fbpx

Varsam tillbyggnad av småhus

Norra Ängby, Beckombergavägen med en grupp envåningshus. Områdets karaktär är tydlig i gatumiljön. Fotograf/Illustratör: Britt Wisth

Det finns mycket att tänka på när man planerar en tillbyggnad av en villa som ligger i en kulturhistoriskt värdefull miljö. De flesta känner nog till att vissa förhållningsregler finns när det gäller äldre småhus, men detta kan också gälla för senare tiders hus. Inte bara äldre märkliga villor med torn eller snickarglädje är skyddade. Även alldeles vanliga villor som är typiska för sin tid kan ha ett kulturhistoriskt värde och vara skyddade enligt gällande lag. Britt Wisth berättar här vad som gäller för några villaområden av olika karaktär i Stockholm.

Det är lätt att tycka att det är vars och ens ensak hur den egna villan ska byggas till: ”Jag äger huset, behöver mera plats och har inte lust att flytta. Jag behöver fler sovrum, relaxavdelning, större kök, större matsal och stora altaner”. Det är självklart att alla börjar med att tänka igenom de egna behoven. Innan man börjar planera utbyggnaden är det klokt att undersöka vilka restriktioner som kan finnas. Detaljplanen kan vara gammal, kanske inte ändrad sedan huset byggdes. Tilläggsplaner eller andra dokument kan finnas hos kommunen. Ett besök i stadens byggnadsnämnds arkiv kan vara på sin plats. Där kan man också få en kopia på husets nybyggnadsritningar.

Att gå varsamt fram

Ett exempel på hur flera ändringar, kulör, fönstersättning, tillbyggnadsformer och räcken som inte hör hemma i denna byggnadstradition, medför att husets karaktärsdrag inte längre kan avläsas. Fotograf/Illustratör: Britt Wisth

Ta reda på områdets historia, när huset är byggt, hur det har ändrats sedan dess och om det finns fler likadana hus i omgivningen. Kanske går det att hitta fotografier från hur det har sett ut tidigare? Är området enhetligt med likartade hus eller är varje villa individuellt utformad? Det är också bra att tänka igenom vilka kvaliteter huset har idag, både när det gäller hantverksutförande och rumssamband. I vissa områden finns inte så stora krav från samhället på utformningen av en tillbyggnad. Men det finns ju alltid grannar som kanske får sin bästa utsikt eller tidigare skyddade vrå påverkad av närmaste grannens kreativa tillbyggnadsidéer, så visst kan det finnas skäl att gå varsamt fram ändå. Ambitionen att främja varsam hantering av bebyggelsen varierar också kraftigt mellan olika kommuner. Själv finner jag det mycket värdefullt att kunna uppleva arkitektur och stadsmiljöer i sin rätta historiska utformning och vill framhålla att de kulturhistoriska värdena utgör en stark grund för andra värden såsom rena trivselvärden och människans förankring i miljön. Idag kan man också tydligt se att de kulturhistoriska värdena hos en fastighet också utgör ett ekonomiskt värde. I områden som är särskilt värdefulla ur kulturhistorisk synpunkt finns allmänna krav på hänsyn som preciseras i Plan- och bygglagen, PBL, och det är detta jag ska försöka klargöra. PBL har tre väl formulerade och användbara paragrafer som gäller byggnader med kulturhistoriskt värde och de finns i sin helhet i faktarutan ovan.

Kommentarer till PBLPBL

Flera tillbyggnader på trädgårdssidan är skrymmande där, men lämnar husets gatufasad och gavlar helt intakta. Fotograf/Illustratör: Britt Wisth

§ 3:10 gäller alla byggnader! Den gäller alltså även byggnader som inte är utpekade som kulturhistoriskt värdefulla. Den är min absoluta favorit bland lagtexter. Den är tydligt formulerad och klokt tänkt. Den är samtidigt mycket svår att efterleva.
§ 3:12 är den paragraf som gäller alla de byggnader som har bedömts vara särskilt värdefulla eller som ingår i ett kulturhistoriskt värdefullt område. Den gäller både för exteriörer och interiörer. Många tror att den gäller enbart för fasader men detta sägs inte någonstans i lagtexten. Begreppet ”förvanska” tolkas i regel så att det går att göra ändringar om de utförs på ett hänsynsfullt sätt.
§ 3:13 som behandlar underhåll anger att en byggnads särart skall bevaras. Om det handlar om ett trähus som är byggt 1922 så hör det ju till byggnadens särart att t.ex. ha fasaden målad med linoljefärg (inte plastfärg), att ha fönster av trä (inte plåtklädda) och att ha äkta lertegel på taket (inte betongpannor). Den borde väl också innebära att man inte får måla ett hus i en kulör som inte har tradition i det aktuella området?

