Ulla Bodorff var en av få kvinnor i 1930-talets Sverige som skolade sig internationellt. Hon blev också först med att enbart driva verksamhet som trädgårdsarkitekt. Bengt Persson och Boel Persson berättar om hennes gärning och om ett av hennes verk – Källängsparken i Vimmerby. Hur tar man hand om ett kulturarv som ständigt förändras?

Ulla Bodorff, 1913 – 1982, var en av Sveriges mest betydelsefulla och produktiva trädgårdsarkitekter under 1930 – 1970-talen. Hennes stora verksamhetsområden var bostadsgårdar och folkparker, men hon gestaltade bland mycket annat också privatträdgårdar och kyrkogårdar. I anläggningarna vävdes inspiration från engelska arts- and craftsträdgårdar samman med inhemskt växtmaterial och platsernas naturgivna förutsättningar. Resultatet blev såväl ombonat och människovänligt som elegant och funktionellt.

En av de finaste och mest välbevarade av Ulla Bodorffs anläggningar är Källängsparken i Vimmerby. Just nu tas en plan fram för hur parken ska hanteras i framtiden, ett arbete som ställer många frågor gällande bevarande, vård och restaurering av historiska trädgårdsanläggningar på sin spets.

Skolad i England

Det var på universitetet i Reading, England, som Ulla Bodorff under åren 1933–1935 skaffade sig sin formella skolning. Utbildningen var före andra världskriget den enda inom trädgårdsarkitektur i England och den var känd världen över. Ett par år efter examen startade hon eget kontor hemma i Sverige och blev då den första i landet att enbart driva verksamhet som trädgårdsarkitekt. Hennes kollegor hade haft den sysslan i kombination med anläggningsverksamhet, läraruppdrag eller annat. Ulla drev företaget under nästan 40 år.

Vid sidan av företaget engagerade hon sig flitigt i svenska och internationella sammanslutningar för trädgårds- och landskapsarkitekter. Under en period hade hon som Honorary Treasurer ansvar för ekonomin i IFLA, International Federation of Landscape Architects. År 1953 blev hon Corresponding Member i The American Society of Landscape Architects, och 1971 tilldelades hon ett hedersdiplom av den svenska motsvarigheten ”för utveckling och främjande av internationellt samarbete”.

Socialt engagemang

Ulla Bodorffs livsgärning präglas av ett stort socialt engagemang och empati för ”den lilla människan”, något som möjligen kan anses förvånande med tanke på att hon själv kom från en mycket välbärgad familj. I tidningsartiklar, böcker och projekt förmedlade hon en stark känsla för det sociala livet och en önskan att hennes trädgårdar, bostadsgårdar, folkparker etc skulle kunna användas av alla och vara en arena för ett rikare vardagsliv.

Den tid då Ulla inledde sin yrkeskarriär bjöd på rikligt med möjligheter att omsätta idéer och engagemang till konkreta utemiljöer. Perioden präglades av framstegsoptimism och bostadsbyggandet ökade hela tiden. HSB hade en nyckelroll i skapandet av nya bostäder, och som HSB:s främsta trädgårds- och landskapsarkitekt kom Bodorff att utföra några av sina viktigaste projekt.

Ulla Bodorffs kontor ritade utemiljöer åt hundratals HSB-föreningar och andra mindre bostadskvarter och områden i hela Mellansverige och upp genom landet till överkalix och Kiruna i norr. I 1940- och 1950-talens anda arbetade hon enligt devisen att bostadsområden i möjligaste mån skulle passas in i den befintliga naturen, och hon använde sig i stor utsträckning av växter som förknippas med svensk natur, till exempel slån, hägg, rönn, fläder och olvon. Det senare var inte enbart ett aktivt val utan också ett resultat av kriget och svårigheten att importera plantskoleväxter.

Varsamhet och omtanke

Gemensamt för de platser som gestaltats av Ulla Bodorffs kontor, vare sig det handlar om stora eller små anläggningar, är den varsamma behandlingen av de naturgivna förutsättningarna och omtanken om de människor som miljöerna var avsedda för. Det finns lika stora möjligheter för barn att röra sig fritt och leka som för vuxna att sitta ned och ta det lugnt. Detaljeringsgraden varierar mellan olika delar av anläggningarna, med mycket blommor, dofter och färger i anslutning till sittplatser och promenadstråk, i kontrast till de öppna ytorna avsedda för lek och idrott.

