatbostaden.

Den som lanserat denna historieskrivning är Hermann Muthesius, som i en mängd artiklar i tyska tidskrifter och i sitt stora verk Das englische Haus (1904-05, finns i nytryck) framlagt den hittills utförligaste och rikligast illustrerade översikten över engelsk privatbostadsarkitektur. Han nämner Philip Webbs hus för William Morris, det välkända Red House i Bexleyheath i Kent (1859), som det första huset i hela den moderna rörelsen. Det är numera klart att Red House ganska väl fogar sig i en existerande byggnadstradition och att dess stora betydelse ligger främst i att det var det första hus som Webb byggde och det första hus som William Morris och hans vänner inredde, vilket gav impulsen till hela deras fortsatta verksamhet och den därmed följande Arts and Crafts-rörelsen.

Muthesius framställning är såtillvida obestridd, att man från omkring 1860 kan se hur det moderna privathusbyggandet breddas. Privathuset och lanthuset blev en populär arkitektuppgift. Genom Ruskins och Morris skrifter kom privathuset att framstå som en allt angelägnare uppgift, och det är ett intensivt nyskapande som äger rum på detta område alltifrån 1860-talet.

Samtida bedömare förmodade och sentida forskare har visat, att engelsmännen var nyskapande vad arkitekturen beträffar ungefär till slutet av 1890-talet. Därefter hände ingenting nytt i England; man bearbetade det gamla. Arts and Crafts-rörelsen hade funnit sin form och stagnerade. Ledningen, i synnerhet vad interiörarkitekturen beträffar, övergick nu till Skottland, till Österrike och Tyskland. De stora och viktiga nyheter, som efter sekelskiftet kom från England gällde framförallt stadsplanen; det är främst garden city-rörelsen och dess första realiserande i Letchworth och de nya riktlinjer som drogs upp vid skapandet av Hampstead Garden Suburb, som kom att få internationell betydelse.

England hade alltså inte någon större betydelse som nyskapande efter 1890-talets slut. Egendomligt nog fick det engelska inflytandet utomlands inte någon betydelse förrän på 1890-talet, och verklig tyngd fick det först efter sekelskiftet. Begreppet ”den moderna engelska rörelsen” kom då att omfatta arkitektur och konsthantverk ända från 1860-talet och framåt. Dit räknades Norman Shaws och Philip Webbs arkitektur, William Morris hela verksamhet och Arts and Craftsrörelsen likaväl som samtida arbeten av arkitekterna Charles F A Voysey och M H Baillie Scott.

I Sverige får de engelska bostadsidealen först 1911 en utförlig behandling i en bok av August Brunius, Hus och hem. Där heter det att den svenska smaken länge helt behärskats och ännu behärskas på alla kulturområden av ”tyskeri”. Det är som motvikt till detta han ville presentera engelska bostadsförhållanden.

Ruskin och Pugin

Många av de synpunkter på bostadens yttre gestaltning som var aktuella vid sekelskiftet leder tillbaka till John Ruskin (1819-1900), särskilt som de framträder i hans skrifter The Poetry of architecture (1837-38) och Seven lamps of architecture (1849). Ruskins ställning som samhällskritiker, moralfilosof, estet och lärare var ju ytterligt stark i England under hela 1800-talets andra hälft.

Ruskins första och i detta sammanhang viktigaste arbete, The poetry of architecture utkom redan 1837-38 som en rad tidningsartiklar under den betecknande pseudonymen Kata Physin (enligt naturen). Där betraktar Ruskin hus som produkter av klimat, landskapskaraktär och folklynne. Han upplever huset i organiskt samband med naturen, vilket särskilt kommer fram i hans syn på användning av lokala material:

”det material, som Naturen själv tillhandahåller i varje landskapstyp och den form, som hon (Naturen) själv frammanar, kommer alltid att vara de vackraste därför att de är mest ändamålsenliga.”

Han ger en mängd exempel på byggnader i olika slags natur, men särskilt framhåller han de enkla husen i Westmoreland, byggda av traktens sten, som i sina skiftningar upptar den kringliggande naturens färg. Husen skall så som där avpassas efter den trakt där de byggas och underordna sig, ja, ödmjukt dölja sig i landskapet. Om en stuga i bergstrakter säger han att den ”aldrig kan ligga alltför ödmjukt i dalens grönska, inte Sjunka alltför självuppgivet in i kullarnas sänkor; den bör se ut som om den bad stormen om förbarmande och berget om skydd”.