Byggherrens ansvar

Södra Ängby. Områdets karaktör har goda möjligheter att bevaras om råden i den nya detaljplanen följs. Fotograf/Illustratör: Britt Wisth

Observera att PBL:s paragrafer gäller även om åtgärden inte kräver bygglov. Detta ställer ofta till stor förvirring och är svårt att hantera. Det är alltid byggherrens ansvar att känna till gällande lag och att följa denna och det är byggnadsnämndernas ansvar att ha överinseende över att så sker. Det som kan hända om man har gjort en ändring, som visserligen inte är bygglovpliktig men som strider mot PBL, är att man kan få föreläggande från byggnadsnämnden om att återställa.

VAD SÄGER PLAN- OCH BYGGLAGEN?

§ 3:10 Ändringar av en byggnad skall utföras varsamt så att byggnadens karaktärsdrag beaktas och dess byggnadstekniska, historiska, kulturhistoriska, miljömässiga och konstnärliga värden tas till vara.
§ 3:12 Byggnader, som är särskilt värdefulla från historisk, kulturhistorisk, miljömässig eller konstnärlig synpunkt eller som ingår i ett bebyggelseområde av denna karaktär, får inte förvanskas.
§ 3:13 Byggnaders yttre skall hållas i vårdat skick. Underhållet skall anpassas till byggnadens värde från historisk, kulturhistorisk, miljömässig och konstnärlig synpunkt samt till omgivningens karaktär. Byggnader som avses i 12 § skall underhållas så att deras särart bevaras. Lag (1994:852).

NORRA ÄNGBY

Typhusområde av riksintresse utan fullgott skydd i detaljplan
Som exempel på ett typhusområde har jag valt Norra Ängby. Här finns omkring 1500 småhus byggda till största delen 1931-1939. Stockholms egnahemsbyrå svarade för utformningen av hustyperna och ledde byggandet genom ”självbyggeri”, d.v.s. att ägaren utförde eget arbete motsvarande 10 procent av husets totala kostnad. Arkitekt var egnahemsbyråns chef Edvin Engström och husen levererades i prefabricerade delar. Hustyperna är huvudsakligen tre: ett plan, ett och ett halvt plan och tvåvåningshus samt ett par små grupper med radhus. Dessutom finns bortåt femton olika varianter när det gäller detaljlösningar. Husen är grupperade så att det bildas sammanhängande stråk eller kvarter med samma hustyp, vilket ger både enhetlighet och omväxling i stadsbilden. De flesta husen byggdes på åkermark. Idag är den rika växtligheten påfallande. En del karaktärsträd som planterades utmed gatorna har hunnit dö ut. För området gäller i huvudsak den ursprungliga detaljplanen, som är relativt generell och i de flesta fall anger att en femtedel av tomtytan får bebyggas och att husen får vara i två våningar med sadeltak. Planen följdes inte helt och ingen ändring har gjorts som stadfäster det som verkligen byggdes.

Tilläggsplan

Områdets kulturhistoriska värde blev tidigt uppenbart och redan 1981 gjordes en tilläggsplan till skydd för områdets karaktär. Här fastslogs stadens vilja att husen ska behålla sin ursprungliga höjd och karaktär. Regler för hur husen ska få byggas till preciserades i ett miljöprogram redan 1978. Miljöprogrammet för Norra Ängby anger bl.a. att tillbyggnad får ske i den ”privata” zonen, inåt trädgården och att tillbyggnaderna ska ansluta till husens karaktär. Senare har Norra Ängby utpekats som ett område av riksintresse för kulturmiljövården enligt Naturresurslagen, numera Miljöbalken. Därmed har skyddet förstärkts, samtidigt som kraven på förändring med tiden också har ökat. Avsikten med kulturskyddet är att behålla områdets karaktär. Det ska vara möjligt för kommande generationer att uppleva Stockholms största småstugeområde, att urskilja de olika hustyperna och hur denna arkitektur var utformad.

