Mentalsjukhuset Marieberg i Kristinehamn hotas av rivning. Sjukhusområdet är unikt för Sverige, det är bara här som alla de ursprungliga byggnaderna från 1887 finns kvar. De berättar en omistlig del av vår historia som inte får glömmas bort, menar Ingela Broström, som deltagit i ett seminarium om bevarandet av mentalvårdens byggnader.

Inspärrning på dårhus eller sluten psykiatrisk vård: orden i sig visar hur sättet att ta hand om de psykiskt sjuka har skiftat genom åren, från förvaring till vård, från hopplöshet till hopp om tillfrisknande. Men gemensamt för alla tider är att mentalpatienterna har hört till samhällets bortglömda, de som har levt sitt liv på skuggsidan. Och samma sak gäller alldeles uppenbart också de institutioner där de har vistats.

Från hospital till mentalsjukhus

I äldre tid var hospitalen ett slags allmänna vårdanstalter för dem som behövde långtidsförvaring, framför allt de obotligt sjuka och – för att använda den tidens språkbruk – dårarna. Men på 1820-talet förändrades hospitalsvården. De mindre hospitalen lades