Ruskin framhåller att de gamla stugorna inte var produkter av medveten estetisk vilja utan att de fått sin skönhet genom användandet av lättast tillgängliga material och av en funktionell och traditionell gestaltning. På slättlandet skall man bygga av tegel, gjort av slättens lera. I rik jordbruksbygd får husen se nya ut, ge intryck av framgång och välstånd. I bergstrakter däremot vill han se mossor och lavar över byggnadens sten, en tendens av förfall, som ökar natursamhörigheten och gör en byggnad vackrare.

Huset som bostad intresserar honom inte. Han ser det blott utifrån som form, färg och material, som en del av landskapet och som resultat av mänsklig kultur. Någon enhetlig byggnadsstil kan det inte bli fråga om – därtill är det engelska landskapet alltför växlande och erbjuder alltför många växlande byggnadsmaterial.

Flera av Ruskins resonemang om husets organiska förbindelse med marken finns ungefär samtidigt hos Augustus Welby Pugin (1812-1852) i skriften An apology (1843), där han talar om hur lantbyggmästare i äldre tid byggde hus; de anpassade husen till byggnadsplatsen, det må ha varit på slättland, skogsbevuxna höjder eller vid flodstränder, så att ”de såg ut som om de utgjorde en del av naturen själv, hakande sig fast vid och växande fram ur den mark, där de blivit ställda”. Pugin, som var en mycket realistisk person, bör dock inte övertolkas. Hos honom är det en estetisk och moralisk fråga. Det gäller hur ett hus är konstruerat och om det är byggt enligt, som han säger, ett sanningsenligt byggnadssätt. Något mystiskt sammanhang mellan hus och natur upplever han inte.

Redan mönsterboksförfattarna omkring 1800 diskuterade – i Vitruvius` efterföljd – hur rummen skall förläggas med hänsyn till solen. I en mönsterbok 1818 heter det att de rum, som används på morgonen bör ligga mot sydöst och sydväst, matsalen mot nordost och köksavdelningen mot nordväst, med andra ord: man vill ha sol i rummen på morgonen men inte vid middagen.

Frågan om hur önskvärd sol är i rummen ändras många gånger under 1800-talet. I Morris Red House lades de förnämsta rummen mot norr, förmodligen för att inte de där befintliga textilierna skulle blekas och kanske också för att få utsikten medsols över solspelet. Ett sådant bruk har, som Ulf Linde visat, också varit utbrett i svenska skärgårdsvillor.

I allmänhet var det dock i Sverige gata eller huvudfasad som avgjorde rummens förläggning. Huvudrummen mot gatan, kök, barnkammare, hall och jungfrukammare mot gården var det vanliga i stadshus. Engelsmännen sade sig vilja bryta mot detta system, satte solljus före utsikt mot gata eller trädgård eller mot vacker natur. Sovrummen skulle ligga åt öster och söder för att genomspolas av sol och ändå vara svala på kvällen. Frukostrum fick gärna ligga åt öster; mot norr lades entré, trappa, korridorer, kök, serveringsrum, skafferi, men inga egentliga boningsrum. Matsalen lades helst mot sydost eller söder, salong eller vardagsrum mot eftermiddagssolen i sydväst, herrum mot väster.

När sol eller utsikt skulle tas in i rummen på annan tid än deras läge medgav kunde man bygga ut ett fönster som burspråk, som -fångade in solstrålarna. Ett soligt läge och sol in i rummen ansågs mycket viktigare än den vackraste utsikt. Utsikten kunde gärna tas in i passager, där man ofta gick, i hallar, trappor etc, säger C F A Voysey; där tröttnar man inte på den.

Något om de ledande arkitekternas inflytande

Den engelska bostadsarkitekturen från 1800-talets senare hälft har fått en ypperlig skildring på svenska av Erik Lundberg i Arkitekturens formspråk, band 10. För att klargöra på vilka punkter det engelska inflytandet verkligen gjort sig gällande i Sverige, är det på plats att i korthet karakterisera vissa drag i de ledande arkitekternas arbeten.