Stram arkitektur

De hus som byggdes var enkla, traditionella villor med panelade fasader utan markerade hörnlister och sadeltak med tegel. De har en stramt traditionell arkitektur och det förekommer utbyggda blomsterrum, slutna eller halvöppna verandor med rätvinkliga väggar. Ursprungligen fanns fyra kulörer föreskrivna för fasaderna: grårosa, mild grön, grå och beigegul. Enstaka byggare ville gärna ha ett traditionellt rödfärgat hus och fick tillstånd till detta efter särskild ansökan. Över entréerna finns oftast ett skärmtak med smäckra dimensioner. Husen är placerade på tomterna i samklang med grannhusen för att skapa gaturum av olika karaktär, några har gaveln mot gatan, andra långsidan, och tomtavgränsningen är i regel häck eller nätstaket. Vid tillbyggnad av dessa hus finns några enkla regler att följa. Att bygga till mot gatan är inte tillåtet enligt tilläggsplanen. De hus som ligger med långsidan mot gatan har en självklar tillbyggnadsmöjlighet i vinkel mot trädgården.

Otillräckliga alternativ

Det har visat sig att de tillbyggnadsalternativ som angavs i miljöprogrammet inte var tillräckliga för de boendes behov. Många har börjat med att förstora och förhöja verandan, därefter har vinkeln som blev kvar fylls ut med rumsyta och en entrétillbyggnad med plats för wc har placerats på lämpligt ställe. I ovanvåningarna har breda takkupor byggts för att inrymma badrum. När dessa åtgärder inte har räckt har man föreslagit tillbyggnader, fortfarande mot trädgården, men i nästan hela husets bredd. Dessa tillägg har oftast kunnat tillstyrkas även av kulturmiljövårdande myndighet. I detta område blir det betydligt svårare när husen ligger med gaveln mot gatan. Samma tillbyggnader föreslås, men får då betydligt större miljöpåverkan då de blir väl synliga i gatubilden. Byggnaden, som ursprungligen är enkel och smäcker, får en klumpig framtoning och det kan bli svårt att urskilja hur den ursprungliga byggnaden såg ut. Oftast måste byggnadsnämnden ändå tillstyrka förslagen eftersom detaljplanen är relativt otydlig. En byggnad med gaveln mot gatan kan däremot lättare förlängas in mot trädgården, utan att gatubilden påverkas, medan ett hus som har fasaden mot gatan förlorar sin karaktär om det förlängs.

Husen med bara en våning ligger på smalare tomter och har endast tillbyggnadsmöjlighet in mot trädgården, ej med en extra våning. För de hus som har två fulla våningsplan föreslås i regel tillbyggnad i vinkel eller som förlängning. Husens ursprungliga smäckra karaktär påverkas då starkt.

Sammanfattning

En sammanfattning av synpunkter för denna typ av område kan vara följande:
– Områdets formspråk är enkelt och traditionellt, och speciellt för just denna typ av småstugeområden! Till denna byggnadstradition hör inte tresidiga burspråk, småspröjsade fönster, rundade blomsterrum, balkonger eller krysslagda altanräcken, men istället verandor med raka väggar, strama gallerräcken i smide och uteplatser inom trädgårdsmarken.
– Inse att huset är litet och även efter tillbyggnad kommer att vara förhållandevis litet! Det går inte att i ett sådant område skapa en stor villa.
– Placera tillbyggnaden in mot trädgården!
– Gör tillbyggnaden på endast en sida, så att så stora delar som möjligt av huset behåller sin karaktär och volym.
– Utforma tillbyggnaden med liknande former, t.ex. fönster och dörr, som redan finns i huset, för att skapa en balanserad helhet där den ursprungliga byggnadens formspråk dominerar.
– Byt inte ut den ursprungliga ytterdörren mot en av de många standarddörrar som idag finns att köpa i t.ex. jugendstil. Reparera och förstärk den ursprungliga eller låt tillverka en likadan. Även en enkelt utformad dörr har sitt värde när den är jämnårig med huset!
– När källaren inreds för bostadsändamål, undvik att välja fönster med vardagsrumsstorlek för källarvåningen! Endast måttligt förstorade ”källarfönster” är förenligt med byggnadens karaktär.
– Måla fasaderna i någon av de kulörer som har tradition i området. Klarblå eller turkos förekom inte alls, ej heller skarpt gult eller lasyr.

SÖDRA ÄNGBY

Enhetligt område med bevarandeplan
I Södra Ängby finns drygt 500 villor i utpräglad funktionalistisk stil inplacerade i terrängen på ett sätt som ansluter till funktionalismens ideal av hus i park. Även här var det Stockholms stad som svarade för planeringen men här var målgruppen medelklass och tomterna gjordes större, avsedda för större hus. Utbyggnaden skedde åren 1935-1939. Områdets kulturhistoriska värde är stort. Södra Ängby har utpekats som ett område av riksintresse för kulturmiljövården, vilket grundas på att det är det största sammanhängande området i landet av denna karaktär. Ingen annan stans finns, så vitt bekant, en så stor stadsdel med enhetlig funktionalistisk bebyggelse av detta slag.