Samtidigt upplevs kontorets anläggningar som lugna och välkomponerade helheter, där de olika funktionerna inte stör varandra utan snarare förstärker och kompletterar. Växtligheten är rikt sammansatt och varierad, trots svårigheten under krigsåren att få tag på utländskt växtmaterial, och stor hänsyn har tagits till faktorer som blomning, fruktsättning och höstfärger.

Källängsparken i Vimmerby

Ett representativt verk för 1940- och 50-talens svenska park- och trädgårdsarkitektur i allmän- het och för Ulla Bodorff i synnerhet är Källängsparken i Vimmerby. Den ritades 1951 som bidrag till en tävling dit två trädgårdsarkitekter, Ulla Bodorff och Gösta Reuterswärd (1892–1980), bjudits in. Gösta Reuterswärd var 1938–1960 trädgårds- direktör vid Statens Järnvägar, och skapade då en mängd stationsträdgårdar och järnvägsparker runt om i landet.

Det blev Bodorffs förslag för det sumpiga Källängen som enhälligt valdes, med motiveringen att förslaget anslöt sig både estetiskt och praktiskt till områdets natur av dalsänka. Dessutom uppskattade man att Ulla Bodorff, som Kommittén för Källängens bevarande skriver i sitt yttrande, ”lyckats skapa ett område med anordningar för både idrott och lek utan att ta bort karaktären av park”. Det förefaller som om kommittén med begreppet ”park”såg framför sig det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets promenadparker, medan Ulla Bodorff alltså till deras belåtenhet skapat en modern anläggning där det skulle vara tillåtet att röra sig över gräsytorna och inte bara promenera på gångvägarna.

Anläggningsarbetet kom att pågå i etapper under nästan hela 1950-talet och Bodorffs detaljerade förslag följdes i det närmaste till punkt och pricka, vilket har ett stort värde då många av hennes anläggningar förändrades mellan ritning och utförande. Ett gediget arbete från parkförvaltningen har gjort att parken bevarats väl under årens lopp, även om den genomgått en hel del förenklingar. Det relativt oförändrade skicket gör Källängsparken värdefull, eftersom få av hennes parker finns bevarade. Om det beror på att många aldrig blivit anlagda eller om de förvanskats och använts till annat under årens lopp är osäkert.

Aktiv och passiv rekreation

I Källängsparken såg Ulla Bodorff framför sig en intensiv och omväxlande användning. Hon skilde mellan de delar av Källängen som var tänkta att användas för aktiv rekreation med handboll, tennis, scoutverksamhet och plaskdamm, respektive de delar som skulle användas för passiv rekreation med fri gräsyta för vila och picknick, pergola och blomstergård med sittplats i söder- och västerläge, servering med vattenbutik samt en plats för musik och drama. Hon utformade sedan på sitt typiska sätt parken så att alla dess funktioner och skilda användningsområden blev integrerade i en vacker, stilfull och avkopplande helhet där ingen funktion tilläts dominera eller störa den andra.

Byggnadsminne?

Källängsparken tillhör inte de mest kända av Ulla Bodorffs anläggningar, men förhoppningsvis kommer den framöver att få den uppmärksamhet den förtjänar. En Vimmerbybo har ställt en begäran om byggnadsminnesförklaring till länsstyrelsen i Kalmar, och inom den närmaste tiden kommer det att visa sig om parken blir byggnadsminne. Parkens historia och nuläge har nyligen dokumenterats, och just nu tas en plan fram för hur den ska behandlas i framtiden, ett arbete som ställer många frågor gällande bevarande, vård och restaurering av historiska trädgårdsanläggningar på sin spets.

Vad är det ursprungliga?

Viktigt att tänka på är att parkanläggningar inte nödvändigtvis överensstämmer helt med planterings- och illustrationsplanerna ens när de är nyanlagda. Eller rättare sagt, troligen gör de det väldigt sällan. Detta gäller inte minst Ulla Bodorffs verk, hon följde sina projekt på plats och ändrade gärna på detaljer om hon insåg att det fanns bättre alternativ.