PHILIP WEBB

Den engelske arkitekt som starkast influerats av Ruskin och som också omsatte många av dennes teorier till praktik var Philip Webb (1831-1915). Han följde Ruskin genom att ständigt välja lokala material till sina byggnader. Han rev sällan ett gammalt befintligt hus utan anslöt hellre en nybyggnad till det gamla. Hantverkare uppvuxna i lokal tradition anställdes, och deras kunnande gav byggnadens konstruktioner en lokal prägel. Webbs hus är gjorda för att åldras vackert med patina av väder och vind som önskad effekt. Utan att vi finner ett enda hus i Sverige som liknar Webbs, ser vi hans idéer omsatta i svenska villor med grunder av mossbevuxen natursten, byggda av timmer eller av rödfärgat trä i försök till markanslutning och lokal anknytning.

RICHARD NORMAN SHAW

R Norman Shaw (1831-1912) var däremot ingen Ruskin-anhängare. Lokala traditioner intresserade honom inte. Hans tidiga stora lanthus, byggda under 1860- och 70-talen, bygger på allmän-europeisk tradition. De utgörs av vidlyftiga komplicerade volymsammanläggningar med starkt accentuerade tyngdpunkter. Dessa består i hög grad av skorstensstockar som likt rör växer upp genom volymerna i avsikt att binda dem samman och dessutom klart uttrycka härdens placering och roll. Genom en mycket rik växling av material delas huskropparna upp i klart enskilda delar. Dessa byggnader söker inte i första hand markkontakt, de har en slutet borglik hållning som dock mildras genom mycket stora uppglasade burspråk.

Shaw återinförde den medeltida stora hallen med öppen takstol, gallerier, och en stor öppen härd. De stora hallarna kunde belysas av breda ibland utbyggda fönster genom två våningars höjd.

Ett inflytande i Sverige från Shaws tidiga lanthus kan vi se i några av 90-talets villabyggnader, men det är ett inflytande som förmedlats genom Amerika.

EDWIN LUTYENS

Edwin Lutyens (1869-1944) var i sin ungdom starkt influerad av Ruskin och hade ett stort intresse för senmedeltida engelsk byggnadskonst. I sitt första större arbete, ett lanthus vid Munstead Wood i Godalming i Surrey har han använt traktens guldbruna sandsten i grov huggning och handbilad ek. Huvudfasaden reser sig med två stora gavlar av för Surrey karakteristisk form. Huset kryper lågt nerför en kulle och öppnar sig med en gård mellan stora takfall som upprepar kullens sluttning. I huset finns en grov hantverklig effekt som aldrig blir rå utan snarare insmickrande vänlig. Huset öppnar sig åt alla håll mot en trädgård, som är helt samkomponerad med huset.

I den mån Lutyens arbeten påverkat svensk villaarkitektur, är det inte på ett formellt plan. Anslutning till äldre lokal byggnation, husens samhörighet med marken, förening mellan ute och inne och sammanhängande bearbetning av hus och trädgård redan på planläggningsstadiet är egenskaper, som fått en ovanligt tydlig gestaltning hos den unge Lutyens och som kom att vara vägledande vid diskussionen om villabostadens formning i Sverige.

M H BAILLIE SCOTT

Om de nämnda arkitekterna – och naturligtvis många andra som samtidigt arbetade efter liknande principer – haft ett mer idémässigt inflytande på svensk villaarkitektur, har Mackie Hugh Baillie Scott (1865-1945) utövat en tämligen stor och direkt påverkan. Detta inflytande kom huvudsakligen genom hans egna artiklar i The Studio och hans bok Houses and gardens (1906, tysk upplaga 1912 som fick en internationell spridning). Han var en mästare att presentera sina hus och sina idéer i en lättläst och intresseväckande text, i överskådliga planer och i utomordentliga akvareller.

Baillie Scotts huvudidé är att huset skall ha ett stort rum, the living hall. Det bör stå i förbindelse med mindre utrymmen som matplats, brashörn, förmak och musikrum precis som en kyrka öppnar sig mot de lägre och mindre kapellen.

Även trädgårdarna planerade Scott. Närmast huset lade han ofta en nedsänkt rektangulär trädgård med formellt klippta träd och stenlagda gångar. Steg för steg bortåt blev trädgården mindre formell för att längst bort övergå till orörd natur. Scott är en av de engelsmän, som tydligast förverkligade idealet att samordna planeringen av hela huset, dess arkitektur, dess trädgård och dess inredning.