Ny detaljplan 1995

För Södra Ängby fanns från början en liknande stadsplan som för Norra Ängby, med generella byggregler. Det var samme Edvin Engström som formade denna funktionalistiska bebyggelse som formade Norra Ängbys småstugor. En del detaljfrågor reglerades i tomträttskontrakten. För Södra Ängby fastställde Stockholms stad år 1995 en ny detaljplan för hela stadsdelen med avsikten att bevara områdets kulturhistoriska värde. De flesta byggnaderna fick i den nya planen ingen byggrätt för tillbyggnader, medan de minsta husen, de som är mindre än 150 kvm, har rätt att göra tillbyggnader upp till denna storlek. Den nya detaljplanen ger tydliga anvisningar om vilka tillbyggnader som är tillåtna, hur de får placeras och vad som i övrigt gäller, t.ex. att inga höga eller ogenomsiktliga staket får byggas.

Trädgårdsstäder med blandade stilar

Många trädgårdsstadsområden har en blandning av villastilar där alla traditionella former förekommer, t.ex. allmogestil eller nationalromantik, putsade fasader och träpanel i olika kulörer: gula, vita, rödfärgade eller tjärade. Ett sådant område är Äppelviken i Stockholm och flera av de anslutande trädgårdsstadsdelarna, Smedslätten, Ålsten, Höglandet m.fl. Liknande områden finns söder om staden i bl.a. Enskede, Älvsjö och Hägersten. På många håll uppstod ändå enhetlighet genom att likartade villor uppfördes utmed vissa gatusträckningar eller i hela kvarter. De flesta områden av denna karaktär har stort kulturhistoriskt värde och mycket starka miljöskapande kvaliteter och är markerade som värdefulla i översiktsplanen.

Varje villa unik

I ett sådant område är det svårare att ge tydliga generella råd för tillbyggnader, eftersom varje villa är unik och har placerats individuellt alltefter tomtens förutsättningar. Men när det gäller skyddet av områdets kulturhistoriska värden gäller även här att områdets karaktär ska bevaras. Trots att husen från början varit relativt stora, fyra eller fem rum och kök eller mer, uppstår behovet av tillbyggnader. Det är en bra regel att i första hand försöka placera en tillbyggnad in mot trädgården, då gatufasaden i regel har en representativ utformning som är av betydelse för husets och områdets arkitektoniska värde.
Former som redan finns
Det är alltid en svår uppgift att utforma en tillbyggnad så att den nya helheten blir positiv. Det är en bra utgångspunkt att använda former och material för tillbyggnaden som redan finns i huset. Att lägga till prefabricerade delar, som t.ex. ett blomsterrum i aluminium, till ett äldre hus är problematiskt med tanke på upplevelsen av helheten. Det är också en svår konst att finna det formspråk som ansluter till byggnadens karaktär men ändå inte överdriver stildragen så att det hela blir en vilseledande pastisch. En viss förenkling av tillbyggnadens former kan medföra det positiva att huvudbyggnaden framträder på ett tydligare sätt.

Slutord

Efter många års arbete med kulturmiljövård är det min uppfattning att tillbyggnader till äldre villor oftast inte går att undvika. Kraven, levnadsmönstren och förutsättningarna ändras kontinuerligt. Ett litet antal villor är byggnadsminnen. Bara några få, mycket värdefulla villor kan fredas helt från ändringar. En förutsättning för detta är i regel att kommunen/staden ändrar detaljplanerna och inför skyddsbestämmelser. Anledningen till att det inte görs oftare är att det är kostsamt att ändra en detaljplan, om inga andra ändringar samtidigt behöver göras i området, och därför inte kan prioriteras av kommunerna. För varje villaägare med drömmar om stora utrymmen kan det vara klokt att tänka efter en extra gång om man verkligen ska bygga till ett litet hus med alla de svårigheter och begränsningar det medför eller hellre försöka hitta ett som redan är stort nog och bättre motsvarar förväntningarna. Om man gör en slutsummering av tillbyggnadernas konsekvenser för småhus i Stockholms förstäder kan det konstateras att det finns några kulturhistoriskt värdefulla områden där husens tillbyggnader är så oformliga att det är svårt att urskilja områdets karaktär. Det finns också många trädgårdsstadsdelar där husägarna uppenbarligen uppskattar husens och miljöns kvaliteter, där man varit mycket hänsynsfull och utformat tillbyggnader som smälter väl in i omgivningen.

Britt Wisth

Byggnadsantikvarie vid Stockholms stadsmuseum med särskilt ansvar för bygglovfrågor.

2/2006

keyboard_arrow_up