Utöver arkitektens inflytande kan bristande ekonomiska resurser eller ett begränsat utbud i den lokala plantskolan vara faktorer som sätter stopp för att en generalplan följs i alla delar. Den första frågan som dyker upp i ett restaureringssammanhang är därför vad som ska betraktas som den ”ursprungliga” Källängsparken – den som syns på ritningarna eller den som faktiskt blev anlagd?

När det gäller Källängsparken har det visat sig att ritningarna följts förvånansvärt noga, vilket förenklar problematiken något. Men det finns undantag och frågan blir hur dessa ska behandlas. Ska man följa ritningarna slaviskt och anlägga något som aldrig tidigare har funnits, ska man restaurera alternativt rekonstruera det som faktiskt blivit anlagt, eller ska man göra ett alldeles nytt och eget tillägg?

Här har vi fördelen att känna till Ulla Bodorffs åsikter och ideal relativt väl. Hon var ingen prydnadsarkitekt, även om det hon skapade också var vackert. Det viktigaste var att anläggningarna var funktionella, och det är svårt att föreställa sig Ulla Bodorff förespråka en rekonstruktion av något som tagits bort därför att det inte fyllt ett behov på platsen eller i tiden, eller ett sentida tillägg av något som av samma skäl inte blev anlagt i det första skedet. Däremot förefaller det troligt att hon skulle ha sett annorlunda på förändringar som genomförts enbart av ekonomiska skäl, utan hänsyn till användare eller upplevelsen av parken som en helhet.

Vårdplan för parken

Att ta fram en vårdplan för en park är en dragkamp mellan olika teorier och ideal. Vad är det viktigaste: formen, växtmaterialet, intentionen eller ….? Hur ska vi värdera olika inslag och tillägg? Allt arbete med historiska trädgårdsanläggningar styrs, om än inte i juridisk mening, av den så kalllade Florensdeklarationen från 1981. Dokumentet betonar att i princip ska inte någon tidsperiod ges företräde framför andra, men vid ett praktiskt restaureringsarbete uppstår ändå situationer då man måste ta ställning, och då gäller det att motivera varför man väljer att ta bort eller lägga till.

Frågorna är flera: Hur hanterar vi ett material som ständigt växer och förändras? Hur kan vi ta hänsyn till dagens behov i en historisk trädgårdsanläggning? Den som vågar ge generella svar är modig.

I fallet Källängsparken håller frågorna just nu på att nötas och blötas, med målet att Vimmerbybor även i framtiden ska kunna uppleva och använda parken som ett fritidsområde för rekreation. Ett uppfyllt mål skulle vara ett sätt att hedra Ulla Bodorff och hennes arkitekturgärning och ge kommande generationer möjlighet att uppleva god svensk landskapsarkitektur från tidigt 1950-tal.

Läs mer

• Bodorff, Ulla, 1938, Min trädgård i skog, på äng och på berg, HSB:s riksförbund, Egnahemsavdelningen, Stockholm.
• Nowotny, Claus & Persson, Bengt, 1988, Ulla Bodorff – landskapsarkitekt 1913–1982, Arkus småskrift nr. 6, Stockholm.
• Paulsson, Gregor m.fl. (red.), 1948, Trädgårdskonst II, Den moderna trädgårdens och parkens form, Natur och kultur, Stockholm. (Innehåller ett flertal artiklar skrivna av Ulla Bodorff).
• Persson, Bengt; Bucht, Eivor & Melin, Peder, 1991, Svenska landskapsarkitekter, Glimtar från branschen 1920-1960, Arkus småskrift nr. 12, Stockholm.
• Persson, Bengt & Persson, Agneta, 1995, Svenska bostadsgårdar 1930–59 – miljökvaliteter för framtiden, Byggforskningsrådet T1:1995, Stockholm.
• Persson, Bengt, 2000, Ulla Bodorff (1913–1982), i; Andersson, Thorbjörn m.fl. (red.), 2000, Svensk trädgårdskonst under fyrahundra år, Byggförlaget, Stockholm, sid. 242–249.

Bengt Persson, Boel Persson

• Bengt Persson, landskapsarkitekt och Agr. Dr.
• Boel Persson, fil. mag. i landskapsarkitektur med inriktning mot trädgårds-, park- och landskapshistoria

4/2009