Hans stora internationella inflytande har med all säkerhet baserats på hans skrifter och akvareller långt mer än på hans byggnader, av vilka många ligger på mycket avlägsna platser. I Sverige är det Lars Israel Wahlman, som tagit de starkaste intrycken av Baillie Scott, men en rad andra arkitekter t ex Gustaf Hugo Sandberg använde hallen som huvudrum med flera avgränsade vrår för olika ändamål.

För svensk publik presenterades Baillie Scott utförligt av August Brunius, och Ivar Tengbom nämner honom som ”bärande namn” i engelsk rumskonst och intimare arkitektur. Finnarna, särskilt Eliel Saarinen, står i betydligt högre grad under inflytande av Baillie Scotts akvareller och planer. Den stora hallen i Hvitträsk är en direkt vidareutveckling av Scotts tankar. Saarinens egna akvareller av interiörer kring sekelskiftet har en slående likhet med Scotts. Saarinen förmådde emellertid utveckla rymdkänslan, materialverkan och färgverkan till långt högre kvalitet än vad Scott någonsin åstadkom.

Det engelska inflytandet preciserat

Det vore fel att påstå, att den engelska bostadsarkitekturen genom direkt inflytande satt sin prägel på den svenska. Redan en ytlig iakttagelse ger vid handen att villaområdena och trädgårdsstäderna från 1800-talets slut och 1900-talets början ser annorlunda ut i Sverige än i England. En del svenska arkitekter tog intryck av engelska planlösningar och kopierade vissa arkitektoniska detaljer eller lät någon enstaka gång en hel byggnads formspråk inspireras av engelska förebilder. Det är då fråga om ett exklusivt inflytande på ett litet antal medvetna arkitekter, konstnärer och kritiker.

Tyngden i det engelska inflytandet på Sverige ligger på ett annat plan. Det är i huvudsak idéerna, som överflyttas till Sverige. Grundläggande är engelsmännens förkärlek för det egna huset och deras höga värdering av den öppna härden. Svenskarna influerades av engelsmännens traditionalism, av det sätt på vilket de lät äldre byggnadskonst ge impulser för nyskapande.

Engelsmännens teorier om husets samhörighet med marken och dess förläggning i naturen fick stor betydelse liksom deras medvetna sätt att planera ett hus så att solen kom in i de olika rummen vid önskad tidpunkt på dagen. Också de engelska teorierna om lokala byggnadsmaterial och byggnadstekniker Översattes till svenska förhållanden. En friare planlösning har sitt ursprung i England med rum avskilda från varandra – framför allt sovrummens avskildhet var viktig. Från England kom en motvilja mot döbattanger och rum förlagda i fil. De öppna rumssammanhang, som strax efter sekelskiftet började bli vanliga i Sverige, torde emellertid ha ett amerikanskt ursprung, men hallen eller storstugan med avbalkningar och vrår för olika ändamål har sina rötter i England.

Från England kommer också ett utbrett bruk av badrum och wc, men engelsmännens stort tilltagna köksavdelning med särskilt diskkök slog, trots propaganda, aldrig igenom i Sverige. Alla dessa faktorer påverkade direkt eller indirekt villabyggandet i Sverige och föreställningen om en bostads utformning. Därutöver kom en direkt påverkan på konsthantverket och heminredningen genom Arts and Craftsrörelsen. Uppskattningen av hantverket, så som Ruskin och Morris lärde, låg bakom kärleken till de stundom rustika inredningarna och bildade en grundval för hemslöjdsrörelsen.

Elisabet Stavenow-Hidemarks

Elisabets avhandling » Villabebyggelse i Sverige 1900-25» utkom 1971 som nr 76 i Nordiska museets handlingar och blev något av ett standardverk på sitt område. Tyvärr är upplagan slut idag. Boken finns på bibliotek och rekommenderas varmt.

Med författarens och utgivarens tillstånd kan Byggnadskultur återge valda delar ur bokens inledande kapitel, med tonvikt på det engelska inflytandet på svenskt villabyggande, som en introduktion till de övriga artiklarna i detta tidskriftsnummer där vi kan följa den nu 100-åriga villatraditionens utveckling genom årtiondena i vårt eget land.

1/1990